Hej!

Sista dagarna har jag haft så fasansfullt ont i min axel. Jag vet inte varför och jag har inte gjort något särskilt. Det började väl i helgen och då åkte jag och köpte en massagedyna som jag trånat efter länge. Satt med den alldeles för länge över rygg och Axel och det gjorde saken väldigt mycket värre.
Den kvällen hade jag så ont att jag till och med funderade på att åka in till sjukhuset.

Igår var det lite samma. Men det var helt okej fram till lunch ungefär på jobbet. Sen började det.
Det kommer från ingenstans, kanske att jag rör armen lite. Känns väldigt mkt som nervsmärta för det strålar ner i hela armen.
Idag har det varit liten aning bättre kanske. Har fått såna attacker vid tre tillfällen men jag tycker att dom är lite mer light och framförallt har dom släppt lite snabbare.

Jag trodde att detta var något helt nytt. Kände inte igen det, men idag fick jag en flashback från efter operationen. Första månaderna, kanske året, var så här.
Jag tror att jag skulle behöva beställa en till till ortopeden och röntga den.

Dagen på jobbet var lite låg faktiskt. Jag kände lite ångestaktiga symtom. Fick lite svårt att andas och tyckte att jag behövde kämpa mer för att få luft. Tryck över bröstet. Men det är så min ångest funkar.
Så har jag varit väldigt trött och känt mig dålig och i vägen.
Jag har tagit två egna patienter idag. Och det gick bra. Men ändå kändes det inte bra. Kände att jag säkert gjorde nåt fel osv.

Jag vill vara glad, sprudlande, käck och trevlig. Vill att folk ska tycka att det är en kul typ som börjat jobba hos dom. Men när smärtan blir för tuff så rasar jag liksom ihop och blir en grå mus utan mål och mening.
Så har jag känt idag.

Jag hoppas morgondagen blir bättre.
Jag antar att smärtan drar ner mig i skorna. Plus att det snöade och regnade i morse så man ville ju inget annat än krypa ner under täcket och gömma sig resten av dagen. Och så mens på det.

Jag jobbade även en timme längre. Skulle vara med på ”stängning” eller vad man ska säga. Akuten stänger ju kl 16. Sen får man bara komma om det är speciellt allvarligt efter att man ringt och förvarat osv. Så den timmen mellan 16-17 är lite andra rutiner och jag har två såna dagar denna vecka.
(Det har öppet dygnet runt för trauman men jag kommer aldrig jobba kväll så behöver inte inskolas på det.)
De två extra timmarna jag tjänar in så jag plocka ut på fredag och sluta 14. Så det blir najs.

Pendel och tuben mitt i rusning liksom..

Jag hade fått min namnskylt första dagen men det var felstavat. Och jag nämnde det bara och idag kom chefen med en ny. Hehe. Det var påkostat och snällt.

Gofika blev det också. Till och med jag kunde äta lite av moussetårtan. 👌

Goder afton.

Jag ligger nedkrupen under filten och fryser. Ögonen är svullna och rinner av trötthet och mascaran svider i ögonen.

Jag känner mig tungandad och lite jobbig över bröstkorgen men jag är ganska så lugn med det då jag inser att det förmodligen är denna enorma tröttheten.
Jag kan inte beskriva tröttheten med ord. Kanske man skulle känna såhär av att tvingas vara vaken en hel natt efter en intensiv dag.
Man blir liksom helt bäng. Tom.

Jag försöker få tiden att gå lite så jag inte somnar alldeles för tidigt. Vill gärna sova ut lite i morgon.
Men det blir max en timme till. Om ens det.

När jag är så här trött tänker jag lite för mycket och för djupt.
Jag blir så arg och besviken på världen att vi vårdpersonal som i vått och torrt står redo att hjälpa människor, rädda, trösta, medicinera, stötta, rädda livet på- ska offra våra egna liv och bli smittade av Corona och dö.
Och vi är inte ens värda att få en värdig lön.
Det finns absolut INGET arbete som är lika viktigt.
Och ändå får man så uselt låga löner.
Hur går det ens till?

Jag tänker på mina kollegor som jobbar kvar på avdelningen jag jobbade på, på Danderyd. På en av mina kollegor som blev smittad på jobbet och har varit allvarligt sjuk nu.
På så många andra som gått till sina arbeten och gjort sitt jobb och som sen blivit sjuk. Dött.
Jag tänker på den kvinna på karolinska som nyss dog.
Som gick till sitt jobb och räddade liv. Gick hem med lite förkylningssymtom och sen dog ensam i sin lägenhet några dagar senare.
Pga sitt jobb. 3 år äldre än jag.

Nej jag blir så arg bara.

Som idag senast på jobbet... Jag och en kollega behandlar en patient på akuten. Vi har i triagen frågat om patenten har symtom. Vilket hen har nekat.
Efter avslutad undersökning får vi veta att hen är en covid-positiv patient.

Där står vi sen. Har behandlat en smittad helt ovetande. Utan skyddsutrustning.

Det är inte klokt.

Applådera på.
Det gör ingen som helst nytta.
Jävla politik.

Okej! Snart är veckan över.
Och jag välkomnar helgen med öppna armar!

Hur går det då på nya jobbet?
Jo tack, det går faktiskt riktigt bra. Det är dock det mest komplicerade jobb jag haft i mitt liv.
Mest att lära.

Själva kroppen, från halsen och ner har jag bra koll på. Organ, sjukdomar, olika tillstånd, behandlingsalternativ och så vidare. Men vad vet jag om ögat liksom?
Det är otroligt fascinerande. Hade ingen aning om hur mycket det finns i ett öga. Hur mycket som kan hända med ögat. Vilka sjukdomar man kan få. Ja, hur jäkla komplext ögat är.
Som vanligt är ju det mesta på latin. Alltså why? 2020 liksom.. så det är ju en rejäl glospluggning som pågår.

Jag är lite extra nyfiken på strålskador, gråstarr och linsen. Sånt jag själv drabbats av. Kul att lösa om och få mer kött på benen.

Jag har inte läst så mycket böcker och pluggat så mkt sen jag utbildande mig till undersköterska för 10 år sen eller vad det kan vara nu.
Ögonen svider och dom är dimmiga.

Jag har ju åkt kommunalt alla dagar utom igår. Då började jag tidigare och valde att ta bilen.
Trängselskatten ska väl förmodligen slopas här nu ett tag och då blir det att alltid ta bil. Lätt. Jag var helt i eld och lågor igår att jag klarade av att köra bil i stan ensam! Ojojoj vad stolt jag var. Åkte tillochmed fel när jag skulle hem men ordnade det helt utan panikångest.
Tror inte ni fattar storheten i det.
Vi vårdpersonal får gratis parkering nu på alla akutsjukhus så då blir det finemang. Men tills dess så får det bli kommunalt.

Jag är INTE van att gå upp innan 06. Jag är INTE van att jobba 100%. Och tar man då Det plus att ALLT är totalt nytt plus att jag legat och degat i soffan i månader så får man resultatet av vad jag är just nu. Dödligt trött. Slut. Kaputt.

Jag somnar ovaggat varje kväll innan klockan 22. Sover som ett barn till klockan ringer. Då har jag ingen aning om vart jag är och har svårt att komma ur sängen då jag liksom inte hittar ut med benen. Haha. Då sover man hårt..

Men summan av kardemumman: det är jätte spännande! All personal är fantastisk. Jag känner mig välkommen och uppskattad. Dagarna går fort. Jag suger i mig lärdomar likt en svamp.
Och jag växer i min yrkesroll och framförallt, och viktigast av allt- i mig själv!

Det kommer bli bra det här!
Det enda jag är livrädd för är att bli smittad av fucking Corona.
Risken har ju ökat från 0%- 80% ungefär.
Så det är jag helt klart väldigt oroad över.
Men jag kan inte göra något åt det.
Jag sitter långt ifrån alla andra på tåg/buss. Jag går inte nära folk. Jag har blivit grym på att hålla andan. Jag tvättar och spritar sönder mig.
Och i triagen på jobbet kom det idag upp ett plexiglas och patienten måste hålla avstånd.
Själva undersökningarna blir ju svårare att hålla avstånd. Men man gör så gott man kan.

Snart ska vi få testa oss. Om vi har det. Och om vi har antikroppar.

Nu lockar sängen!