På villovägar i the City of Canning

I dag hade jag tänkt mig att gå en lite längre morgonpromenad, dels pga att det är några dagar sedan som jag var ute och gick senast, dels för att det talas om regn i morgon och då vet man inte hur mycket det blir och om det kommer att vara ett hinder för promenaden.

Att det skulle bli en riktigt lång promenad hade jag emellertid inte tänkt mig.

Det är som sagt tredje gången vi är och hälsar på Annelie i Cannington, som tillhör the City of Canning. Jag har under dessa gånger hittat många trevliga promenadstråk. Inte någon gång har det hänt att jag gått vilse (inte helt i vart fall) och att jag inte vetat var jag befunnit mig. Detta skulle dock ändra sig i dag.

När jag promenerar brukar jag gå in i Canning River Regional Park. Under den här semestern har jag gått lite kortare sträckor och hållit mig på "vår sida" om Canning River. I dag bestämde jag mig för att gå över gångbron och in i parken på andra sidan om floden.


Canning River Regional Park är den största av de åtta nationalparkerna i Perthområdet. Parken löper i 6 km på båda sidor längs Canning River och hela parkområdet är på 266 ha (2 660 000 kvm). Så visst är det ett stort område som man kan gå vilse i.

Jag har skaffat mig några favorit promenadstråk så klart. På ett av dem går man över gångbron och in i parken samt bort till Canning River Café. Sedan går man tillbaka längs Queens Park Street till Cannington. Det blir en sträcka på 6 km, och jag känner mig trygg med att gå där och att jag hittar.

När man går den här sträckan kan man njuta av både fågelliv och växtlighet. Aldrig någonsin har jag sett någon orm, fast att det varnas för att detta är ett "ormområde".

Gångstigarna i parken består antingen av asfalterade stigar eller av upptrampade grusstigar. I början höll jag mig på asfaltstigarna, men efter hand har jag vågat mig ut på grusstigarna - trots ormvarningen.

I dag fick jag för mig att ta en annan väg bort till Canning River Café, så jag gick över en träbro och gick sedan på, för mig helt okända stigar. Jag tyckte mig ha koll på var jag var och vilket håll jag skulle på. Men någonstans gick det fel. Plötsligt tyckte jag att jag inte längre hade koll på vilket håll jag skulle på och plötslig hamnade jag i utkanten av parken med ett staket mellan mig och gatan utanför.

Nåväl det var väl bara att vika av in på en annan stig och komma åt rätt håll. Trodde jag.

Det är ju inte så att man är ute i någon vildmark precis, även om parkens vegetation ger intryck av att man är i orörd natur. För dem som rör sig i parken dagligen skulle säkert min förvirring vara löjeväckande. Jag hamnade på en stig med en vacker inramning av träd och njöt av detta.

Men plötslig var jag återigen i utkanten av parken. Nu visste jag inte alls varat jag skulle och jag plockade fram kartan i Runkeeper-appen. Jag bestämde mig för att ta mig ut på gatan för att kunna lokalisera mig, så när jag hittade en utgång i staketet gick jag ut ur parken och kunde snart lokalisera vilken gata jag befann mig på. Men - jisses - var var jag. Det visade sig att jag hade gått på helt galet håll och någonstans där stigarna delat sig hade jag gått till vänster istället för till höger.

Efter att ha lokaliserat dels var jag var (långt hemifrån), dels vart jag skulle bestämde jag mig för att inte gå in i parken igen, med risk för att än en gång gå vilse, utan att följa kartan och gatorna enligt den.

Det blev ju inte riktigt den promenad jag tänkt i naturmiljö, utan istället traskade jag igenom villakvarten mellan områdena Ferndale och Lynwood. Jag möte skolbarn på väg till skolan och kunde studera trädbeskärare som med en smart maskin beskar de höga träder på ett lätt och snabbt sätt.

Jag fick ofta konsultera kartan för att hålla koll på var jag var och att jag gick åt rätt håll. Trots detta hamnade jag fel vid ett tillfälle (vek av en gata för tidigt) och hamnade på ett skolområde Tillbaks igen och ut på rätt gata. Efter flera kilometers traskande tyckte jag känna igen mig. Efter en konsultation av kartan kunde jag konstatera att jag återigen började närma mig Canning River, som jag styrde i rak kurs mot. Efter en stund var jag inne på en välbekant gångstig.

En märklig dörrvakt

Efter ytterligare en stund kunde jag förnöjt gå över den välbekanta gångbron och styra min kosa hemåt. Nu visste jag att jag bara hade ett par kilometer att gå innan jag var framme på 3/31 Woodloes Street. Vilken pärs. När jag var framme hade jag gått ganska så exakt 9 kilometer. Verkligen en mycket längre promenad än jag tänkt mig.


När jag kom hem (strax efter kl 9) efter 1 timme 40 minuters promenad satt Sven och väntade med frukosten. Det smakade verkligen bra med frukost efter mitt morgonäventyr. Det som förvånade mig var att jag varken kände av smärtan i min skuldra/axel/nacke, eller i knäet (trots att jag hade glömt att ta på knäskyddet).

Eftersom vårt köksprojekt var avslutat och vi inte hade någon tid att passa, kopplade vi av resten av dagen. Det var ett fantastiskt väder, 27 grader varmt och växlande molnighet. Jag satt ömsom i skuggan och ömsom i solen och njöt av Annelies fina trädgård.

Gillar

Kommentarer

fibrolivet
fibrolivet,
Oj oj oj, som det kan gå.... tur att du hade täckning på telefonen i alla fall😀. men så fick du ju se mer av området... men nästan en mil. Inte illa. Och Sven som så tålmodigt väntar med frukosten... han är snäll han❤️nouw.com/fibrolivet
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229