Ångest på ovälkommet besök

Ingen bra kväll.
Ångest, ångest, ångest.
Finns väl inte en specifik anledning till det, ångest kommer när den själv vill.
Men jag har väl en hel del anledningar till dens besök.
Det har varit såhär några kvällar nu men ikväll känns det jobbigast.
Allt känns bara jobbigt och eländigt. Uppgivet.
Jag hatar den här känslan. Den för med sig ca 2000 minnen från andra ångest-tillfällen.
Ovälkomna.

Annars har det varit en mysig dag med Malin, Elias och mamma. Dels i centrum med lite shopping men även här hemma.

Men jag känner mig som ett tomt skal. Ihålig. Tom. Jag vet inte vart mitt inre är någonstans. Jag bara lunkar på men jag är inte här. Eller hur ska man förklara?
Jag överlever men jag vettifan om jag lever.
Den känslan.

Jag får ångest av att jag mumsat och ätit så mycket gott sen jag flyttade hit till mamma. Min kropp reagerar inte bra på mättnad och att känna sig ”full”. Vilket jag ständigt gör här.
Jag vill inte heller banta eller tänka på vad jag äter och känna att jag inte får.
Balansgången där blir hårfin. Speciellt när ångesten ligger och lurar runt varenda hörn.

Det känns bara som att, åt vilket håll jag än väljer att gå, så kommer jag snubbla och helvetet kommer att bryta lös.

Jag är så bakbunden.




/Annette

Gillar