ROTSELLERISOPPA OCH 4 HÅL I ARMARNA

Minns inte så mycket av vad som hänt sedan jag bloggade sist. Men jag och Alex har gjort rotsellerisoppa (första gången jag GJORT soppa och inte vispat lite pulver tror jag, haha). Det var helt klart godkänt! Pizzabaguetterna var himmelska. 😍 Älskar att få laga mat med honom och sen mysa ner oss i soffan på kvällarna. Det gör livet mycket bättre!

Sedan så var jag och träffade en ny läkare IGEN i torsdags, eftersom min förra sög. Denna sög också. Hon försökte basically säga till mig att jag inte ens har hypo. Hon fokuserade mer på att bli kränkt när jag sa ”de här värdena ÄR dåliga, det vet jag” och att jag inte litade på hennes kompetens än att faktiskt lyssna på mig och vad som var fel. Hon tyckte dessutom alla prover jag påpekade var bra, vilket de verkligen inte är. När ska jag träffa en läkare som är mer kunnig än mig inom detta? Eller åtminstone en som kanske inte vet, men som lyssnar, tar åt sig och tror på att jag vet vad jag pratar om? Det känns så jävla sjukt att man i SVERIGE år 2017 ska veta mer om sin sjukdom än varenda läkare man träffar. Det är också en sån grej som nästan ingen fattar med min sjukdom. Allt jag vet har jag lärt mig själv. Allt jag vet är mer än 100% av läkarna jag träffat, och då har jag träffat MÅNGA och gått igenom vårdcentraler i 4 olika STÄDER.

Är så trött på detta. Fick i alla fall ta något blodprov och höjning på levaxinet. Så ska pausa infasningen av NDT och testa högre dos levaxin. Kommer antagligen behöva lio också dock då mitt fria T3 ligger för lågt i jämförelse med fria T4 (levaxin = syntetiskt T4, liothyrenin = syntetiskt T3, som sedan omvandlas i kroppen och ja, orkar ej skriva hela den historien nu).

Sköterskan som tog blodprover var jätteunderbar och snäll. Tyvärr tog det dock 4 stick i armarna innan vi fick ut något blod. Först stack hon på vanliga stället (där jag börjat få sånt märke så man ser att jag brukar bli stucken där trots att det är läkt), sedan låååångt in på armvecket mot kroppen. Där nere sticker de inte med nålen uppåt mot huvudet som de brukar, utan de går in och sticker med nålen så den pekar mot armbågen. Det gör SÅ ont och jag får alltid stora blåmärken av det, och då är jag ändå en person som ALDRIG får blåmärken. Men det funkade i alla fall inte, så då stack hon på första stället igen. Det funkade inte, igen, så jag föreslog andra armen. Hon stack mig jättelångt ner, alltså inte ens i armvecket, utan mitt på underarmen. Det syns inte så bra på bilden men det är nästan en decimeter under armvecket. Och DET gör ont ska jag säga er. Det gör SÅÅÅÅ jävla ont att sticka mitt på armen.. Sen så gick jag därifrån med krampande smärta i alla stickhål och kunde inte använda någon av armarna. Tur att jag hade mamma med mig genom det där hemska besöket i alla fall. Efter det åkte vi till lidl och köpte choklad. 😊

Gillar

Kommentarer

  • Facebook
  • Instagram
  • Nouw