Som vissa vet som följer mig på snapchat vet att jag har blivit tillsammans en kille. Tänker att jag presenterar honom i ett annat inlägg. Johan heter han iallafall och ja ni kommer få se en bild på honom :)

I söndags bjöd han mig till påsklunch hos honom med hans familj(vi var inte tillsammans när han frågade mig) och hans mor och farföräldrar eller ja det blev mer att vi bjöd dem eftersom jag var hos Johan när dem kom och hjälpte till som att jag bodde här. Det har liksom blivit som mitt andra hem. Men ja det var inte syftet med det här inlägget(det är så lätt hänt att spåna iväg.) Träffade som sagt min älsklings föräldrar och mor och farföräldrar och för första gången! Alltså det var så roligt att träffa alla! Trodde aldrig att stämningen kunde va så härlig, när det annars kan vara så hektiskt vid släktmiddagar.

Glad på er alla! 💛🐣🐔💛

Något som verkligen slog mig var när jag var på Work For You i förrgår och gruppledaren nämner olika roller man kan ha i olika sammanhang. Och så säger han "hjälten" och jag tänkte direkt "det är min roll." Men inte för att jag försöker vara en hjälte hela tiden medvetet utan för att jag alltid vill hjälpa människor, till och med personer jag inte känner. Det visade sig idag när jag efter föreläsningen/disskutionen kramade en främmande(för mig iallafall) människa som var ledsen.(gick inte fram till någon heelt främmande på stan, då hade jag varit sjuk i huvudet.) För mig är det inte heller konstigt. Jag tänker snarare att det är bättre att visa omtanke än att inte försöka visa det alls om man känner av det behovet att trösta.

Sen så kan den här egenskapen ta över, när man börjar bry sig mer om andra än om sig själv. Den sittsen har jag satt mig själv i. Men man kan lära sig av sina misstag som tur e.