I tisdags ringde telefonen. Det var koordinatorn på neurokirurgen. Hon hade en akuttid att erbjuda mig. På fredag redan.
Efter samtalet bröt jag ihop delux. Panikångest/chock gråt över dess like.
Matthias kom upp snabbt och min chef erbjöd sig sitt rum. Satt där tills jag lugnade mig sen skjutsade cheferna hem mig och Matthias till mig.

Total chock. Panik. Ångest. Katastroftänk.

Igår var jag på KS hela dagen. 7h. Inskrivning med flera olika läkarsamtal, narkosläkare, sjuksköterskor, blodprover. Nålsättning, datortomografi, arbetsterapeut osv.
Jag var så slut när jag kom hem. Helt tom i huvudet.

Idag ringde en kurator. det var skönt att prata av sig lite. Sen lite senare ringde min kirurg. Han som ska operera mig. Han är gammal i gemet och deras specialist. Det känns tryggt. Han lät bra, trygg, trevlig. Fick en bra känsla.
Jag bad honom gå och lägga sig tidigt idag så han är utsövd och det lovade han. :)
Tumören hade börjat äta sig in mot skallbenet så kanske måste dom ersätta med det plast o grejer. Känns verkligen som att operationen kom i rättan tid.

Mamma har varit här idag. Jag vet att det inte är optimalt med besök inför op men snälla. Lite humanitet måste få finnas kvar.
Det är 100% besöksförbud på avdelningen jag ska ligga då vi alla är jäkligt risiga som ligger och ska ligga där och det är en av de största panikkänslorna i mig. Att behöva vara ensam i denna vidriga stund.
Läkaren sa att dom alldeles snart ska lyfta dessa extrema restriktioner men jag hinner inte med det utan får kämpa detta på egen hand. Tyvärr.
Totalt omänskligt.
Men men. Så är det. Och jag är glad att vi alla har smartphones så man kan FaceTimea eller bara ringa till varandra med.

Jag behöver väl inte ens försöka sätta ord på mina känslor. Dom är kaos. Och jag är fullkomligt livrädd.

Men det måste gå bra. Det bara måste det. 🙏🏼❤️

05.50 kommer taxin och hämtar mig. Sen kör vi.
Nu lägger jag allt i högre makters händer.

Godkväll.

20 maj. Det är den jobbigaste dagen på hela året för mig. Kommer alltid att vara. Så mycket övermäktiga minnen.

För exakt 7 år sedan satt jag min min nyfödda jätte lilla döda bebis i mina händer. Han fyllde upp två handflator. Så liten men så färdig (men ändå så ofärdig.) Så perfekt.
Älskade lilla ängeln min.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig Mio. Undrar hur mitt liv hade varit om inte livet drog undan mattan så brutalt.
Hur du hade sett ut. Låtit. Vilken hårfärg du hade haft.
Ja tankarna är alltid där. Hur hade jag varit som mamma?
Jag vet iaf att jag hade älskat dig högre än livet själv. För det gör jag redan, trots att du inte är här. Det räckte med dom månaderna du fanns i min kropp. Du var allt redan då.

Grattis på 7 årsdagen min älskade fina ängel. 💙

Hola!

Jag har egentligen ingenting alls att rapportera. Kände bara en slags skyldighet att visa att jag lever 😂

Denna vecka jobbar jag utan semesterdag. En 4 dagars.. imorgon är sista dagen innan 4 lediga dagar. Har typ aldrig hört nåt så trevligt.
Och behövligt.
Dagen idag var inte så bra. En huvudvärk från hell som inga piller tog på. Och väldigt yrsel.
Känts lite bättre under kvällen så jag hoppas på bra sömn så jag orkar med morgondagen med.

Jag har fått ärslet ur och kontaktat neurokirurgen finally med mina nydebuterade symtom. (Orkar inte skriva om dom nu) Får se om han återkommer till mig i morgon kanske. Skulle väl gissa att det blir en ny MR för att se om symtomen är pga just tumören. Men det återstår att se.
Alltså det tog mig en vecka att skicka iväg det där meddelandet till dom. 7 dagar.
Jag skulle väl ha ringt så jag fick prata direkt med dom men det gick bara inte så jag skev på 1177.
Vissa samtal klarar jag inte av helt enkelt.

Jaja.
Snälla högre makter- ge mig sol och värme. (Såg ut från sjukhuset idag att det var varmt och härligt och folk åt glass. Och där står man bakom glasväggen liksom.
Lagom tills jag får ledigt nu och de kommande 10 dagarna verkar bara ösregna)
Tack liksom.
Men det kan man väl iaf få önska sig?
En så liten oskyldig önskan.
Please.

Det tog mig 22!!!!!!! minuter idag att ta mig från Karolinskas parkering till rödljuset för att köra upp på motorvägen. Alltså ut från sjukhusområdet. 😂 Aldrig varit med om något liknande. (Tar ca 2 minuter annars) Kö kan man kalla det!