Om det är något jag lärt mig om sorg är det att den aldrig försvinner, man ska bara gå rakt igenom den.

Har som sagt haft en paus, då jobbet har hållit tankarna på avstånd. Men nu kände jag att det var dags att träffa J:s mamma igen. Jag bjöd henne på lunch och vi har suttit och pratat och gråtit lite tillsammans några timmar.

Är helt dränerad på energi just nu, men det blir jag alltid och det kommer ta några dagar innan jag är på banan igen. Det är bara så. Men jag hoppas att det leder till att allt blir lättare snabbare.

Idag spelades en viss låt med First Aid Kit och jag kom att tänka på det sista skämtet hon skickade till mig på Facebook. Kommer inte exakt ihåg hur det gick, men någonting med dem och att de såklart alltid får vara förbandet. Typiskt vår ordvitshumor.

Just nu sitter jag i biltvätten på Preem där hon jobbade i många år. Minnena finns överallt!

Alltså jag har varit så sjuk de senaste dagarna. Idag är första dagen som jag överhuvudtaget klarar att vara uppe. Igår sov jag mest hela dagen. Det känns förfärligt att slösa bort dagarna i mitt liv med att ligga och sova. Jag borde ha gjort det i lördags också, men J:s mamma hörde av sig och behövde hjälp, så jag åkte in till henne några timmar och med Alvedon i kroppen gick det bra.

I lördags var J:s urnsättning. Förstår att det måste ha känts jobbigt vara ensam efteråt. Så jag åkte in och höll henne sällskap. Även om jag inte var på själva ceremonin var det en tung dag ändå. Det räckte att bara få se en bild på gravstenen för att jag skulle bryta ihop.Jag är verkligen mitt i sorgen nu. Det blir ju alltid så att det tar något halvår innan den verkligen känns på riktigt. Just nu känns det som att jag marscherar likt en krigare genom den. Jag tänker inte vika undan, jag ska bara rakt igenom den. Det finns inget annat sätt.

Här sitter jag i soffan under täcket och vräker i mig chips och choklad. Lillen sover och Martin är iväg. Jag har varit på IKEA med J:s mamma hela dagen. Vi har pratat om J ganska konstant. Det har varit intensivt. Jag tagit mot hennes sorg samtidigt som jag har konfronterats med min egen hela tiden. Det har varit väldigt nyttigt, men nu känner jag mig lite som en urvriden trasa.

Hon frågade om jag ville ha några av J:s skor eller titta igenom hennes kläder. Men bara tanken på det känns skitjobbig, så det klarar jag bara inte.