Nu kommer det en riktig gnäll-harang.
Jag tycker att det räcker med skiten jag lever med till vardags: Astma, fibromyalgi och essentiell tremor. Året som varit har inte varit alltför roligt. Jag opererade tån på försommaren, ett magbråck i somras. Men det räckte inte, för i november blev det ambulansfärd med akut njurstensanfall. Det var så "roligt" så det gjorde jag om en gång till. Sen har jag lyckats klara av några anfall utan att behöva åka in till akuten. Det är dock en vidrig värk. Och som grädde på moset hittade man ett dåligt levervärde när man undersökte njurstenen. Det är två delar, ena provet är normalt nu men det andra sjönk först och sen höjts igen och man vet inte varför. Det ska nu utredas. Jag är bara så innerligt trött på sjukhus och undersökningar! Det är en annan värk i levern och jag blir otroligt utmattad av allt. Jag har ingen ork att göra nånting och alla sysslor jag har måste ske i omgångar.
När ska jag få andas ut...?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min syster och jag har väl aldrig varit särskilt nära. Hon är fyra år äldre och jag var en rätt jobbig lillasyster antar jag. Vi slogs som hund och katt, grälade ofta, slogs om våra föräldrars uppmärksamhet. Men jag trodde att som vuxna skulle det vara annorlunda. Det är det inte...
Så många runtomkring mig har fantastiska förhållanden med sina syskon. Det saknar jag. Jag har tre syskon, två bröder förutom min syster. Jag har haft roligt med alla tre, men har inte varit jättenära nån. Den jag har kontakt med, den enda, bor många mil härifrån, det är så tråkigt.
Mina döttrar har ett betydligt bättre förhållande, det är jätteviktigt för mig att de har det. Att de finns där för varandra alltid.
Jag önskar det såg annorlunda ut. Säkert skulle jag kunna göra nåt för att ändra hur det ser ut idag, men samtidigt vill jag inte bli trampad på. Det är inte en självklarhet att familjen alltid finns där, älskar en förbehållslöst. Tydligen. Jag älskar min familj, alla i min familj, oavsett vad de känner för mig. Jag skulle ställa upp om någon bad mig om hjälp, förbehållslöst. Jag önskar bara att de kände likadant...
Ibland far tankarna iväg, och jag kan känna mig lite ensam. Men sen kommer jag ihåg hur mycket mina döttrar betyder och att de alltid finns nära mig. Jag är otroligt lyckligt lottad som har en så fin familj. Om sen någon väljer att inte finnas där får vara deras val.

Likes

Comments

Första dagen på ett nytt år. Som vanligt sitter jag och försöker analysera året som gick. Det var ett kämpigt år, minst sagt. Jag hade bestämt mig för att 2017 skulle bli ett nyttigare år och att påbörja motion under våren/sommaren som skulle kickstarta viktminskningen. Det gick inte riktigt som väntat då våren inleddes med operation 1, Hallux rigidus. Istället blev det nån dag med kryckor och sen haltande ett antal veckor. Jag hann bara påbörja mina promenader igen när det blev dags för operation 2, bråck på magen. Och precis innan den skadade jag svanskotan. Det tog flera veckor innan jag ens kunde röra mig mer normalt. Då var vi redan framme vid hösten och jag tog ett beslut som kanske inte var helt genomtänkt. Jag och mina flickor åkte till Ullared...😊 Det var naturligtvis inte alls särskilt smart, och det tog ett tag att återhämta mig, men jag ångrar det inte. Många fynd och nu är det gjort, nu ska det nog mycket till (att glömma hur det var med andra ord) innan jag gör om det.

I november hände det jag oroat mig för länge, min pappa fick en stroke. Jag har inte väntat just på en stroke, men mina föräldrar är gamla och sjukliga. Pappa har varit dement ett tag, och nu tog det ett jätteskutt framåt. Idag bor han på ett korttidsboende och står i kö på ett långtidsboende. Vi försöker handskas med detta, alla praktiska detaljer bara är många. Känslorna får tryckas tillbaka för att orka med att hjälpa pappa och mamma. Vi hälsar på varannan eller var tredje dag nu, och när han är så klar som han var idag känns det hoppfullt och som det skulle fungera att han flyttade hem. Men tyvärr är ju inte alla dagar såna. Hans hjärnskada är stor och vissa dagar är han väldigt snurrig. Han finner sig i att han bor nån annanstans, däremot verkar det inte gå in alls att han fått en stroke och är halvsidesförlamad. Det är svårt att inte kunna hjälpa ibland...

Men nu är det ett nytt år. Omstart liksom. Mitt fokus måste bli på min hälsa, för förutom fotoperationen och bråcket har jag fler hälsoproblem (förutom fibromyalgi, astma och essentiell tremor). Strax efter pappas stroke fick jag ett njurstensanfall. Det gör så vansinnigt ont! Jag är van vid smärta men detta var extremt.  Så det blev ambulans till akuten där jag fick ett par intressanta sprutor. En ynklig liten sten på 2-3 mm är det som orsaker en hel del besvär. Helt galet! Och den vill inte ut tydligen. Har haft tre anfall till, och det blev en ny ambulansfärd vid den andra. Sen dess har jag klarat de sista två hemma med mediciner (peppar peppar). Om två veckor ska jag röntgas för tredje gången för att se om den lilla jäkeln är närmare utgången eller om den fastnat nånstans.
Sen i samband med senaste akutbesöket upptäckte man att mitt leverprov är förhöjt som man inte kan förklara. Jag dricker knappt alkohol alls så det beror inte på det. Men bråcket, njurstenen och levervärdet kan bero på övervikt. Så alltså är det ännu viktigare nu att jag tar tag i vikten och måendet.

Trots allt mår jag bättre psykiskt än jag nånsin gjort, jag känner mig starkare. Det finns så många saker jag inte kan göra nånting åt, som fibron, något jag har bearbetat under många år. Jag känner mig klar nu. Jag känner mig redo att utveckla mig, få ordning på mitt liv. Jag känner att det är väldigt viktigt att jag tar tag i det, särskilt som jag behöver vara stark för pappa och mamma, hjälpa mamma framförallt att hitta sin plats nu när hon blir ensam.

Så, 2018, Välkommen! Snälla var bättre än 2017. Sommaren får gärna vara varmare och torrare.  Och längre...😊

Likes

Comments

När det händer något allvarligt stannar livet bara upp. Som om resten av världen inte existerar längre. Min pappa fick en stroke för en och en halv vecka sen och sen dess är dagarna två saker, besöka pappa och försöka få nånting gjort hemma. Det finns inget annat förutom en himla massa trötthet och allmän förvirring.
Det hände på en tisdag, och veckan hade börjat så bra, jag hade börjat få ordning på promenaderna och på tisdagen var jag iväg och simmade och solade, så skönt! Sen skulle jag och mina föräldrar gå till vårdcentralen för att vaccinera oss mot influensan. När vi skulle gå började pappa skramla med rullatorn, verkade inte få ut den från garderoben och när jag skulle hjälpa honom såg jag att halva ansiktet hängde. Jag bad honom höja armarna och han klarade den ena bara. Jag ringde 112 direkt.
Sen dess har allt handlat om undersökningar, samtal med vårdpersonal, besök där vi försöker se minsta lilla förbättring, eller försämring. Vad ska man fråga, vad behöver vi förbereda, ska vi söka boende till honom nu, hur går det för mamma som ju blir ensam nu? Miljoner frågor och svaret är alltid detsamma: Vi kan inte säga nåt om framtiden, bara vänta och se. Det är nog det mest frustrerande, att bara gå här och vänta och vänta...
Vi har flera gånger fått höra hur bra det var att vi ringde så snabbt, hade vi inte gjort det hade han varit död nu. Det kändes så hoppfullt att det var som en smäll på käften att få höra att det var så kritiskt ett tag. Men bara vi kommer över helgen, sa man då, ska krisen vara över. Och helgen kom och gick och fortfarande kan man inte vara helt säker.
Det är verkligen tufft att bara vänta, särskilt när man inte vet vad man väntar på.
Jag försöker vara stark, ta hand om allt praktiskt, köra fram och tillbaka till sjukhuset, försöka finnas för min pappa, finnas för min mamma, ta hand om min hund, informera mina syskon, mina barn och ta hand om sysslorna som faktiskt inte försvinner av sig själv. Det finns snart ingen ork kvar, jag går redan på sparlåga. Mina barn är fantastiska, men jag vill inte lägga mer börda på dom, de har jobb, skola och familj att tänka på.
Oavsett vad som händer framöver kommer vi klara det, tillsammans, men det är verkligen påfrestande...

Likes

Comments

Nu är vi inne i augusti och sommaren börjar nå sitt slut. På tisdag börjar min dotter skolan igen, sista året på gymnasiet innan hon är en fullfjädrad frisör.
Sommaren har varit torr, om än molnig och blåsig till och från. Men det har bytts till regn, regn och åter regn. Man slipper ju vattna ute, och det har väl varit bra då jag varit tvungen att hålla mig från sol och bad.
Jag håller på att läkas från operation två, det har dock varit riktigt jobbigt. Första två dagarna efter bråcket i magen opererats mådde jag riktigt, riktigt dåligt. Kunde inte ta mig upp själv, varken från liggande eller sittande. Men sen började det ordna till sig. Insåg hur mycket man faktiskt använder magmusklerna...Det värsta var när jag råkade nysa...! 😊
Nu är det en dryg vecka kvar av lyftförbud och när såren läkt, snart hoppas jag, ska jag ta ett lååångt, varmt bad!
Annars har sommaren varit bra, har kunnat gå många långpromenader, är igång nu igen. Får väl inse att efter dessa avbrott i träningen kommer jag kanske inte hinna nå mitt mål till min 50-årsdag, men det få väl vara så. jag ska göra det jag kan i alla fall.
Det har blivit en del målande i sommar. Skaffade en hallmöbel som blev vit med cerise dyna och kristall-knoppar. Nu har jag ett vardagsrumsbord som ska gå från svart till vitt, och en del andra möbler som ska fräschas upp. Det finns alltid nåt att sysselsätta sig med...😃

Likes

Comments

Sommaren är här och redan en bra bit in i. Inte särskilt underbart väder, men det är väl som det brukar i Sverige. En del solglimtar har det blivit och ett par rundor i solstolen.
Min sommar brukar innehålla en hel del planer. Det är tiden jag mår bäst och då brukar jag komma på både den ena och andra idén. När sen inte vädret samarbetar tycks allt bara läggas på hög. Så nu är min lilla trädgård i kaos, för jag råkade se en bild där man lagt plattor och gjort stenrabatt mitt i. Det ville jag ha. Men planen krånglade så jag har fått tänka om, köpt lite material, och nu väntar jag på att vädret ska bli bra och kroppen ska återhämta sig från förra arbetsinsatsen.
Men det bästa med sommaren är att det inte gör något om man tar en paus. Vill dock vara färdig till min födelsedag. Den är om åtta dagar. Hm...jo, det ska nog gå att bli färdig tills dess, om jag lyckas få hjälp.
Annars står vikten still. Jag opererade min tå så då blev det lite vila, sen har det blåsiga vädret stoppat längre promenader, min kropp skriker när vädret är allt annat än jättevarmt, stilla och torrt. Inte så jättevanligt med perfekt väder för mig alltså.
Nu väntar jag på nästa operation som kommer bli 25:e juli, om tre veckor. Skulle gärna gå ner lite till så det är väl bara att bita ihop och gå ändå. Tills dess måste alla mina projekt vara färdiga så jag med gott samvete kan ta det lugnt och bara vara. Är det tänkt alltså.
Jag är inte särskilt flexibel, vill gärna planera och ogillar att ändra planer. Det rimmar väldigt illa med fibromyalgi för är det något man får göra så är det att ändra planer. Om och om igen.
Jag tycker inte alls om det, det gör mig ostrukturerad och rörig. Så jag skriver listor på vad som ska göras, ändrar och skriver om. (Det går åt mycket skrivblock här...😃) Men det är det enda sättet för mig att få nånting gjort, någon liten ordning i röran i huvudet. Jag vill ha fint och ordnat omkring mig för att må bra har jag alltid sagt. Men samtidigt blir jag fruktansvärt rastlös när det inte finns något att göra. Hopplöst! 😄
Nu är det dags att gå ut med min lilla vovve, sen skriva en ny lista för morgondagen. Listan idag skrotades för en mycket välbehövligt vila både för kropp och själ. Men jag var inte sysslolös, jag byggde hus i Sims...

Likes

Comments

Jag, liksom många med mig, gillar att titta på dokusåpor. Med några undantag. Jag ogillar de program som bara är ute efter så många skandaler som möjligt. De där man kastar in ett antal män och kvinnor, gärna med starka personligheter, och innan man låser proppar man det begränsade utrymmet med kameror, slänger in obegränsat med alkohol och sen hoppas man på det bästa. Och visst händer det saker, folk gapar och skriker, festar och har sex. Framför kameran.
Men var går gränsen för vad man utsätter folk för i sin jakt på tittarsiffror? Såg en snutt av dejtingprogrammet Dejting naked där man alltså inte bara ska träffa vilt främmande människor på en resort som tagen ur en dröm för att hitta den man vill spendera sitt liv med utan alltså göra allt detta naken. Hur kan man tro att det upplägget banar väg för livslång lycka. Men å andra sidan kanske inte alla är ute efter en livskamrat utan nöjer sig med lite kändisskap som alltid följer efter en dokusåpa. Något jag inte heller förstår mig på. Jag syntes en kvart i tv och sen är jag för alltid medlem i kändis-klubben...
Den dagen prinsessan Diana dog i en bil i en tunnel i Paris, efter att blivit jagad av paparazzis insåg jag att all respekt för andra människor flög ut genom fönstret. Det är plötsligt okej att göra precis vad som helst för en story, en bild eller tittarsiffror. Och sedan följer respektlösheten från media till sociala nätverk, man kan kalla vem som helst var som helst.
Idag verkar det vanligare att man träffar sin tillkommande antingen via dejtingappar eller dejtingsåpor. Oavsett om man är bonde, ensam mamma eller kastar kläderna så finns förhoppningen att hitta kärlek, men hur intresserad producenterna är vet jag inte. Huvudsaken är väl bra tv, och då måste det till lite skandaler. Eller?

Likes

Comments

För några veckor sen fick jag reda på att min dotter är gay. Alltså, hon berättade det för mig. Det var dock ingen stor överraskning för mig, jag hade misstänkt det ett tag, liksom hennes pappa och flera av hennes kompisar. Det överraskade henne mycket, särskilt som hon själv inte var säker förrän nu. Hon var orolig att berätta, jag försökte göra det lättare för henne genom att fråga om killar, eller tjejer och att det inte spelade någon som helst roll för mig och så kom det till slut fram.
Det märks på henne att hon är lättad att det är "ute", att alla vet. Och jag har frågat om det är okej att skriva om det.
Eftersom jag känt detta på mig har jag haft tid att fundera över hur jag känner och tänker om detta, och det jag har kommit fram till är att det inte är någon som helst skillnad på hur jag alltid har känt och tänkt. Jag bryr mig inte ett dugg om vem mina barn älskar, är de lyckliga är jag lycklig. Hon är samma smågalna, underbara tjej, bara mer tillfreds. Jag har en gullig svärson och jag ser fram emot att en dag få en gullig svärdotter också.

Likes

Comments

När jag växte upp campade vi mycket. Så fort Gustavsvik camping öppnade flyttade vi dit med husvagnen och flyttade inte hem igen förrän campingen stängde. När mamma och pappa hade semester drog vi till Öland. Detta har absolut inte gjort mig anti camping, tvärtom älskade jag det. Kanske inte kalla morgnar när man skulle tvätta sig i det kalla vattnet i tvättrummet som var utomhus med tak. Och det var ganska ensamt i veckorna innan och efter sommarlovet då sommarkompisarna bara var där på helgerna. Och jag hade verkligen sommar- och vinterkompisar. Det kanske var anledningen till att jag inte hade någon bästis.
Jag hade några kompisar på campingen som jag umgicks med hela tiden, vi hade väldigt mycket roligt och en av killarna var min stora kärlek. Det blev aldrig nåt då, även om jag frågade chans på honom hela tiden. Dock blev det vi senare, men det höll inte länge.
Ibland när jag går ut på kvällarna som nu ikväll, och känner luften i försommarnatten,  finns det en alldeles speciell doft som gör att jag minns alla kvällar när vi samlades vid pingisborden och pratade innan vi gick till våra husvagnar. Det är lätt att känna att man skulle vilja tillbaka till den tiden men den känslan försvinner snabbt. För oavsett hur många kära minnen jag kan frammana var det inte lätt att vara tonåring, och jag har aldrig velat börja om igen. Möjligen vill min stora kärlek det för han kontaktade mig igen, efter alla år, och sa att han kände att tiden med mig var hans bästa. Egentligen tror jag bara att han ville tillbaka till den tiden. Man kan inte vrida tiden tillbaka och det är nog bäst så, för jag vill inte vara utan erfarenheten som tagit mig hit, och jag vill verkligen inte göra om resan!
Det absolut bästa med husvagn är att somna till regnets smattrande mot taket och samma känsla får jag numera också då sovrummet ligger intill altanens plasttak. Det är underbart att somna då. Nu regnar det inte och jag ligger i sängen och tänker på det underbara väder vi haft sen maj startade. Jag älskar värmen, älskar sommaren och hoppas på många timmar i solstolen i sommar!

Likes

Comments

Vi är inne i april och vädret är precis som det brukar vara i april - omväxlande. Vi hade ett par fantastiska veckor med försommarvärme och ut ploppade grannarna för att greja i rabatter och på uteplatser. Sen kom snön som gjorde att allt tvärstannade. Nu är snön borta även om det kommer nån flinga då och då. Idag haglade det lite, men solen har hållit sig framme mestadels så det är skönt.

Uppdatering av dieten: -4,2 kg! Jag går långpromenader varje dag, skulle behöva bli bättre på att äta nyttigare, men bra ändå.

När våren kommer vaknar lusten att ändra och göra om på uteplatsen. I år kommer det bli en hel del pysslande, ett staket ska bort, rabatter ska sås igen och växter ska flyttas. Sen ska plattor läggas om och en ny liten stenrabatt ska fixas. Ingen kan missa att jag älskar stenar..!
Sen ska jag ha fler blommor (sidenblommor för jag är värdelös på att vattna...) och ett ljusnät ska sättas upp i taket på uteplatsen. Det kommer bli jättebra tror jag. Och min hammock som jag övertog från mina föräldrar ska tillbaka till dom så jag får plats för två solstolar.
Men innan allt detta ska en tv-bänk slipas och målas. När den är färdig ska vardagsrummet möbleras om och lite mer målande. Planeringen har fått skjutas fram hela tiden då vädret inte varit så angenämt. Men men, nån gång ska det väl bli av.

Jag väntar på ett par operationer så jag hoppas det blir färdigt innan dess. Har ingen aning om hur länge jag måste vänta efteråt innan jag är fullt återställd att greja. Först ska ett bråck opereras så då kan jag nog inte lyfta tungt på ett tag. Sen hoppas jag att min tå ska stelopereras  snart och då kan jag nog inte greja alls på ett par veckor i alla fall. Problemet med mig är att om jag blir stressad blir ingenting gjort alls. Så jag måste stressa av, ta en sak i taget och hoppas att jag hinner få det mesta gjort. Grejen är att när sommaren kommer på riktigt ska sånt här vara klart för då ska jag bosätta mig i solstolen!

Likes

Comments