Ja, nu närmar sig den tredje julen här, utan Kim. Det gör så ont och jag saknar min son så.

Alla planerar för julen, julpyntar, julklappar och massa uppdateringar på FB och andra medier. Jag har lyckats får upp några ljusstakar och mer blir det inte. Inne är det kaos, orken finns inte där. Kan inte känna den där "mysfaktorn" för julen. Vill bara komma här ifrån. Bort från julsånger, julpynt, julljus, julstress...............

Saknaden är extra grym vid högtiderna.

Jag känner mig nästan alltid ledsen och har nära till tårarna. Även om jag skrattar på utsidan, så är jag lika ledsen i själen. Jag är bara trött, så trött.............

Visst har det gått 1.304 dagar eller 3,57 år sedan mitt liv förändrades. Jag vet att många tycker och tror att man borde kommit över det nu. Men de har så fel, så fruktansvärt fel. De som säger så har aldrig förlorat sitt barn, de förstår inte.Jag kommer nog aldrig över det. Jag kommer aldrig att sluta sörja och sakna min döda son. Jag tänker på honom varje dag. Det är nog den största sorgen av dom alla och den påverkar livet för alltid. Visst är sorgen annorlunda idag, men saknaden är densamma.

Jag försöker verkligen leva så gott jag kan. Tycker om att göra saker, engagera mig i det jag tycker om. Det är det som får mig att överleva. Att jag har en son och en dotter som jag älskar över allt annat. Utan dem hade jag inte varit någon........

Ibland är det till och med bra att engagera sig i andra saker, att få annat att tänka på för en stund.

Den 25/5-18 Ska jag var med i en mc-kortege som kommer att starta i Helsingborg och avslutas i Norrköping. Var tredje kvinna i världen har någon gång i sitt liv utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld. Våld mot kvinnor och flickor världen över är ett utbrett folkhälsoproblem, en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och utgör en global hälsofara. De här handlar inte om meeto, utan det här är våld mot kvinnor. Vi alla vet någon som blivit drabbad av våld, eller till och med kanske vi själva blivit drabbade någon gång.

Det här kommer jag skriva mer om och vara engagerad i. För män som utövar våld mot kvinnor, är inga riktiga män.

http://www.unwomen.se/engagera-dig/orange-day/orangeday-mc-kortege/

#OrangedayMC

Som vanligt så firar jag inte julen, utan rymmer julen istället. Tillsammans med min sambo och son. Jag får träffa min älskade dotter som jag inte sett sen i slutet på augusti. Jag ska bara försöka njuta av dagen.

Vi är många som kommer att fira julen i saknad av någon. En person vi inte mer kommer att få se och hålla om.

En livspartner, en mamma eller pappa, en syster eller bror, en son eller dotter, en svärfar eller svärmor, en vän, en kollega, en kusin, en far- eller morförälder, en gudson eller guddotter.

Det finns också de som är ensamma av andra anledningar och inte har någon att fira jul med.

Och till alla er som har varandra, var rädda om varandra. Livet kan förändras på ett ögonblick, jag vet...........

Jag vill önska er alla en så bra jul ni kan ha.

Många styrkande julkramar.

Det var så lätt att vänja sig vid att du fanns, men så fruktansvärt svårt att vänja sig vid att du inte längre finns här. Kommer nog aldrig att vänja mig.

Mamma

Då är den här igen, din födelsedag! 18 oktober är en av de lyckligaste dagen i mitt liv, jag fick bli mamma till dig Kim. Jag, en vilsen 20-åring fick 18/10-82, kl 22.16 en liten pojke.

Nu gör det 18 oktober bara ont, så ont.

Idag skulle du blivit 35 år och vi skulle firat dig med tårta och paket. Istället så så sitter jag på din grav och gråter.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det här man säger att, han tog med sig en del av mig. Det stämmer så. när man förlorar ett barn. Det känns verkligen som ett stort tomrum.

Min fina Kim <3

Igår var jag ute och gick med en annan änglamamma, i fina Pålsjö skog. Så fint det är där nu med alla fina höstfärger.Blev en promenad på 4,5 km. det var precis vad jag behövde. Tack fina K.

Här är min födelsedagshälsning till dig Kim. Jag kommer att dela denna film varje födelsedag, så länge jag lever.

Inte för att få sympati, utan för att bevara Kims minne.

Grattis på 35-årsdagen min älskade son.Hoppas änglarna firar dig!

Har gått hos en psykolog sedan 2015. För ett par månader sedan så sa hon, jag ska sluta. Jag fick en tid till innan hon skulle sluta, då var hon sjuk. Fick komma till kuratorn på läkarstation. Fick gå hos henne 2 gånger, då sa hon att hon skulle sluta. Har även haft en diakonissa från sjukhuskyrkan, som varit underbar och blivit en fin vän. För några månader sedan gick hon i pension. Tre personer som jag känt att jag haft mycket stor behov av bara försvinner.

Läkarstationen skulle troligen inte anställa någon kurator eller psykolog, då bidragen till läkarstationer som har Psykolog/kurator skulle minskas. Hur f_n tänker dom, när köerna till hjälp bara växer, när du kan läsa varje dag om psykisk ohälsa både bland barn, ungdom och vuxna.

Fick träffa min doktor, som remitterade mig. Det är nog bara specialister som kan hjälpa mig med min PTSD. För trots allt så vill jag ju absolut inte må såhär.

Ibland vill jag bara ge upp, men skulle aldrig svika mina barn här på jorden.

Jag älskar er från månen och tillbaka S & T.

Jag fick ett tips av kuratorn. Du måste bestämma dig, att nu ska jag må bra. Tack för det tipset.

Jag kämpar varje dag, om ni bara visste hur mycket jag kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Jag försöker leva mitt liv, göra saker, resa och det jag tycker om. Men en sak är jag säker på, det finns ingen som vill må så här frivilligt. Det är nog inte så lätt att bara "bestämma sig", då hade livet varit lätt. Men visst har det gått framåt, men med små myrsteg.

Jag vill och säga några ord om VSFB (Vi som förlorat barn) Jag träffar min lilla grupp var 3:e vecka, det har blivit min andra lilla familj. Där känner jag mig hemma, där kan jag vara mig själv, behöver aldrig förklara hur jag mår, alla vet hur det är att leva i en mardröm. Och nej, vi sitter inte alltid och ältar vår barn. Ibland kommer tårar och visst pratar vi om våra barn, men vi kan också prata om allt, olika saker som vi inte kan prata med andra om, vi kan skratta. Vill verkligen rekommendera VSFB, om ni själva är drabbade eller känner någon som är drabbad.

Jag älskar dig Kim, min förstfödde son.

Det var så lätt att vänja sig vid att du fanns, men så fruktansvärt svårt att vänja sig vid att du inte längre finns här. Kommer nog aldrig att vänja mig.

Mamma