Header

​Det pratas mer och mer om hur julen är en problematisk tid för många. Det är ju bra, att fler vågar erkänna ett bredare spektra av vad julen kan innebära. Inte perfekt klädda granar, mysiga julbak och härlig stämning bland släkt och familj. Sen tycker jag dock att man får ta alla bilder som läggs upp på sociala medier med en nypa salt. Man kan se en bild som osar julidyll men ur den kan man inte urskilja ångesten någon känner eller höra hur samtalen går runt julbordet. Det är ganska destruktivt att gå runt att ”provoceras” av att andras jular är så tillsynes mysiga och härliga, dels för att man vet inte alls hur det verkligen är och framförallt... att man gör bara sig själv ännu mer ledsen av att tänka så. 

Jag känner mest olust inför jul och har gjort det länge, men jag försöker samtidigt inte ta det på för stort allvar. Vill liksom inte lägga mer tyngd i den än som redan finns där. När jag ser folk springa runt och stressa med klappar och dylikt så ser jag på allt som ur ett utifrån perspektiv istället. Jag känner mig inte delaktig i det där och det känns på riktigt väldigt skönt. Man får göra precis som man vill, lägga stor eller liten betydelse i julen. Bara man gör det som känns bra för en själv. Fira jul, fira inte. Fira lite halvdant eller gör det helhjärtat. Det spelar ingen roll hur det ser ut, hur andra gör. Välj själv hur du vill ha det. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I tisdags var jag då på läkarbesök, som jag väntat på. Kanske ville jag så mycket med det, att mina förväntningar byggts upp för mycket och för orimligt. Efteråt blev jag ledsen, dels för att det inte blev det där jag hade önskat och för att processen att må bra och få hjälp är så långsam.

Det började redan när jag klivit in genom dörren på vårdcentralen och skulle ta mig uppför trapporna. Fick hålla mig i räcket samtidigt som jag tyglade en känslostorm. Jag ville vända i trappen springa hem och samma tankar störde mig nästan oavbrutet de långa minutrarna i väntrummet. Jag ville ju det här lika mycket som jag var rädd för det. Från det att jag steg in på VC hade jag en dålig magkänsla och den skulle hålla i sig tills det att jag klev utanför dörrarna och jag äntligen kunde släppa fram tårarna.

Själva läkarbesöket var kanske egentligen vad man kan förvänta sig av den formen av sjukvård. Jag fick i princip exakt de frågor jag hade förväntat mig, och jag svarade på dem ungefär som jag trodde att jag skulle göra. Blev ombedd att berätta om min bakgrund. Sen beskriva min situation. Sätta ord på min problematik. På några minuter hade jag sagt mer om mig än vad jag sagt till någon på typ ett halvår, om än i kortfattad version. Ändå kände jag ingen lättnad, mest olust. Kanske för att jag svarade på någons rutinfrågor samtidigt som jag kände tvivel att vederbörande verkligen förstod. Jag tvivlar inte på att hen kan hjälpa mig, men jag tror det är en ganska begränsad typ av hjälp och att jag behöver mer än så. Det slutade i alla fall med att jag fick b-vitaminer utskrivna då mina blodprover indikerade brister av b9 och b12 vilket faktiskt kan ge symptom som nedstämdhet och depression. Det är inte konstigt att jag har den bristen med tanke på att jag var vegetarian i 3 år och ätstörd samtidigt, och om än inte vegetarian fortfarande så fortfarande ätstörda mönster (mer och mindre i perioder.) Så att bristerna finns och att det påverkar mitt mående betvivlar jag inte alls, men det blir lite hönan-och-ägget situation. Är jag deprimerad för att jag har b-vitaminbrist eller har jag b-vitamin för att jag är deprimerad (och därmed äter dåligt)? Man ska inte förminska näringsbristernas effekter på kroppen och psyket, det är säkerligen en bidragande orsak men det är inte hela svaret. Jag ska i alla fall tillbaka om en månad och så får vi se hur det ser ut då. Tanken är att jag förhoppningsvis är i fysiskt bättre skick och om det är aktuellt då att kanske börja äta antidepressiv medicin. Jag har varit och är kluven inför detta men det är en helt annan historia. Jag är i alla fall villig att ge det en chans. Läkaren tyckte dock att det var bäst att jag fysiskt återhämtat mig lite innan den typen av medicin sätts in så att kroppen kan ta emot det på ett bättre sätt. Låter rimligt, jag tror man behöver vara starkare både fysiskt och mentalt när man drar igång något sådant.

Slutet av läkarbesöket blev så rutinmässigt utförd att jag kände mig helt naken där jag stod, helt plötsligt på en våg (som jag medvetet undviker) och sen med ett måttband runt midjan. Jag är glad att det var över lika snabbt som det började och att jag bor 4 minuter och gråtavstånd från VC. Just där och just då, i den känslan av ledsenhet, ville jag inte sätta min fot där igen. Sen lät jag tankarna och känslorna svalna då affekt sällan är ett bra tillstånd att fatta beslut i. Särskilt den typen av beslut som ska vara bra för en, på riktigt. Så, även om det kanske inte blev vad jag hade förväntat mig så vore det dumt av mig att balla ur redan innan jag gett allt en ärlig chans. Jag vill inte vara den som inte vågar ens försöka, eller den som ljuger för sig själv. Jag har gjort det alldeles för mycket. Det är dags att testa en annan väg att gå. Vad sägs om riktning ärlighet?

Likes

Comments

Ana Diaz som gästade Jills veranda den här veckan pratade om psykisk ohälsa på ett sätt som gick rakt in i mig. Jag kunde se mycket av mig själv i henne och hennes ord. Det ömsinta, känsligheten, att ta in allt på djupet och i princip känslomässigt gå under av det... Det märktes så tydligt hur hennes psykiska ohälsa präglat (och säkerligen fortarande gör) henne i livet men hur hon hittat sig själv i det samt en stolthet i att hon är just den hon är. Oavsett all ångest det kostar. Jag delar också hennes uppfattning om att prata om det. Det sägs oftare numer "att vi måste prata om det" men skammen bor kvar i oss som lider av det och den kommer göra det så länge det inte känns självklart att prata om att man mår dåligt. Det finns mycket kvar att göra, men den här typen av program och personer gör mig hoppfull! Jag tycker själv inte att det är lätt att prata om, men desto lättare att skriva om det. Man får hitta sitt sätt att våga och fortsätta att välja att våga. Det är lika läskigt som befriande. Vi förtjänar att bli fri från skammen som aldrig var vår.

Likes

Comments

Jag är för kluven för att skriva om läkarbesöket jag hade idag. Jag kommer berätta mer om det senare istället. Men i korthet; b-vitaminbrist (b12,b9), lågt blodtryck (ingen nyhet) och var undervätskad. ”Jag sätter in en dunderkur med vitaminer till dig”. Läkaren tyckte att min fysiska form krävde förbättring i första hand, och att svälja några vitamintabletter känns ju överkomligt om än inte det jag förväntat mig när jag klev innanför dörrarna på vc.

Likes

Comments

Skär lök och ögonen blir blanka, inte av löken utan för att det gör mig ledsen. Att jag står här och lagar mat. Som om det vore naturligt, vilket det ska vara men ändå inte är. Att jag får kämpa för det basala och för det mesta. Det känns som att jag spelar charader, är en låtsasvuxen, ett förvuxet barn som försöker ta hand om sig själv. Men jag ser igenom mig själv där jag står i vad som känns som kläder jag inte hunnit växa i än. Jag ser dock hur mycket jag försöker och det är det som rör mig till tårar mer än att det är som det är. Lite vilset och skört i viljan att bygga upp något självklart och stabilt som aldrig varit just det. Och att jag gör det själv, för mig själv. Försöker känna självtillit och mening. Nog kommer jag väl dit till slut, men än är det avlägset. I detta nu, där jag står och blir ledsen av en lökjävel.

Likes

Comments

Blå himmel, fina färger och ljusare än det varit idag kan man inte få det i december. Kan inte klaga men heller inte uppskatta helt. Försöker liksom, men går inte ända in. Ingenting gör det just nu. 

Men ljuset alltså... Kanske har jag inte förstått på riktigt hur mycket det påverkar mig, förrän nu. När allt dragits till sin spets. Håller hårt i vissa principer just nu, inte många men de som håller mig något sånär på banan, trots allt. Ljuset och promenaderna. Gick därför som vanligt en lång promenad för att fylla på kroppens depåer med bra grejer. Åt direkt jag kom hem (en tråkig middag med det enda jag hade hemma) och sen däckade jag och sov i ett par timmar. Så. Otroligt. Trött. Vaknade innan Så mycket bättre och kollade lite halvhjärtat. Läste klart en bok som legat på paus sedan i somras. Allt är småsaker, men viktiga ändå på något sätt.

Ser fram emot läkarbesöket på tisdag nu, det ska bli intressant att se hur mina värden ser ut bland annat. De brukar inte vara några konstigheter oavsett hur illa jag levt i perioder. Men jag känner ju mer än ett tecken på att kroppen inte är på topp. De fysiska är minst lika påtagliga som de mentala. Som glåmigheten. Som håret som tunnats ur och blivit en sorglig historia. Så oavsett om bristerna går att avläsa i blodet så känner jag dom i kroppen. Och i livet.

Mest av allt är hjälpen och stödet det som är efterlängtat. Oavsett i vilka former det blir tar jag emot det med öppet sinne och ett tacksamt hjärta.

Likes

Comments

Började dagen med att ringa de samtal jag behövde ringa idag. Som jag nämnt tidigare så avskyr jag att ringa telefonsamtal. Det är bara ett fåtal personer jag kan ringa, alla andra kräver enorm mental uppladdning från min sida för att kunna genomföra. Jag kan dra mig i flera dagar inför det, tills jag verkligen verkligen måste ta tag i det. Ibland händer det att de där dagarna blir till veckor och månader, om det inte är något akut (men som ändå behöver göras.) Så den här tiden med alla samtal som ska ringas hit och dit är rena KBT:n för mig.

Efter det tog jag en promenad i den frostbitna decemberluften. Blev uppringd av min blivande samtalskontakt på vårdcentralen och fick en tid inbokad. 2 januari, om nästan en månad.. Jag känner mig lite tveksam till att dels öppna upp mig inför någon ny och inom vården som kan kännas lite stelt. Och att vänta så lång tid på att få komma dit, är det värt det? Men så stannar jag upp lite i de tankarna och påminner mig själv om varför jag gör det här. Det är för min skull. Ingen annans. Jag har sökt hjälpen och vårdpersonalen finns där för att hjälpa till... vad förväntar jag mig egentligen? Det kanske är bättre också, att öppna upp sig för någon man inte känner så bra, att inte trassla in känslorna i en annan människa. Bara fokusera på att samtalen ska hjälpa mig, that's it. Om det kommer fungera vet jag inte än, så det är ju dumt att spekulera i det redan nu. Det är egentligen bara undanflykter, sprungna ur rädsla, för att smita ifrån det som känns läskigt. Om det är någonting jag lärt mig längs vägen är att det är genom det läskiga som man tar sig vidare och framåt och det är i det mest obekväma som man lär sig mest om sig själv... och det är väl det allt handlar om. Dessutom gav jag mig in i det här med avsikten att göra det så på riktigt jag bara kan och våga möta allt längs vägen.... Det kommer jag hålla fast vid, hur många ursäkter som än pockar på.

Imorgon ska jag till VC och ta blodprover och nästa vecka ska jag träffa en läkare. Ser fram emot det läkarbesöket även om det skrämmer mig lika mycket. Det ska bli skönt liksom, att få bolla tankar och förhoppningsvis få lite svar. Tills dess följer jag de ord jag fick förra veckan och ser till att få mina promenader och så mycket dagsljus jag kan få. För en vecka sedan kändes det nästan olidligt att vänta två veckor på att träffa läkare, då ångesten rockade loss i mig och sömnen lyste med sin frånvaro. Nu har det gått en vecka och det är bara en vecka kvar och nu känns det mer okej. Jag tror jag hållit hårt i orden hen sa "jag hör... att du klarar det här" och några tårar senare och en bit in på en lång promenad kände jag att "ja... det gör jag ju". Jag hade kunnat sett det som att läkaren förminskade mitt mående/lidande, men jag tror att det var precis tvärtom där. Att hens kompetens gjorde att hen precis förstod och därför valde de rätta orden och sa det jag behövde höra. Hur subtilt det än var, sa hon det som fick mig att lita på mig själv och det kanske har gjort all skillnad just nu.

Likes

Comments

Den här veckan har haft så många nivåer. Ett spektrum från tungt till fantastiskt.. och egentligen allt där emellan. Jag har ord och bild i överflöd som jag skulle kunna dela med mig av men väljer just nu att vara selektiv i urvalet. Behöver tänka mig för av vilken anledning jag gör vissa saker. Jag försöker vara så ärlig jag kan mot mig själv. Försöker göra val som är bra på riktigt, som inte bara verkar ”rätt” utifrån. Försöker leva transparent. Bryta det inlärda. Våga göra de saker jag bävar för, om jag vet att det i längden kommer gynna mig. Vill inte ta några genvägar. 

Jag kommer vara öppen med tankar, känslor och allt vad det innebär här framöver. Men jag kommer gå balansgången och dela saker av rätt skäl. Det främsta är att vägen till att känna mer frihet är att ta sig ur skammen. Och den växer i tysta rum. Därför vill jag yttra mig.... om det som känns och bränns.

Likes

Comments

För en vecka sedan ringde jag det där samtalet som tagit mig månader att ringa. Jag var nervös en hel dag i väntan på att bli uppringd. (Jag har telefonfobi vilket inte underlättar det redan svåra.) Sen varade samtalet i någon minut, tror det var under minuten faktiskt. Antiklimax alltså.

"Jag vill söka hjälp för depression" hörde jag mig själv säga. Orden lät främmande och märkliga på något vis. Som om det inte var jag som sa dem. Trots att jag haft de här problemen i flera år, mer eller mindre och från och till... så har jag aldrig sökt hjälp för det inom sjukvården/psykiatrin tidigare. Har varken diagnosticerats med depression eller medicinerats för det. (Räknar inte in ätstörningsdiagnosen i detta) Jag har nog heller aldrig sagt rakt ut att jag varit deprimerad, inte med de orden liksom. Det har varit underförstått. Att "må dåligt" är ett mindre laddat sätt att säga det på, och det är nog så jag alltid sagt det.

Jag hade bara förutsatt, naivt, att jag skulle få en tid på vårdcentralen samma vecka. Men det visade sig att jag först skulle få ett samtal per telefon. "Passar det att vi ringer dig onsdag nästa vecka?". "Ja det går bra det" säger jag artigt och lägger sedan på med en olustig känsla i kroppen. En liten del av mig var nöjd över att jag i alla fall satt igång något, men resten av mig såg bara hur den evighetslånga veckan låg framför mig som ett stort frågetecken. Happ! Nu då?

Det blev inte en lätt vecka, men det gick. Och imorse blev jag uppringd av en läkare som frågade mig om min situation och mitt mående. Det är inte lätt att öppna upp sig sådär ganska "naket" som det blir när man pratar om sitt psykiska mående. Särskilt inte per telefon. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle bli okomplicerat att ta tag i det här, och det var ganska längesen saker kändes okomplicerade för mig. Vad ledde samtalet till då? Jag fick en läkartid om två veckor. Hen frågade om det kändes okej, och jag sa att just nu känns det egentligen som lite för lång tid att vänta men vi kom fram till att skulle det bli akut så hör jag av mig då. Tills dess ska jag boka tid hos deras kurator samt ta blodprover. Även om processen är långsam så är den i alla fall igång, jag får försöka finna ett lugn och en acceptans i det. Hade det här varit jag för tre år sedan hade jag nog inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv (även om det är svårt nu med ibland)... men tacka vet jag Livslinjen och allt jag har med mig därifrån.

De senaste veckorna har jag haft seriösa sömnproblem och natten till idag var inget undantag. Jag hade inte hunnit somna innan telefonen ringde vid 8-tiden imorse. Förhoppningsvis kan samtalet ha släppt, om än lite, på min stress vilket kan lugna mig tillräckligt för att få sova lite. Borde ju gå också med tanke på att inatt kammade jag ju noll timmar i sömn. Jag har ändå tillit till att kroppen löser det där. Den kommer kräva sin sömn till slut .

Ja.. god morgon då världen! Nu ska jag äta frukost och ta mig ut på en långpromenad, få det lilla ljus man kan få såhär års. Doktorns ordinationer så att säga. Tittade precis ut genom fönstret och insåg att det snöat inatt. Det lyser ju upp lite i höstdeppen i alla fall. Jag håller i alla glimtar jag skymtar. Och känner trots allt hopp om bättring.

Likes

Comments

Jag bestämde mig för ett datum när jag kan återvända till sociala medier igen. Jag håller datumet för mig själv så länge. Tills dess ska jag skifta fokus till det som kräver all min kraft nu. Lägger energin där jag vill att den ska växa.  När den dagen kommer, då kommer jag vara på banan igen. Jag kommer jag vara stark nog. Då kommer jag må bättre igen. Jag kan se det framför mig. Det är inte bara rimligt. Det är fullt möjligt. Och mitt viktigaste mål just nu. Att göra allt det som krävs för att må bra. Alla små och stora steg längs vägen. I med och motvind. Tills dess sållar jag bort distraktioner och jag kan känna redan, att det är det bästa jag kan göra just nu. För min egen skull.

Likes

Comments