Att blogga och bli personlig

Detta med att blogga har jag gjort av och till under många år men för det mesta har jag tappat lusten och inspirationen efter ett tag. Att vi nu blivit en härlig blogg familj som stöttar och peppar varandra gör det så roligt och jag längtar varje dag att få läsa era fina bloggar. För mig har bloggandet alltid handlat om att ha den som min lilla dagbok och där jag delat med mig av våran vardag och vårat liv. Att nån sedan velat kika in och läsa och kommentera har bara varit roligt. Jag har inte delat med mig av så mycket personligt ur mitt liv men tänkte skriva lite om det framöver så får ni lära känna mig lite djupare 😉 Det är inga hemligheter utan saker jag pratar om när nån frågar eller om man kommer in på ett ämne som berör just dessa händelser i mitt liv.

Vi bär ju alla med oss sorger och händelser från upp växten som har kommit och präglat vårt liv. För mig förändrades livet en vårdag 1970 och jag skulle fylla 7 år, den dagen blev inget sig likt i min familj. Vi var en helt vanlig familj där jag och min ett år yngre bror hade en lycklig uppväxt. Jag var den livliga som redan vid 7 månaders ålder började gå och gärna klättrade upp i köks skåpen och la mig för att sova på en hylla. Min bror däremot var lugnet själv och hängde nog bara på mig och lekte. Han kunde göra mig tokig på att han alltid kunde spara godis och hade en stor låda i köket medans jag proppade i mig allt på en gång. Vi var alltid ute och cyklade eller åkte spark efter vägen utanför lanthandeln som våra föräldrar drev i byn. Några dagar innan julen -69 fick vi en efterlängtad lillebror. Glömmer aldrig hur vi fick vänta med dom flesta julklappar tills mamma kom hem efter julafton. När pappa och mamma jobbade så kom mormor ofta och var hos oss eller så var vi hos henne.

Så kom denna fina vårdag då jag och min bror var ute och åkte spark. Det åkte inte många bilar på vägen vid denna tid och dom som körde där visste att det alltid kunde finnas barn efter vägen. Av någon anledning så åkte vi på var sin sida ner för backen för vi skulle väl antagligen tävla. Vi hade en farbror i byn som hade väldigt dålig syn och som idag nog inte skulle fått kört bil. Han uppfattade inte min bror utan kollisionen var ett faktum. Det är mitt sista minne av min bror hur han kastades upp i luften och hamnade framför bilen. Han låg på sjukhuset några dagar i koma innan han dog men jag fick aldrig besöka honom eller vara med på begravningen. Att jag skulle behöva få prata med någon om mina känslor var det aldrig tal om utan jag fick bli stor och ta hand om mig själv väldigt mycket. Vi pratade aldrig om det som hänt utan livet fortsatte med en mamma som grät emellanåt och en pappa som aldrig visade några känslor, tror ingen av oss mådde bra av detta. Jag har förstått att mycket av det som hände senare i livet präglades av denna händelse och jag bär fortfarande en skuld inom mig varför vi inte åkte på samma sida.

Det blev en konstig sommar men jag såg fram emot att få börja skolan på hösten. Tyvärr skulle det visa sig att jag skulle bli ett mobbings offer men mer om det i ett senare inlägg.

#nouwseptemperchallenge

Nouw.com/evaeliasson

Gillar