GUSTAV

Plötsligt, en sån här mild oktoberdag ute i trädgården, är det som att Gustav är nära. Som att jag hör hans röst, känner hans hand på min axel och hör honom fråga sitt: "Du gör??" Och jag svarar i tankarna att jo, jag höstgräver rabatter och sätter lite lökar.

Gustav, som var vår pojke och som bara blev 2 år och 8 månader.

Han föddes en majnatt 1990 som tvilling nummer ett, och var vårt fjärde barn.. Först kom han, i säte och därefter tvillingsyster Frida. Gustav vägde 2700 gram och Frida drygt 2000 gram.

Läkarna såg ganska snart att Gustav inte var som Frida. Hans muskeltonus var annorlunda. lite slappare, han hade ett uttryck som gjorde att man misstänkte en kromosomavvikelse. Men vi var inte särskilt intresserade av att veta mer om det, Gustav var som han var och han var vår.

Han kom hem med sin syster till tre fantastiska storasystrar. Som de skötte, bytte, vyssjade och vaggade. Såna älskade barn de var! Och att Gustav inte var riktigt som andra bekymrade oss inte mycket. En viss oro för hur det skulle gå för honom fanns ju men hemma fungerade allt bra.

Vi ändrade inga rutiner för hans skull, men han utvecklades lite långsammare än Frida, han lärde sig det mesta lite senare. Men glädje och kärlek kunde han känna och aptiten var det inget fel på!

Vi åkte på resor, hade skaffat oss en minibuss och det var heller inga problem. Gustav var glad och social och pigg på att prova nya saker.Och hela tiden fanns Frida vid hans sida. Plus en eller annan storasyster.

Så blev det höst 1992 och Gustav och Frida började på dagis. Det gick bra men sjukdagarna avlöste varandra. Ganska normalt när små barn börjar dagis - kanske var Gustav extra känslig. Han drabbades i alla fall av kikhosta, det gick just då. Och vid denna tiden vaccinerade man inte barn mot denna hemska sjukdom, jag minns inte varför.

En grå, grå februaritisdag 1993 dog Gustav på Växjö lasarett. Vi hade åkt in med honom på lördagen, han hade svårt med andningen. Det visade sig att han hade dubbelsidig lunginflammation. Han lades i respirator för att "vila" men klarade inte pärsen.

Det var så outhärdligt sorgligt och svårt, jag ville inte tro att det var sant. När jag lämnade huset någon gång bad jag att han skulle finnas där när jag kom tillbaka. Bad och bad, hoppades och hoppades. Ville så innerligt gärna att han skulle stå där i sin säng och ropa på mig. Ropa och undra: "Du gör??"

Men så småningom sjönk sanningen in, Gustav fanns inte hos oss längre. Frida var otröstlig, och var som klistrad vid mig. Såklart!! Kunde en älskad människa försvinna var det bäst att hålla fast resten!

De tre storasystrarna blev i en hast vuxna, förståndiga och kloka, samtidigt som de var förtvivlat ledsna. Efter en nattsvart månad hemma övertalade de mig att börja jobba. "Här hemma påminner ALLT dig om Gustav, i skolan får du tänka på annat en stund!"

Och de hade rätt! Det lättade även om de nattsvarta stunderna kunde komma när som helst. Och de kan komma än idag. Kanske inte så svarta, inte bara sorgliga men sorgen finns där även om den är annorlunda.

Ibland kan jag se i våra barnbarnspojkars ögon en glimt av Gustav, som en hälsning från honom. I Karins tre pojkar, I Marias Axel och nu i Fridas lille Abbe.

För varje nytt barnbarn som ska födas är jag orolig. Är allt som det ska? Fungerar allt? Mår dom bra? Och tio gånger har min oro vänts i lättnad och innerlig glädje och tacksamhet över att allt har gått bra.

Och varje gång något av barnbarnen börjar närma sig åldern 2 år, 8 månader och 18 dagar kommer oron krypande. Det känns som en kritisk gräns de ska passera - nu är det bara Abbe kvar!

Jag VET att det är ologiskt, inte ett dugg förnuftigt men det är så det känns.

Ungefär lika ologiskt som att Gustav skulle finnas i den milda oktobervinden och intresserat undra vad jag sysslade med.

Gillar

Kommentarer