Jag fick ett önskemål på min instagram här om veckan. Önskemålet var om jag kunde skriva om jobb och karriärsmål. Vilket jag tycker var ett bra förslag. Så självklart vill jag göra det!

Ända sen jag var en liten skit unge och gick på dagis eller förskolan som det nu heter. Så har jag drömt om att jobba på en förskola eller med andra ord så har jag alltid viljat bli förskollärare.

Jag har alltid tyckt om att ta hand om barn som var yngre än mig eller äldre än mig som behöver extra stöd. Jag tyckte om att utföra de uppgifter de andra som jobbade på förskolan gjorde Till exempel plocka undan på matbordet efter att vi hade ätit mat eller hjälpa någon på mig jackan eller andra ytterkläder men också vara med på möten, vilket var väldigt annorlunda jämfört med mina andra jämnåriga som ville eka.

Jag minns en gång, då jag skulle vila middag men jag vägrade, för att jag ville se va de andra vuxna på dagis gjorde. Så jag ville hellre vara med på deras möten och låtsades dokumentera, det dom sa. Eller rättare sagt, bara kladda på ett papper eftersom jag då inte kunde skriva.

Denna drömmen har har följt med mig ganska länge, så tanken var till en början att jag ville gå barn och fritid. Eftersom jag visste att jag funkar bäst i liten klass , valde jag Estetiska programmet. För det var de som skolan erbjöd i liten undervisningsgrupp.

Jag skulle kunna läsa barn och fritid. Då måste jag gå på en annan skola. Då är tvungen att läsa i storklas, men får då med mig habilitering och assistans. Det är jag inte så sugen på. Dock vet jag att möjligheten finns att läsa vissa kurser som tillhör barn och fritidsprogrammet på en annan skola om jag skulle vilja.

Jag känner att det kanske blir jobbigt att pendla till en annan skola, för att läsa vissa ämnen som tillhör programmet. sen är jag också väldigt osäker på om jag skulle känna mig ensam på en annan skola och känna mig utanför. För som det är nu så hänger alla Riksgymnasiet elever ihop. Så man är en i gänget. Hänger mycket kvar tror jag ifrån min låg och mellanstadiet i tid. Då jag fick tillbringa mycket tid ensam på rasterna. Dessutom är jag en väldigt blyg person av mig. Så har svårt att ta initiativ och ta kontakt med någon ny. Det kanske bara skulle utveckla mig som person. Men nu var så att jag valde estetiska programmet och det är jag tackasam för. Tanken finns kvar att kanske jobba med barn ungdomar i framtiden.

Det Estetiska programmet har lärt mig att att jag kan tänka annorlunda,vad det gäller mitt yrkesval. Programmet har fått mig att inse att jag tycka det är kul med vissa program, som vi jobbar med Tex indesign, Illustrator och Photoshop. Så jag skulle kunna tänka mig att bli grafisk designer. Man jobbar då med att ta fram olika produkter och utformar endesign som man tycker passar för ändamålet. Jag har en kreativ sida, som gör att jag gillar och skapa saker som kommer till användning på något sätt. Till exempel att uttrycka en egen åsikt, eller eller förändra någon annans åsikt, till det bättre och få människor att komma till insikt med saker och ting.

Något annat att jag kan tänka mig är att jobba med att att vara föreläsare. Åka runt till olika skolor företag och jobb och berätta om mina erfarenheter och om mitt liv.

Iden har funnit med mig ganska länge, när jag var runt 7 år så fick jag hörtalas om min kille som föddes utan armar och ben. Jag blev sjukt imponerad och motiverad av honom Jag tänkte kan han, så kan jag. Han föreläser Idag, åker runt och berättar för skolor, företag och privatpersoner hur det var och växa upp i ett samhälle utan armar och ben. Hur annorlunda han har känt sig i olika sammanhang, under sitt liv och om människor som till en början inte trodde på honom. Han fick som ung höra att han borde gå i förtidspension, vilket jag kan tycka är helt sjukt. Hur man bara kan sluta tro på en människa. innan man ens har försökt. Idag visar han att allt går, bara man vill och inte ger upp.

Idag är han pappa, entreprenör och föreläsare. Varför jag vill bli föreläsare är för att att jag vill sprida kunskap och motivation. Jag vill att man ska känna att det är bra att vara annorlunda och att det inte är något fel med det. Jag vill att man inte, ska undvika att drömma, att följa sina drömmar bara för att man kanske inte, kan göra det. På ett sätt som alla andra förväntar sig att man kanske göra.

Jag vill också med hjälp av mina föreläsningar uppmuntra människor till att se sina styrkor och svagheter. Samt inte vara rädd för att testa nya saker. Jag vill kunna vara en inspirationskälla, för andra människor. Som kanske har ett tufft liv. För att det är så viktigt, att kunna ha någon att luta sig mot när livet känns svårt. . Jag vet också av egen erfarenhet, att det krävs mer kunskap om olika funktionsnedsättningar och vad de gör med oss människor, för att vi ska kunna leva ett så bra liv som möjligt och känna oss som en del utav samhället. Jag vill prata om bemötande, så att det inte blir en konstig situation och slå hål på vissa fördomar. Exempelvis att det ska vara synd om mig som har en funktionsnedsättning.

Ett av mina andra mål, är att vill skriva en bok. För att berätta om erfarenheter och upplevelser. Lite samma sak som mitt mål med att bli föreläsare. För att jag vill kunna inspirera andra att sprida kunskap. Sen att jag tycker det är kul att skriva också, är bara ett plus.

Tanken framöver är att jag ska gå klart gymnasiet. För att sedan jobba eller plugga vidare på universitet eller högskolan. Utbildningar som jag kommer välja mellan är förskollärare, Grafisk designer, att läsa något inom psykologi, beteendevetenskap och att bli specialpedagog. Då Jag vill hjälpa ungdomar och barn som har det svårt i skolan.

Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och hjälpmedel som man kan få. Just nu i skrivande stund, använder jag faktiskt ett hjälpmedel. Det heter tal till text, Det innebär att jag pratar in texten, så skriver datorn. Det funkar bra men är det väldigt känsligt program. Så det testar mitt tålamod, vilket inte är så stort i alla lägen. Jag kan säga en sak och den skriver en annan. Vilket på sitt sätt blir lite roligt det också.

I somras jobbade jag på ett fritids, det var kul. Eftersom Jag gillar att jobba med barn och ungdomar.Dock kände kände jag att jag inte kunde vara Så aktiv som jag skulle ville. Så till sommaren vill jag prova något nytt. Jag har tänkt på att jag vill söka jobb på IKEA eller prova att jobba i någon annan butik och sitta i kassan till exempel. Allt för att få mer erfarenhet, för att erfarenhet bygger en som person. En sak är säker, ingen kan få mig att ändra mina drömmar Jag har Inte gett upp med att jobba med barn och ungdomar Det har bara gett mig en erfarenhet.

Vad är ditt drömyrke, varför vill du bli just det? Kom ihåg ingen stoppa dina drömmar, eller begränsa dig för vad du vill göra! För det är DU som bestämmer över ditt liv.

Kram Wilma

Nu var det ett tag sen sist. Känns som om detta börjar bli en inledning på mina inlägg. Det är mycket som händer runt om mig nu både fysiskt och psykiskt. Jag har mycket i skolan, bara förra veckan så hade jag matte prov, historia prov och en hel del andra inlämningar. Bland annat en idrotts uppgift, jag skulle skriva om en friluftsaktivitet för mig och 10 kompisar. Därefter skulle jag beskriva hur en vandring går till och vad man ska tänka på. Uppgiften fick vara på max två A4. Jag skrev två A4 och försökte vara så tydlig och konkret som jag bara kunde. För jag vill försöka nå B eller A på den uppgiften. Innerst inne så tror jag att jag har missat och tänka på någonting. Brukar alltid vara så när man får respons på uppgiften. Det här eller det här skulle du ha tänkt på, för att nå det här betyget. Nå ja, du som går i skolan vet vad jag menar. Det sätter en sådan press på en inifrån och stress.

Hur det gick på historia provet, får jag veta efter lovet för har Höstlov nu. Jag hoppas det gick bra, jag kunde massor men ändå så tänker man efteråt, det där skulle jag skrivit och så här skulle jag formulerat mig istället. Ja, tankarna är många, aldrig kan man vara nöjd. Är inte det konstigt?

Matteprovet fick jag godkänt på. Så skönt, så nu fick jag tjuvstarta lite på ekvations kapitlet innan lovet. Jag gillar ekvationer, medan många inte förstår sig på dom. Det är det ända i matte världens historia som jag faktiskt tycker att jag är bra på! Så det ser jag framemot.

Veckorna, dagarna och timmarna gå så fort. Jag har börjat försöka få in stretchen i min vardag, det går sådär kan jag säga. Målet som jag har med fysioterapeuten (sjukgymnasten) är att få till det 3 gånger i veckan. Det är lättare sagt än gjort. Jag brukar få till det på måndagar trots att det är den jobbigaste dagen på veckan, då jag slutar 15.40. Jag har börjat använda lyft med sele. En lyft är som en lyft kran som man använder för att lyfta personer som inte kan förflytta sig själva. I mitt fall så använder jag den i samband med stretch, för att jag kommer inte ner på golvet själv. Det funkar helt okej, jag håller på att testa det, för att sedan ska det utvärderas och se om det är något som passar mig.

På onsdagar har jag börjat gå i skolan en halv timme, det funkar superbra! Jag gör det när jag ska och det flyter på bra. Sen ska man få i hop det med andra aktiviteter i veckan så som dusch, tvätt och städ, Ibland vill jag bara krypa under täcket och bara vara för att det är så mycket. Det händer något hela tiden och jag blir galen.

På gymnasiet är det mycket eget ansvar både på gott och ont. Särskilt för mig som är bra på att skjuta upp saker och har svårt att lägga lagom mycket tid på en uppgift. Någon som känner igen sig? Det gör att jag aldrig riktigt kan slappna av tyvärr. Tänk om man visste hur jobbigt denna tiden är, när man var barn, så hade man kunnat njuta lite extra.

Nu har jag lov en vecka, ska lägga all skolarbete på hyllan. Vet du hur gött det ska bli?

kram Wilma

Imorgon är det en vecka sedan jag gick på sommarlov och jag är redan uttråkad och rastlös. Mina dagar består bara utav att sova, gå på toa, äta, klä på mig och lyssna på musik. Skittråkigt men det är så det brukar se ut för mig på sommarloven och jag brukar alltid känna mig lite ensam i det. Känns som alla har något inplanerat antingen en utlandssemester eller så består sommaren av en massa andra aktiviteter. Men nu på fredag åker jag till Hällefors och ska få träffa delar av familjen, det ska bli roligt. Jag hoppas på fint väder, så jag kan använda min nya klänning som jag köpt.

När jag kommer hem därifrån är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba. Jag ska jobba i tre veckor 28, 29 och 30. Jag ska vara på ett fritids här i Landskrona. Jag ser framemot det, samtidigt som jag är otroligt nervös för att ta mig hann mitt första riktiga jobb. Det är väl så det ska vara antar jag! Sen är planerna att jag ska till Hällefors igen vecka 31. Så jag hoppas att sommarlovet går undan ändå.

En sak som har blivit mer påtagligt sen jag började vara här i Landskrona är att folk inte vet hur dom ska bemöta mig. Jag har varit med om det tidigare men inte såhär kraftigt. Är det för att jag har en annan dialekt och för att jag är i den livssituationen som jag är i. Eller vad beror det på? Jag känner mig som en utomjording!

När jag och mamma befann oss i centrum och var på väg hem. Så fick jag ögonkontakt med en äldre dam hon kanske var i 50-60 års åldern. Hon kommer fram till mig och säger "vilken fin stol du har" jag tänker jaha. Hon fortsätter "visst är den bra" Jag svarar: Nja, den är inte så bra, när man ska köra på mattor med den" Hon noterar och fortsätter nehe. "Visst är det bra att sådana hjälpmedel finns? och jag bara ja det är det väl. Sen går hon sin väg!

Hon visste nog bara inte hur hon skulle ta kontakt med mig, säkert var det inte något illa ment. Men jag hatar när jag får känslan av att folk förminskar mig. Jag är inget barn, jag är snart vuxen, jag har egna åsikter och kan ta ett eget ansvar!

Allt handlar om okunskap. Jag har inget emot att besvara frågor om min situation tvärtom jag är öppen och ärlig. Något som jag märkt under årens lopp är att barn är så jävla ärliga. Dom äger hela jävla världen. Dom är nyfikna, modiga, och rak på sak! De ställer frågor rakt ut, precis vad de tycker och känner. Ibland på gott och ont. Många vuxna gör precis tvärtom, tänker för mycket och öppnar käften för lite eller på fel sätt. Jag tror att det försiggår mycket tankar i dom vuxnas huvuden. "hur ska jag fråga det här" "kommer hon eller han ta illa upp eller vad kommer dom tänka" "Eller så är det bättre att bara gå därifrån, utan att ha blivit klokare.

Jag säger bara våga fråga, vad kan hända? Kanske att du inte får något svar på frågan men om man är nyfiken och aldrig frågar så får man inte veta något heller. Sen det här med hur du som förälder väljer att bemöta ditt barns nyfikenhet på dom som aviker ifrån normen.

Jag har varit med om lite olika sätt. En del låssas som ingenting och motar bort barnen och en del väljer att bemöta nyfikenheten på ett pedagogiskt sätt. När jag och Alice satt på spårvagnen hem ifrån stan så gick det på en mamma med en liten pojke. Den här pojken hade såklart en miljon frågor om varför vi använder permobil. Den här mamman satt då och försökte förklara för sin pojke att det är vårt transportmedel och att vi tar oss fram igenom den. Samtidigt som hon svarande  på vad alla knappar är till för. T.ex att dom är till för att reglera och justera stolen, för att få en bekväm sittställning. Den här mamman satt nog på en del kunskap lätt det som eller så var hon bara jävligt smart. Något man hade kunnat gjort är att säga till sitt barn "ska vi fråga honom eller henne hur det ligger till" Barn undrar men sen när dom fått svar så är dom lugna med det och accepterar det.

En sak till som jag har märkt är att folk verkar tycka synd om mig, på grund utav min funktionsnedsättning. Det är inte synd om mig. Jag älskar min CP-skada den gör mig till den jag är. Utan den hade jag inte varit så klok, för hade inte fått uppleva det jag har fått uppleva som byggt mig som människa. Jag sa senast till min kusin idag, för vi pratade om detta ämnet. Att om skulle jag få möjligheten att leva ett liv utan min CP-skada. Så skulle jag tacka nej till det. För mitt liv är så bra som det är ändå.

Tack och hej leverpastej, hare gött hej!

Kram Wilma