SLUTET PÅ MITT LIDANDE ÄR NÄRMRE NU

Hej alla trogna läsare!

Det här kommer bli ett lååååångt inlägg. Häromdagen fick jag ett av de bästa beskeden någonsin. Äntligen ser jag ett slut på det lidandet som förföljt mig i en dryg fjärdedel av mitt liv. Hypotyreosen.

För ungefär 5 år sedan började jag må sämre både fysiskt och psykiskt. Jag var 16 år gammal när allt började. Jag blev otroligt trött oavsett hur mycket jag sov. Jag somnade i skolan HELA TIDEN hur mycket jag än försökte vara vaken. Jag sov mycket men jag sov dåligt. Jag var normalviktig men väldigt stark då jag hade tränat mycket åren innan. Jag bränner lätt fett och bygger lätt muskler, rena drömmen ju, ellerhur? Men denna sjukdom har vänt på allt. Mina muskler tynade bort och bara på ett sommarlov gick jag helt plötsligt upp 10kg i vikt trots att jag var ute och åkte mil efter mil på min longboard och tänkte mer på vad jag åt.

Blev såklart väldigt upprörd då jag som sagt bara var 16 år gammal, och de flesta vet väl hur pressad en 16 år gammal tjej är när det gäller utseende och smalhets. Jag blev så ledsen över att jag börjat gå upp i vikt och gjorde allt jag kunde för att det skulle sluta, men det gjorde det inte.. Nu, 5 år senare har jag gått upp nästan 60 kg trots möten med dietister med strikta kostscheman, alla möjliga andra dieter, gym, löpning, powerwalking.. Allt man kan tänka sig har jag testat. Och jag fortsatte ändå att gå upp, kilo efter kilo, och det gjorde mig så otroligt ledsen. Alla som kämpat med att gå ned i vikt vet hur svårt det är och hur mycket det suger. Tänk er att köra den kampen i 5 år utan något som helst resultat. Att hela tiden få kommentarer från folk om hur man gått upp. Att ständigt ha någon som påpekar det. Att alltid få blickar när man gick och köpte en pizza eller åt ute överhuvudtaget. Att veta att man egentligen är mycket hälsosammare än många andra men ändå bli stämplad som lat och ohälsosam endast för att man är överviktig.

Jag har inga problem med hur folk ser ut och hur mycket det väger. Alla är fina på sitt sätt och jag hatade inte mig själv och min vikt för att jag tycker att man ska se ut på ett visst sätt. Jag hatade mig själv för att jag ständigt blev klagad på. Jag blev ledsen för att folk ständigt stämplade mig som lat, oansvarig och äcklig på grund av min vikt och det kändes bara så himla mycket värre när jag kämpade allt jag kunde för att bli av med det och folks fördomar. När jag visste att jag var 10 gånger mer hälsosam än de var men det var ändå jag som var äcklig och de som var fräscha för de var inte överviktiga. Fatshameingen vi har idag är så jäkla vidrig. Lägg ned liksom. Alla förtjänar att få vara som de vill, det har inget med dig att göra. Och jag klagar nu inte på normal/underviktiga, utan det har bara varit påfrestande att se folk röka, dricka massvis med alkohol och äta skräpmat nästan varje dag men ändå stämplats som hälsosamma och fått cred endast för att de inte är överviktiga, medans jag som gjort allt jag kan för att vara så hälsosam som möjligt bara fått hat för hur jag ser ut.

ANYWAYS. Nu blev det lite sidospår här, haha, back to the story.

Jag blev otroligt trött, jag gick upp i vikt, min kondition försvann totalt och jag blev väldigt andfådd av att göra i princip inget. Jag tappade massvis med hår, halva mina ögonbryn försvann, min hy blev så otroligt torr så jag började flagna i hela ansiktet. Jag hade hela mitt liv haft världens lenaste fötter men helt plötsligt blev de jättetorra. Jag blev trög och trött i huvudet, kunde knappt tänka. Jag började minnas sämre och glömde saker hela tiden. Jag kan mitt i en mening glömma bort helt vad jag pratar om. Jag fick djupare depression, starkare ångest och panikångestattacker. Jag fick mardrömmar och EXTREMA humörsvängningar. Jag kunde gå från glad till ledsen till arg på bokstavligt talat 10 sekunder och mina känslor var alltid väldigt oproportionerliga till vad som hände. Jag kunde tappa något och bli så otroligt arg att jag slog sönder saker. Mycket stela leder och mycket smärta i både leder och muskler. Blev svullen i ansiktet, och började få nästan ständiga kramper i musklerna i hela kroppen. Oftast vandrar det liksom runt, börjar i ena armen och går upp i bröstet, ned i andra armen, upp i bröstet, ned i magen, ned i benen osv. Hade väldigt svårt att hålla en normal temperatur och frös eller svettades alltid, likt när man har feber. Fick IBS (väldigt känslig mage) och blev alkoholintolerant. Jag blev en gång för något år sedan bakfull av att sitta i ett litet rum och bara utsättas för doften av tequila. Jag har kräkts av bara 1 klunk 3.5% cider. HELT alkoholintolerant.

Det här är bara några av alla symptom jag haft och som blivit värre och värre med åren. Jag har alla fortfarande och det är en kamp för mig att bara klara av en helt vanlig dag. Jag har ungefär 3 av dessa 5 år symptomen spökat misstänkt att det varit hypotyreos. Jag har sökt för det men knappt fått hjälp. Det är extremt svårt att få hjälp med denna sjukdom i Sverige, för de är så dåliga på den här. Har varit på 3 olika vårdcentraler med flera olika läkare på varje vårdcentral. Endast 1 av alla de läkarna har ens låtit mig läsa upp mina symptom, men hon avbröt mig halvvägs (jag har 70+ symptom). Alla läkare idag går endast efter värden i blodprover och inte symptom. De skickar en oftast till en psykolog då de tror att man "bara" är deprimerad, men depression är ju ett symptom av hypo. Nu var det 1 ½ år sedan jag tog prover men gjorde det igen, även fast jag visste att jag skulle få ännu ett"nej, du är frisk".. Jag hade nu turen att mitt TSH rusat upp till väldigt höga värden, vilket kan ta 15-20 år för vissa. Men, om läkarna bara lyssnat på mina symptom från början hade jag inte behövt lida de här 5 åren. Och jag hade sluppit bli nedtryckt. Jag har hela tiden vetat att jag haft sjukdomen men när jag behövt "skylla" på den pga något jag inte klarat av, så är det ju ingen som tror en. Man blir bara stämplad som hypokondriker om man säger att man har en sjukdom utan läkares diagnos. SPECIELLT när de sagt "nej, du har inte just den sjukdomen" till en i flera år. Men jag vet mer om hypotyreos än de flesta utbildade läkarna idag för det är en sjukdom de knappt får lära sig om.

Nu har jag i alla fall äntligen fått medicin utskrivet. Man måste börja med en liten dos och trappa uppåt så jag har en lång väg kvar. Det är en svår sjukdom att medicinera och oftast är det många olika kosttillskott som också ska tas och vissa får inte tas vid samma tidpunkt osv. Det är massor att hålla koll på och jag vet att det är flera månader, om inte år, tills jag är mig själv igen, men nu har resan i alla fall äntligen börjat.

Mitt liv känns som det bara varit en suddig dimma sedan jag var 16 och jag har gått igenom så mycket annat skit som gjort allt ännu värre också. Men nu försöker jag se framåt. Jag har fått min medicin och min resa att hitta tillbaka till mig själv börjar nu.

Gillar

Kommentarer

  • Facebook
  • Instagram
  • Nouw