Barnbarn - en gudagåva

Vi har numera blivit både mormor/farmor och morfar/farfar, min man Sven och jag. Vår äldsta dotter, Carina, har två barn och vår son, Andreas, har två barn och ett tredje på väg. Det är bara "minstingen", Annelie, som ännu inte har några barn.

Att får barn är stort. Det är en av de lyckligaste stunderna i livet. Men det innebär också att livet aldrig mer blir som förr och att man helt plötsligt har ansvar, inte bara för sig själv längre, utan även för ett litet liv som inte klarar sig utan sina föräldrar.

Nästa lycka i livet är när barnbarnen kommer. Vårt yngsta barnbarn, Devon, har nu blivit nästan 11 månader. Vi har inte fått tillfälle att passa honom tidigare, men i går var det dags.


Föräldrar och morföräldrar skulle ut på galej, så det blev naturligt att farmor och farfar ryckte in med barnpassning. Devons storasyster var på discokalas med övernattning hos kompis, så det var bara Devon som skulle passas.

Det var förstås inte bara barn som passades även dessa varelser fanns i huset.

Både katt och hund är synnerligen sällskapssjuka och keliga. Fiskarna är däremot mera avvaktande.

Första timmen var det gnäll och gråt efter mamma. Inte konstigt för han hade somnat med mamma och pappa hemma och när han vaknade var det farmor som tog upp honom. Nåja när vi satte oss och började leka med hans älskade bollhav, då glömde han föräldrarna.


Vi hade sedan en mysig kväll med Devon och han trivdes som fisken i vattnet när farfar matade honom med Mariekex.
"Vilken service man får. Både mat och dryck stoppas in i mig av farfar."









Coola killen. Går i pappas fotspår.


Under kvällen tittade vi på Melodifestivalen från Karlskrona och Devon roade sig mig att träna för att ge sig ut i cybervärlden med farmors surfplatta.

Katten fick också sin beskärda del av "omsorg".
- Va! Är inte svansen till för att dra i?"
 - Nej du Devon den är nog inte det.
Då blir katten så här sur och svänger på svansen.





Nä, nä då. Jag får väl roa mig med något annat då. Om jag har flaskan att hålla mig i kan jag stå själv.

Larvigt? Javisst är man larvig med sina barnbarn. Men det kan man väl få vara. Som sagt barnbarnen är livets bonus och krydda. Man kan njuta och skämma bort dem, men ansvaret för dem har föräldrarna. Därför kan man unna sig att "bara vara" med barnbarnen.

Men nu ska jag sluta att prata om barnbarnen i allmänhet och Devon i synnerhet. Kände bara att vi hade en härlig kväll med honom igår och därför vill man ju gärna dela med sig.

Ha det bäst!
Ewa


Gillar

Kommentarer

Diana Sälöen
Diana Sälöen,
Jag vill se en bättre bild av dobermannen, (älskar doberman), tyckte guldfiskarna var larviga som var så avvaktande 😉 De får lära sig av Devon! Tror inte att de hade uppskattat Mariekex dock!

och katten....ja, katten gjorde precis som katter ska göra, svängde på svansen för "alla snubbar vill ju vara katt..."
www.blogger.com/profile/029562845899610014
Ewa Wressmark
Ewa Wressmark,
Ska se om jag kan hitta andra bilder på Zeus (dobermannen)www.blogger.com/profile/007453078884162658
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229