Igår var en riktigt jobbig dag såklart. Den dagen man vet kommer, men inte vill att den ska vara här nu.

Sivan låg på samma ställe hela förmiddagen tills det var dags att åka. Viftade knappt på svansen när man gick förbi. Vi funderade på hur sjutton vi skulle få in henne i bilen när hon hade så ont när man lyfter henne och hon inte själv kunde gå. Men som på något mirakulöst sätt fick hon upp energi precis när vi skulle åka och reste sig. Som alltid pigg på att följa med om vi ska någonstans. Kanske trodde hon att vi äntligen skulle till stugan.

Vi åkte till veterinären och de hade gjort fint i rummet med dämpad belysning, ljus och blommor. Hon somnade så stilla och tryggt med oss alla runt omkring sig. Vi tog med henne hem igen och nu ligger hon begravd under plommonträdet på tomten.

Det är konstigt att hon inte är här och jag kan fortfarande förvänta mig att höra henne tassa omkring. Tankar dyker upp på ren rutin som att man tittar till på matskålen och tänker att man borde fylla på lite mat till henne. Eller ser på dörren ut till baksidan och tänker att man kanske skulle släppa ut henne om hon behöver gå ut. Såna tankar man har tänkt varje dag i nästan tio år, det är klart att det tar ett tag innan man vänjer sig av med dem.

Det kändes bra att ta hem henne även om det var det mentalt jobbigaste alternativet. Men nu har hon fått en begravning och det känns lite fint att titta ut genom köksfönstret och påminnas om henne.

Johannes är hemma från skolan idag och jag har jobbat hemifrån. Sivan är så dålig nu att det känns snällt att hon får somna in imorgon.

Vi har gett henne allt hon tycker är gott. Kött, ben, majskakor och pannkaka. Sånt hon brukar svälja i ett enda nafs. Men hon vill inte ha. Det ligger kvar där framför henne.

Skulle hjälpa henne upp för att kissa lite och lyfte lite vid bröstkorgen. Då skrek hon. Hon klarar inte att gå i trappan mer.

Skriver detta för att minnas att vi gjorde rätt.

Vilken skitdag det här blev. Min kollega fick en stroke idag. Plötsligt blev han yr och sedan blev han snabbt förlamad i ena sidan och förlorade talförmågan. Ringde ambulansen och fick vänta i otroligt långa 30 minuter innan de kom.

Knappt hade jag hunnit sätta mig ner och pusta ut förrän de ringe från veterinären med provsvaren för Sivan. Hon har någonting som heter lymfom som är långt gånget. Det går att ge henne cellgifter, men det är en hård behandling som också bara ger henne några månader till. De rekommenderar att vi låter henne somna in.

Vad mer ska denna dag ha att erbjuda.