Ett bra bemötande

Idag tänkte jag blogga om ett ämne som jag har bloggat om förut, nämligen bemötande. Det sägs att vi människor är lika värda men är vi det egentligen? Det tycker faktiskt inte jag.

När det gäller personer med funktionsnedsättningar blir det plötsligt svårt med en del saker och en av dom sakerna är bemötande. Varför ska det vara så svårt att bemöta mig som rullstolsbunden? Man gör väl som med alla andra? För mig är det svårt att förstå varför man helt plötsligt bemöter mig annorlunda på grund av min rullstol? Och en del av mig förstår varför man gör det. Jag vet att det handlar om okunskap, gammal vana och osäkerhet. Man har den klassiska bilden av att vi med olika funktionsnedsättningar inte fattar lika bra som ni som är ”normalstörda” gör. Men det gör vi visst!

Jag säger normalstörda, för det brukar ju gå bra att kalla oss för alla möjliga konstiga ord och utryck. T.ex gud vad du är störd eller CP-unge. Jag ska tala om för dig att vi visst förstår mer än vad du någonsin kan ana. Ibland vill jag påstå att vi kan vara klokare än er normalstörda. För vi har fått kämpa för att få en fungerande vardag, kämpa för våra rättigheter, vi får kämpa för att passa in, vi får brottas med våra egna tankar t.ex varför vill de inte vara med mig? Är det något fel på mig? Kommer jag någonsin få vänner, kommer jag någonsin bli älskad av någon och kunna bilda familj? Kommer jag någonsin få ett jobb och bli trodd på? Kommer jag någonsin få en utbildning och när ska jag bli bemött som vem som helst? Bara för att detta samhälle är så stört många gånger.

Min erfarenhet är att barn är raka och ärliga och att det är vuxna som brukar bemöta mig konstigt. Oftast brukar det vara så att barn kommer fram och säger ”varför har du en rullstol eller en annan vanlig formulering är ”varför kan inte du gå.” Jag brukar alltid vara rak och ärlig och svara som det är. Ibland kan det vara oerhört svårt och komplicerat att förklara, men oftast går det bra!

Det värsta jag vet är att möta barn och föräldrar på stan och så frågar barnen sina förälder ”varför har hon rullstol” eller varför kan inte hon gå” när dom går förbi mig och föräldrarna inte lossas om att dom hörde vad barnen sa. Det gör mig förbannad, för då fortsätter ju barnen att undra och fundera dessutom lär man barnen att sånt får man inte prata om. Därför blir jag extra glad när det som hände mig för några dagar sen, faktiskt hände.

En liten flicka gick förbi mig och sa högt och tydligt ”varför har du en rullstol” och är du gammal? Då stannade pappan eller den som var med flickan och pratade med oss. Så önskar jag fler kunde göra, för det tycker jag är ett bra bemötande. Då får barnen en chans till att förstå att vi är som alla andra och att man inte lossas som ingenting. Barn gör som föräldrar gör och inte som dom säger åt dom. Det är ni föräldrar som har ansvaret att se till att era barn växer upp och behandlar alla människor lika , tänk på det.

Gillar

Kommentarer