Okunskap och bemötande

Hej fina du! 

Imorgon är det en vecka sedan jag gick på sommarlov och jag är redan uttråkad och rastlös. Mina dagar består bara utav att sova, gå på toa, äta, klä på mig och lyssna på musik. Skittråkigt men det är så det brukar se ut för mig på sommarloven och jag brukar alltid känna mig lite ensam i det. Känns som alla har något inplanerat antingen en utlandssemester eller så består sommaren av en massa andra aktiviteter. Men nu på fredag åker jag till Hällefors och ska få träffa delar av familjen, det ska bli roligt. Jag hoppas på fint väder, så jag kan använda min nya klänning som jag köpt.

När jag kommer hem därifrån är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba. Jag ska jobba i tre veckor 28, 29 och 30. Jag ska vara på ett fritids här i Landskrona. Jag ser framemot det, samtidigt som jag är otroligt nervös för att ta mig hann mitt första riktiga jobb. Det är väl så det ska vara antar jag! Sen är planerna att jag ska till Hällefors igen vecka 31. Så jag hoppas att sommarlovet går undan ändå.

En sak som har blivit mer påtagligt sen jag började vara här i Landskrona är att folk inte vet hur dom ska bemöta mig. Jag har varit med om det tidigare men inte såhär kraftigt. Är det för att jag har en annan dialekt och för att jag är i den livssituationen som jag är i. Eller vad beror det på? Jag känner mig som en utomjording!

När jag och mamma befann oss i centrum och var på väg hem. Så fick jag ögonkontakt med en äldre dam hon kanske var i 50-60 års åldern. Hon kommer fram till mig och säger "vilken fin stol du har" jag tänker jaha. Hon fortsätter "visst är den bra" Jag svarar: Nja, den är inte så bra, när man ska köra på mattor med den" Hon noterar och fortsätter nehe. "Visst är det bra att sådana hjälpmedel finns? och jag bara ja det är det väl. Sen går hon sin väg!

Hon visste nog bara inte hur hon skulle ta kontakt med mig, säkert var det inte något illa ment. Men jag hatar när jag får känslan av att folk förminskar mig. Jag är inget barn, jag är snart vuxen, jag har egna åsikter och kan ta ett eget ansvar!

Allt handlar om okunskap. Jag har inget emot att besvara frågor om min situation tvärtom jag är öppen och ärlig. Något som jag märkt under årens lopp är att barn är så jävla ärliga. Dom äger hela jävla världen. Dom är nyfikna, modiga, och rak på sak! De ställer frågor rakt ut, precis vad de tycker och känner. Ibland på gott och ont. Många vuxna gör precis tvärtom, tänker för mycket och öppnar käften för lite eller på fel sätt. Jag tror att det försiggår mycket tankar i dom vuxnas huvuden. "hur ska jag fråga det här" "kommer hon eller han ta illa upp eller vad kommer dom tänka" "Eller så är det bättre att bara gå därifrån, utan att ha blivit klokare.

Jag säger bara våga fråga, vad kan hända? Kanske att du inte får något svar på frågan men om man är nyfiken och aldrig frågar så får man inte veta något heller. Sen det här med hur du som förälder väljer att bemöta ditt barns nyfikenhet på dom som aviker ifrån normen.

Jag har varit med om lite olika sätt. En del låssas som ingenting och motar bort barnen och en del väljer att bemöta nyfikenheten på ett pedagogiskt sätt. När jag och Alice satt på spårvagnen hem ifrån stan så gick det på en mamma med en liten pojke. Den här pojken hade såklart en miljon frågor om varför vi använder permobil. Den här mamman satt då och försökte förklara för sin pojke att det är vårt transportmedel och att vi tar oss fram igenom den. Samtidigt som hon svarande  på vad alla knappar är till för. T.ex att dom är till för att reglera och justera stolen, för att få en bekväm sittställning. Den här mamman satt nog på en del kunskap lätt det som eller så var hon bara jävligt smart. Något man hade kunnat gjort är att säga till sitt barn "ska vi fråga honom eller henne hur det ligger till" Barn undrar men sen när dom fått svar så är dom lugna med det och accepterar det.

En sak till som jag har märkt är att folk verkar tycka synd om mig, på grund utav min funktionsnedsättning. Det är inte synd om mig. Jag älskar min CP-skada den gör mig till den jag är. Utan den hade jag inte varit så klok, för hade inte fått uppleva det jag har fått uppleva som byggt mig som människa. Jag sa senast till min kusin idag, för vi pratade om detta ämnet. Att om skulle jag få möjligheten att leva ett liv utan min CP-skada. Så skulle jag tacka nej till det. För mitt liv är så bra som det är ändå.

Tack och hej leverpastej, hare gött hej!

Kram Wilma


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229