Header

Grundare och ägare av Vass Kommunikation. Johanna Engström och Helena Engström, två av de coolaste kvinnorna jag mött på länge.


I augusti när jag började min utbildning till marknadskommunikatör inom sociala medier så fanns det en sak som jag var lite mer spänd över. Lite mer förväntansfull men även lite mer skiträdd över. LIA 1. Kursen som skulle dra igång den 2 januari direkt efter nyår. Praktiken på ren svenska.

Ett halvår in i utbildningen är man inte jättekaxig. Tycka vad man vill om att jag vet att jag kan mycket inom området tack vare tidigare erfarenheter men man är liksom ändå en färsking i branschen.

Att ta valet att gå en Yrkeshögskoleutbildning känns nu såhär efter första praktikperioden (av två) som helt rätt beslut. Att sen välja Nackademin som skola känns också som ett av de bättre besluten jag tagit. Det är tydligt att kurserna vi läser är relevanta i tiden. Jag lär mig saker som jag behöver kunna för att ta mig an yrkeslivet i den här branschen, vilket känns extremt skönt.

Jag visste tidigt i höstas att jag ville försöka hitta en praktikplats till första LIA-perioden på ett företag som kan ge mig någonting. Alla dessa "kom till oss du får ta hand om våra sociala medier, dom behöver ses över" lockade inte mig. Jag visste att jag inte ville sitta vid en dator helt själv och försöka leverera resultat till någon som inte riktigt vet om det jag gör är bra eller ej. Nej, jag visste tidigt att det kändes viktigt att kom ut i arbetslivet. In i hetgröten, ut på riktigt så att säga.

En fredag i oktober var jag på tre intervjuer angående praktikplats. Den fredagen åkte jag fel i kollektivtrafiken fyra gånger. Jag visste varken in eller ut och efter varje intervju kände jag mig lite mer förvirrad över vad det var jag ville. Två företag och en byrå.

Den sista intervjun var på kommunikationsbyrån Vass Kommunikation. Jag hade siktat in mig på att jag troligtvis ville vara på byrå. Det lockade på något sätt. Det kändes nytt och spännande.

När jag plingade på ringklockan möttes jag av ett vänligt ansikte som visade mig in till ett konferensrum. Det var livligt och välkomnande på det där kontoret. Det var färgglatt och man kände att det hände saker där inne. Det skapades. Jag älskar när man går in i ett rum och man känner energin i väggarna!

Jag ville vara där, det visste jag redan där och då. Jag försökte visa upp min bästa sida. Jag försökte övertyga dom om att jag skulle kunna bidra med någonting.

Att vänta på besked är ju aldrig så roligt. Jag gick några veckor i väntan på att höra något. Jag fortsatte slänga ut trådar om eventuell praktikplats till Stockholms alla företag (sant, jag har nog mailat er alla). Det öppnades upp en hel del möjligheter men jag väntade ivrigt på det där speciella svaret. En dag kom mailet!

"Hej Alexandra, Vi fick väldigt bra uppfattning av dig och vill gärna erbjuda dig en praktikplats hos oss..."

JAAAA! Jag hoppade av lycka.

Nervositeten över att gå ut på praktik ett halvår efter utbildningsstart var inte att leka med. Jag var taggad till tusen när jag plingade på den 2 januari hos Vass Kommunikation. Jag var redo, redo men skiträdd.

Jag kastades in i alla system och mappar. Jag fick egen mailadress, inlogg till deras kommunikationskanaler och tillgång till alla kundcase. Jag kände mig så välkomnad. Det här skulle bli bra kände jag. Inombords gjorde jag den där dansen som Carlton i Fresh Prince Of Bel-Air alltid gjorde, minns ni? Happy dance kan vi kalla den. Jag utförde konstant happy dance inombords.

Veckorna sprang iväg. Jag har under hela praktikperioden känt mig som vilken anställd som helst. Alla på Vass har inkluderad mig i gruppen. Jag har varit med på kundmöten, interna möten om kampanjer och det har varit på riktigt. Det är nu det kommer, poängen med det här inlägget - hur skapar man en magisk praktikplats? Man låter praktikanten vara med. Man sätter krav, man visar vad man vill att praktikanten ska utföra. Man låter praktikanten arbeta.

Nu är veckorna slut. I morgon har jag gjort mina 8 veckor som praktikant på Vass Kommunikation. Åtta veckor som garanterat har förberett mig för arbetslivet, åtta veckor som fått mig att växa både kunskapsmässigt och på ett personligt plan. Vass Kommunikation har visat mig att det är exakt det här jag vill hålla på med. Jag har valt rätt, jag stortrivs.

Det är med gråten i halsen, avslut har nämligen aldrig varit min grej riktigt, som jag tackar alla på Vass för den här tiden. Ni kommer alltid att vara en stor del av min nya karriärresa. Ni har visat mig att med engagemang och vilja kan man komma hur långt man vill. Något jag alltid vetat om men ibland är det bra att bli påmind om det. Jag önskar att alla arbetsplatser där ute, ser ut som hos er.

Tack.



Likes

Comments

Jag har både tjatat på er om hur nöjd jag är med vår bröllopsinbjudan och ni har tjatat på mig att ni vill se innehållet i den mystiskt stora lådan. Kul! De flesta har fått sin låda och Postnord har tabbat sig (inte oväntat) med någon. Men jag känner att det är dags! Låt mig visa vår bröllopsinbjudan!

Jag visste nästan direkt att jag inte ville att vi skulle ha en "vanlig" inbjudan i form av ett kort. Man gifter sig (förhoppningsvis) bara en gång och då vill jag göra det ordentligt. All in. Inbjudan är inbjudan till vår stora dag. Det krävs lite mer än ett kort för det.. haha.

När man öppnade lådan möttes man (såklart, haha) av en vit helium ballong som lyfte uppåt. Därför behövde lådan vara size större. I "botten av" snöret som satt på ballongen satt inbjudan. Ihoprullad med en "Love" skylt i silvrigt papper!

Filmen är från när Ida Björkman (vår fotograf - www.mrsfrankie.se ) på när hon öppnade sin, tack Ida!)

Jag är så glad över att jag la ner den tid jag gjorde på dessa, så nöjd och responsen som vi fått av inbjudningarna är så härliga! Det blev mer jobb än väntat, då jag inte tänkte på att alla skulle göras och förvaras och packas i vårt vardagsrum, haha. Men fortfarande så värt det.

Innuti lådan hittade man sen också själva inbjudan såklart. Kort info på framsidan och sen ALL info på baksidan. Som en sann kontrollfreak jag är vet jag hur skönt det är att få mycket info om upplägg och sånt innan större tillställningar. Vi kör även på en hemsida som all info hittas på igen, om man är på springande fot.

Likes

Comments


Jag är så klar med den här veckan. Det är lägligt att det blev fredag för jag vill ha helg.

Jag har fortfarande inte fått tummen ur att boka tid till skräddare inför fixet med bröllopsklänningen. Det är konstigt. Ett samtal bort men jag gör det inte helt enkelt. Det kommer sluta med att mamma sitter och syr in klänningen i ren panik dagen innan, haha. Nej jag skojar. Du kan andas ut mamma. Jag bestämmer att jag bockar av den punkten nästa vecka.

I helgen är det bröllopsmässa med Andreas och jag hoppas att jag blir lite pepp på att köra ett race. Jag har massor av dekorationer hemma som skulle behöva pysslas ihop och vi borde sätta oss och skapa menyer och festprogram inför tryck.

Fortfarande så overkligt att vi gifter oss. Men ändå så självklart. Vem hade trott det här i december 2011 - ingen, haha.

Likes

Comments

I måndags när jag kom hem från akuten så ville jag bara sova. Men det gick inte. Det gjorde ont och jag hade en allmän obehags känsla i kroppen. Det kändes inte bra. Men fick lov att vara bra. Jag var ju hemma.

Tillslut däckade jag och varvade natten med feberfrossa och sömn. Men smärtan försvann och jag tyckte att det var logiskt ändå att den där förkylningen som jag kände av i söndags hade brutit ut. Det fick va så. Tisdagen kom och jag orkade knappt upp ur sängen. Jag var dunder förkyld. Och hela kroppen kändes så mör. Så överkörd. Men smärtan var borta. Jag hade överlevt. Det blev ju bra ändå. Kanske inte var gallsten ändå?

Vid tre tiden insåg jag att livet inte stannat bara för att jag blivit dålig. Isabel fyllde ju år igår (onsdag) och jag fick lite lätt panik över att vi inte hade något inslagspapper hemma. Jag insåg också att nästan alla paket som hon skulle få låg på Ica och väntade. Jag hasade mig upp.

På Ica gick allt smidigt. Jag kände att jag lika gärna kunde åka och hämta tjejerna tidigare, vi hade ju knappt setts de senaste dygnet så jag kör till föris. Gud vad jag är glad över att jag gjorde det, nu i efterhand. Men tänk om jag hade varit lite snabbare på att komma dit.

När jag parkerar kändes allt som en vanlig hämtning, men det skulle bli den värsta hittills.

På eftermiddagen så är båda mina tjejer på lilla avdelningen så jag går direkt dit. När jag öppnar dörren så hör jag hur ett barn skriker. Det är mitt barn, jag hör det. Jag tar av mig skorna och går förbi Angelina rakt ut i personalrummet, jag hör att det är Isabel.

Jag möttes av en av fröknarna som bekräftar att det är det och jag ser blod spår på golvet. Jag vet inte vad jag tänkte men jag visste ju att jag skulle dit.

När jag kommer in till rummet där dom befinner sig, där dom i vanliga fall byter blöja och tvättar sig så ser jag bara att Isabel står över vasken och skriker. Det står en fröken och håller i henne och när jag kommer fram och tittar på Isabel så ser jag bara att det sprutar blod från munnen på henne.

Min Isabel. Jag har aldrig sett henne blöda så mycket tidigare. Det som händer sen är oklart. Jag minns att vi försöker få det att sluta blöda. Jag minns att personalen står och försöker se till att hon får ut allt blod. Men det slutar inte. Det är blod överallt. På Isabel, på golvet, på väggen, på oss. Jag minns att vi pratar med 112 och säger att vi inte klarar det här själva. Jag minns att jag försöker torka upp blodet och jag minns att jag försöker skrubba bort det från väggen.

Det var så mycket blod och jag får inte bort det från min näthinna. Varje gång jag blinkar lite för långsamt så ser jag bara allt blod. Jag förstår inte hur hon kunde blöda så mycket. Jag förstår inte.

Jag vet inte alls hur lång tid det handlar om för jag minns inte händelsen jag minns bara blodet. Jag minns att vi fick stopp på det. Att Isabel lugnade ner sig. Jag minns att fröknarna bytte kläder på henne och jag minns hur jag slängde dom blodiga. Isabel var så blek och matt. Och det slutar med att vi bestämmer oss för att vänta på Andreas som sen körde oss till akuten. Angelina fick följa med fröken hem och Andreas blev sen hämtad på akuten av en kompis till oss och åkte hem och hämtade Angelina.

Det gick bra allting. Det är inte det som är grejen. Hon har en spräckt läpp, ingenting mer. Hon har svårt för att somna och i natt hade hon mardrömmar. Men det har hon alltid haft från och till så jag tror inte att det är pga av detta.

Men jag kan inte släppa allt blod. Jag förstår fortfarande inte. Jag förstår inte hur hon kunde blöda så mycket.

Igår fyllde hon fyra. Jag är så innerligt glad över att hon gjorde just det, fyllde fyra. Så sjukt ändå. Hon är så stor men ändå så himla liten. Vi gick till förskolan och var med på samlingen då dom sjöng för henne. Lämnade blommor och visade uppskattning till personalen som löste allt på bästa sätt. Kramades och grät lite till.

Det gick ju bra allt tillslut. Varför kan jag inte bara släppa det? Hon mår bra. Hon kommer läka. Om någon vecka kommer det inte ens synas att hon ramlat. Det gick bra.

Men jag kan inte släppa allt blod. Fan också.

Likes

Comments


Det blev inte riktigt som planerat i natt. Jag kände mig väldigt förkyld i går kväll och gick och la mig tidigt för att sova bort det så att jag skulle orka med veckan.

Men sen vaknade jag mitt i natten av smärtor i bröstet och av att jag inte kunde ligga på kroppen. Allt gjorde alldeles för ont och smärtan gav inte med sig överhuvudtaget. Jag som sov inne hos Lina hasade mig in till Andreas och väckte honom. Det kändes som om jag höll på att dö av att någon försökte punktera bröstet eller hjärtat på mig. Andreas ringde efter ett tag 112 som skickade en ambulans.

Det kändes som en evighet innan dom dök upp, men det var det inte. Dom kollade det viktigaste i vardagsrummet dit vi hade förflyttat oss för att inte väcka barnen och kunde lugnande säga att det inte var en pågående hjärtattack. Men att det var konstigt att jag hade sånna smärtor. Påväg in till akuten tog dom EKG, gav mig smärtlindring och jag fick försöka att lugna ner mig. Jag trodde ju hemma att jag höll på att dö så jag spände mig så mycket så att andningen påverkades.


Andreas stannade ju hemma med tjejerna och jag låg själv i ett öde rum på Danderyd. Dom lyckades lokalisera smärtan till övre delen av magen och bröstet, mest på min högra sida.

För att utesluta olika saker fick jag olika mediciner i omgångar. Först något för magen, som inte löste någonting och sen medicin mot gallsten som faktiskt lindrade smärtan. Då fick jag en till sån dos i armen men man konstaterade samtidigt att jag inte hade någon pågående infektion av proverna. Man tog EKG igen som också var bra.

När smärtan lagt sig av medicinen så beslutade dom att jag fick åka hem. Dom skulle skicka kallelse till ultraljud av gallblåsan (heter det så?!) och jag fick recept på mer medicin som ska tas om det kommer igen. Får jag över 38 graders feber ska jag också in igen, den låg hela tiden på 37,5 typ. Likadant om jag börjar kräkas eller må ännu sämre så ska jag in igen.

I taxin hem så frågar taxi chauffören hur jag mår och jag berättar vad som hänt och han frågar hur det gjorde ont och när jag berättar säger han "exakt så var det för mig". För 21 år sen så hade han haft likadant. Han hade fått åka in och ut från akuten flera gånger tills han en dag åt nått fett och ramlade ihop så någon okänd människa hade ringt ambulansen och han hade fått opereras direkt. Då hade gallblåsan varit fylld med massor av stenar.

Livet är så märkligt. Vad är oddsen på att han som körde taxin som Andreas beställde till mig skulle ha varit med om samma sak?


Jag känner mig slut i hela kroppen. Jag har börjat få tillbaka smärtan i bröstet men jag vet inte om det är för allt klämmande och kännande eller för att den medicinen som tog bort smärtan börjar sluta verka.

Jag blir stressad av hela grejen. Jag hinner inte vara sjuk. Jag hinner inte få problem med nån jävla gallblåsa eller några gallstenar. Jag har alldeles för mycket som borde göras eller ska slutföras. Men nu, nu måste jag sova. Sömn är ju den bästa medicinen mot allt sägs det ju. Eller?


Likes

Comments


Jag har svårt för att ta in att hon faktiskt blir fyra nästa vecka. Det betyder ju nämligen att jag varit mamma i fyra år. Hur sinnessjukt är inte det?

Jag minns hur dåligt jag mådde vid den här tiden för fyra år sen. Jag var trött på att ha ont, jag var utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag ville bara ha ut "det där barnet"...

Det är svårt att vara gravid. Det är en underlig situation och det blir ännu konstigare när folk ska förvänta sig att man ska tackla det hela på ett speciellt sätt. Jag hatade att vara gravid. Det fanns ingenting bortsett från att vi tillslut fick våra älskade tjejer som var positivt med att vara gravid i min värld.

Fyra år. Igår var hon på fyra års kontroll. Hon är längre än de flesta fyraåringar och kan lite mer än vad som förväntas av en fyraåring. Jag tror att det i många fall där vi tycker att det är kämpigt ligger just detta i botten och gror. Hon kan så mycket att vi automatiskt tror att hon även kan andra saker men i grunden så är hon bara fyra. Vi glömmer det ibland och i våra försök till att låta henne fortsätta att utvecklas vill hon bara stanna upp och vara bara fyra igen. Åh vad jag älskar henne. Tänk att så många gravid-skit-veckor kunde resultera i något så lyckat.

Isabel Aina Sofia - Det var hon som startade livet


Likes

Comments


Det är mindre än 6 månader kvar nu, tills vi blir man och fru! Jag tänker ibland att det känns så himla bra för att vi har läget under kontroll och allt det där. Sen hänger jag lite på Facebook en stund och får fullkomlig panik (typ).

Det finns super-duper-bra "jag ska gifta mig" och "bröllop 2018" grupper på just Facebook! Men det blir lätt lite överväldigande när det är de mest ambitiösa och flitiga människorna som skriver mest i grupperna.

Ska vi bena ut det här lite. Hur långt har vi kommit?

- Lokalen bokad (Långängens gård på Lidingö)
- Klänning köpt (Stockholms brud och fest)
- Ringar köpta (Guldsmed i England)
- Bestämt mat (Från Långängens gård)
- Planerat dagens plan (Woop Woop)
- Bokat fotograf (Ida Björkman) 
- Skickat save the date
- Skickat inbjudningar
- Skapat hemsida
- Börjat med dekorationerna
- Bokat DJ
- Bokat make up
- Köpt kläder till tärnorna

Det känns som att det är det. Vi behöver alltså steppa upp lite. Det ska fixas blommor (hjälp jag kan inte ett skit om blommor), kläder till tjejerna och Andreas, tårta, transporten ska spikas, hotell ska bokas, jag måste boka tid för skräddare (varför får jag inte tummen ur att göra det?!)... Känner ni att det blev lite stressigt? Mhm. Men så kul det ska bli!

Om du har gift dig, vad får jag INTE glömma?
Och om du ska gifta dig, vad är viktigast för er?

#bröllop #wedding #inspo #party





Snart lovar jag er att visa innehållet i inbjudan! ;)

Likes

Comments

Jag satt och scrollade i mitt flöde på LinkedIn precis. Det är måndag, tågen strular, det är galet kallt och jag ångrar starkt att jag lämnade datorn på kontoret i fredags. Det visade sig inte alls vara så smart. Men just då verkade det vettigt.

Hur som helst. Jag kom över en artikel om saker man inte borde säga på en jobbintervju. Det är ju ändå intressant. Jag tillhör den gruppen människor som verkligen tror på att "att gå på intervjuer är utvecklande även om det inte leder till
något". Det är nyttigt. Man lär sig saker om sig själv.

Men ja, när jag sitter här och läser artikeln så blir jag lite mörkrädd. Jag undrar direkt om det här är saker som folk faktiskt brukar säga? Och i så fall vill jag hjälpa folk på traven lite att sluta upp med det.

Därför bildades nu (under loppet av 3 micro sekunder) "Alexandras lilla skola med råd och tips i och inför arbetslivet!"

Det kommer att bli en serie av små tips och råd då och då när jag känner att samhället skulle behöva ta del av ett och annat.

Först ut.
Alexandras lilla skola med råd och tips i och inför arbetslivet - Nr.1

- Säg inte på din arbetsintervju om du blev uppsagd på ditt förra jobb. Eller något tidigare jobb för den delen. Det är ingenting att vara stolt över och ingenting som du tänker försöka bli igen - right? Nej. Om dom inte frågar så behöver du inte berätta. Gör om, gör rätt.

Okej kände du att du kanske behöver gå min micro utbildning? Det är ju toppen! Ibland behöver man bara påminna sig själv om vad och hur man kanske borde göra. Eller inte göra, haha.

Nästa tips kommer som sagt när som. Bokmärk bloggen och kika in dagligen så missar du ingenting. Låt oss ta över världen tillsammans!

#personligutveckling #jobb #mamma #pepp #inspiration #motivation #måbra

Likes

Comments


Okeeey. Vad hände med januari? Det brukar vara en trist och långsam månad men poff så var den borta. Jag hinner inte med. När man var föräldraledig så gick livet så himla långsamt. Alla sa "ja nej, tiden bara springer iväg" men jag satt där och kände raka motsatsen.

Ni som påstår att ni njutit av att vara hemma med barn och hela småbarnstiden, gör/gjorde ni verkligen det? Eller är det mycket att man "förväntas att njuta av det?" Ni vet som hela den lögnen om att det är en rosa bubbla man flyttar in i när man blir på smällen. Kan ni ärligt säga att det är underbart? Om vi bortser från att ni fått ert älskade barn. För den biten ÄR magisk.

Jag skulle vilja påstå att första föräldraledigheten var hälften bra och hälften anus. Man var ständigt lite rädd för att göra fel och man visste aldrig riktigt vad som egentligen förväntades av en som mamma. MEN jag hade då världens bästa mammagrupp som jag hängde med (några är kvar och dom kommer följa med mig ner i graven - KÄRLEK TILL ER!). Vi höll oss sysselsatta. Vi gick igenom det där tillsammans. Sen var Isabel en allmänt nöjd bebis.

Men andra omgången var mest anus. Jag hittade nya mammisar (ni får gärna följa med mig i graven också, bästa!) men tiden fanns inte. Man hade redan ett liv som skulle flyta på. Första barnet tog lika mycket tid som det alltid gjort och man skulle försöka reda ut allt även om timmarna inte blev fler. Sen var Linis lite mindre nöjd av sig, ha.

Jag vet inte, jag är kanske till naturen en arbetande kvinna. Jag behöver min egentid och jag behöver utvecklas och samtala om annat än bebisar. Jag är glad över att vi överlevde småbarnsåren. Jag är stolt över oss! Oss som familj.

Och nu är det ett halvår sen livet rullade in i en ny fas. Det går förvånansvärt bra ändå. Även om vi får kämpa för att hinna med livet, men va vore livet om det inte var så?



Likes

Comments