En sorglig tid
Det är mycket som har hänt på kort tid. Den 4 januari avlivades Nasse och vardagen kändes tom och konstig. Samtidigt var min farfar inlagd på sjukhus och vårdades för covid-19. Det var tufft nog att ha förlorat Nasse och jag sa till mig själv att om jag förlorar farfar också så kommer jag inte att orka mer. Det kommer bli för mycket. Han var väldigt sjuk. Trots att organen sakta började hämta sig från svikten och vi höll hoppet uppe in i det sista fanns inte orken där. I drygt tre veckor kämpade han, men den 13 januari somnade han in. Farfar finns inte mer, svarade pappa i telefonen när jag ringde honom sent på kvällen då de kommit fram till sjukhuset. Det är svårt att ta in, att han inte längre finns hos oss. Han var ju inte särskilt sjuk sedan tidigare, oerhört pigg för sin ålder, stod på City Gross i princip varje dag och sålde Bingolotter till cykelklubben han själv var med och startade. Två förluster inom loppet av 1,5 vecka, dubbel sorg att bearbeta, men jag underskattade mig själv. Jag står fortfarande på mina ben, går till jobb och försöker ta hand om mig själv. Vissa dagar går det bättre än andra, men jag fortsätter att kämpa.
Idag var första gången jag var på City Gross och handlade efter att farfar gick bort och jag grät när jag gick förbi stället där han brukade stå och sälja lotter. Han skulle ju stå där som vanligt i sin gula skjorta med ett stort leende och göra alla glada, för glad och positiv var han alltid själv... men det gjorde han inte. Vi saknar honom så mycket. Han fick åtminstone leva ett långt bra liv och göra det han älskade in i det sista. Må han vila i frid.


För övrigt är det idag ett år sedan jag började jobba på hjärtavdelningen. Ett helt år! Det känns overkligt att tiden gått så fort, men jag trivs jättebra och har utvecklats mycket. Jag lär mig hela tiden något nytt och är nöjd med mitt val att bli sjuksköterska. Arbetssituationen är givetvis också påfrestande med tanke på covid-19 för trots att vi inte vårdar patienter som är covid-positiva på vårt lasarett så avlastar vi de större sjukhusen för att de ska ha möjlighet att göra det. Visst isolerar vi patienter som är misstänkta och behöver provtas, ibland behöver vi även smittscreena både bland patienter och personal, men de som testas positiva överflyttas till Lund. Oavsett är det munskydd och visir som gäller i all patientnära kontakt, om vi så bara ska ge någon läkemedel eller sätta fast en lös elektrod till hjärtövervakningen. Tack och lov är vaccineringen igång! Jag ska definitivt ta vaccinet, det är inget snack om saken.