En dålig dag

Jag kunde inte somna igår. Var så orolig i själen. Ångest.
När jag vaknade i morse kändes allt så hopplöst. Tårarna har inte velat sluta rinna sen jag vaknade.
Proppen har gått. Chocken har väl släppt.
Jag grät på sjukhuset. Jag grät när läkarna berättade att jag har en hjärntumör. Jag grät och kunde inte sluta.
Men så fort vi åkte hem så sattes ett lock på. Jag kände ingenting. Helt blank.
Men idag har locket öppnats och allt rinner ut.

Jag orkar inte jobba. Jag känner mig utanför där eftersom jag varit borta så mycket. Jag känner en sån extremt övermäktig press på mig där. Att leverera, att vara glad, att vara en rolig positiv person som alla ska gilla. För att inte bli en person man snackar om bakom min rygg.
På mitt jobb som undersköterska är jag duktig. Patienterna går alltid först och där är jag 100%. Där är jag bäst.
Men allt runtom. Jag har så ont när jag jobbar. Behöver sitta ibland. Vila. Men då får man onda ögat. Blir en lat person.

Jag vill inte jobba och öka min smärta med 200%. Behöva ta smärtstillande för att orka.
Jag vill inte.
Jag älskar mitt yrke. Att få vårda, hjälpa, rädda människor.
Men att jobba inom vården idag är för tufft.
Alla är underbemannade och alla går med en sån stor inre stress. Vilket leder till gnabb och irritation hos många.

Jag vill vara ifred. Göra mitt jobb och inget mer. Inte behöva ha vakande ögon över mina axlar för varje steg jag tar.

Jag vill nog helst inte jobba alls just nu. Jag vill få ro. Ta hand om mig själv och min kropp. Bara få vara. Vara ifred. Med mina nära och kära runtom mig.
Jag är trött på att kämpa.
Alltid kämpa.

Så fort jag ställer mig upp och börjar få fart så sätter något krokben på mig så jag faller. Om och om igen.
Jag ställer mig alltid upp igen, mer och mer halt, men jag ställer mig upp. För att snart falla igen.

Jag har en godartad hjärntumör. Den växer troligtvis långsamt. Men jag har en hjärntumör.
Förr eller senare ska den opereras bort. Man ska raka mitt huvud, såga upp mitt skallben och operera bort den knöl som just nu växer inne i mig.
Jag ska genomgå massor av fler 40 minuter långa MR- hjärna röntgen. Det som var så obehagligt. Ligga fastspänd på en brits med huvudet fast i en ställning. Ensam och utelämnad i en tunnel som låter och bankar och skivar upp min hjärna på bild.
För att återigen få veta obehagliga sanningar om vad den visade.

Jag ska förmodligen relativt snart ligga på operationsbordet igen och öppna upp både knän och höfter. Såga sönder. Borra. Hacka. Ta ut protes. In med ny protes. Sys. Ligga och skrika av smärta i veckor på sjukhus. Drogad med morfin i mängder som inte hjälper.
Kämpa med rehabilitering. Komma upp på benen igen. För att snart operera nästa. 4 gånger.
4 smärtsamma mardrömmar.
Eller 5. Axeln lär väl inte hålla många år den heller.

Jag har detta framför mig.

Men jag orkar inte.

Hur ska jag orka?

Jag har panik över att jag inte har några pengar. Jag hade kunnat åkt till något centrum idag och tex köpt den plånbok jag så länge velat ha. Få glädjas åt det.
Men jag har inte råd.
För jag måste jobba för att få dom pengarna.
Men jag orkar inte jobba.
Jag klarar inte av det.

Jag orkar knappt torka tårarna som inte vill sluta rinna.

Jag orkar inte.

/Annette

  • Nära Veckovägen , Järfälla

Gillar