"Den där jävla döden"

Ibland känns det som att livet verkligen kan ta en vändning. För mig känns det verkligen som standard att måendet går upp och ner från dag till dag. Förra veckan mådde jag verkligen så bra, i flera dagar. Det var verkligen (tyvärr) så längesedan jag kände den lyckan men förra veckan fick jag allt känna på den. Sedan kom fredagen och det var som att hela min kropp sa ifrån - jag fick gå och lägga mig och sova innan jag skulle iväg till jobbet. Väl på jobbet kändes kroppen helt skakig, jag hade migränliknande huvudvärk och höll på att svimma. Det var verkligen så obehagligt. Det värsta är att jag har väldigt svårt att känna skillnad på om något faktiskt är fel eller om det beror på att jag får en panikångestattack. Skillnaden är ibland inte jätte stor. Jag kämpade mig igenom kvällen och det kändes lite lättare när jag gick hem för kvällen och lördagens niotimmars pass gick över förväntan. Jag pustade ut en aning och tänkte att det bara var en dipp. I måndags i väntrummet till min psykolog hände samma sak, helt skakig, kallsvettig och svimfärdig. Vad händer? Min psykolog tror, som jag var inne på, att det handlar om ångest. Det som är jobbigt är att jag har känt mig så trött och att jag haft värk i kroppen hela veckan och glädjen jag har känt finns inte kvar på samma sätt. Jag blir så trött på min egen kropp. Jag blir ju också så orolig över kroppen, hur mår den egentligen? Vilket hänger så starkt ihop med min dödsångest.

Jag har verkligen för längesedan insett att min rädsla för döden inte är normal. Trots att döden nog är det mest rationella att vara rädd för är jag inte rädd för att dö (eller jo det med) men främst att bli sjuk och veta när jag sak dö. Med hög sannolikhet kommer det aldrig hänt mig, om inte när man är 95, trots det går tanken inte att släppa. Men om det ända man tänker på när man lever är att man ska dö, lever man verkligen då?

Nära kopplat med min kropp som känner sig orkeslös blir oron värre, är det nu jag är döende? Jag bestämde mig för att låna en bok på biblioteket om döden och valde därför "den där jävla döden, alla ska vi dö så vi kan lika gärna prata om det" och hur sant är inte det, egentligen? Aldrig pratar man egentligen om döden trots att det är det mest självklara som finns? Jag läste nästan halva boken igår med tårar i ögonen, det hjälper inte. Jag är inte klar än och ska inte ta ut något i förväg, men jag känner ändå igen mig i det mesta hon beskriver och det är ändå en lättnad. Jag tror aldrig att man kan komma över rädslan för döden helt, i alla fall inte jag, men att sluta koppla min kropps mående till dödliga sjukdomar lär nog lindra min rädsla en aning. Jag tror inte att jag är den ända som upplever dessa känslor, utan att vara dödligt sjuk, men jag känner mig så ensam i det.

Det känns helt enkelt väldigt kämpigt just nu, som många gånger förr. E är iväg denna veckan vilket kanske skapar ytterligare en oro i kroppen att jag inte har honom nära. Det känns skönt att jag har min psykolog att bolla mina tanker med, och er såklart. Tycket inte att man ska skämmas över att man är rädd för döden, trots att min rädsla troligtvis är grövre än många andras.

Massa kärlek / Erica

Gillar

Kommentarer