Hej på er!

Ni som känner mig eller följt mig på sociala medier vet säkert vid det här laget att jag levt med en inflammatorisk tarmsjukdom i nästan 20 år och genomgick en omfattande operation pga den 2009. Diagnosen jag fick i 12-13 års åldern var ulcerös kolit, men den var inte 100% säker i och med att den sjukdomen och den andra inflammatoriska tarmsjukdomen, Crohns sjukdom påminner mycket om varandra. Dessutom lär det vara svårare att diagnostisera barn. Sjukdomarna skiljer sig åt aningen och en av skillnaderna är att ulcerös kolit är med koncentrerad till sista delen av matsmältningssystemet, medan hela kan drabbas vid Crohns. I och med att min tjocktarm opererades bort 2009, visste jag att många av besvären skulle lindras, även om en inflammatorisk tarmsjukdom är en kronisk sjukdom man får lära sig att leva med och jag visste att jag kunde ha ev. skov framför mig ändå. Men läget blev ändå betydligt bättre än innan och jag fick en helt annan livskvalitet vilket jag är så otroligt tacksam för! Jag har kunnat jobba, träna och ja, ni vet, leva ett enligt mig helt ”normalt” liv.

Mot slutet av förra året fick jag plötsligt symtom i området av halsen och övre delen av bröstet. Bl.a. fick jag ont och svårt att äta och svälja vilket var lite av ”red flags” som behövde utredas. Dock trodde vi ju att det handlade om reflux eller att magsäcken tagit illa vid sig av värkmedicin jag ätit en tid innan besvären började så jag påbörjade en Somac-kur. En gastroskopi bokades ändå bara för att utesluta att det inte var frågan om något allvarligt.

Några dagar innan Jul, närmare sagt tror jag det var 22.12 hade en tid för gastroskopi och läkaren konstaterade då en rejäl och sårig inflammation i matstrupen. Hon sade att hon sällan sett något liknande och att det med tanke på min sjukdomshistoria kunde handla om Crohns sjukdom. Hos 1% av patienterna med Crohns sjukdom kan man se sjukdomsmanifestationer i matstrupen. Det togs provbitar och läkaren påbörjade kortison.

Veckorna gick och jag väntade på svaren från provbitarna. Under tiden togs också blodprover och snart kom svaren. Jag fick diagnosen Crohns sjukdom. Otroligt många pusselbitar föll på plats, bl.a. varför jag har järnbrist (även om jag ätit järntillskott), varför jag haft ett uselt immunförsvar och periodvis drabbats av extrem trötthet. Ja, jag vet att du kanske tänker ”Men du har ju levt med en inflammatorisk tarmsjukdom redan 20 år, så vad har det för större skillnad?”. Det är dock inte riktigt så enkelt. Behandlingen är aningen annorlunda och nu vet jag att jag alltid kommer att leva med risken för skov i hela matsmältningssystemet, till skillnad från att jag kunnat vara ganska lugn med att regelbundet gå på skopier som uppföljning efter operationen samt få ev. korta kortisonkurer för tillfälliga inflammationer av J-påsen (den jag har istället för tjocktarmen). Däremot vill jag poängtera att jag inte skriver det här inlägget för att lägga mig i en offerroll. Tvärtom. Inflammatoriska tarmsjukdomar ökar explosionsartat och jag vill genom att dela med mig av mina upplevelser visa att det går att leva ett ”normalt” och aktivt liv med en kronisk sjukdom. Det skall gå på mitt sätt helt enkelt.

Läget just nu är att jag går på kortison sen årsskiftet (jep, en del av er har kanske märkt att jag fått rundare kinder vilket är en av alla trista biverkningarna) och har börjat äta cytostatika för några veckor sedan. Tanken är att jag skall bli av med kortisonet, fortsätta med cytostatikan och efter att en del undersökningar ”bockats av” påbörja en biologisk medicin som jag skall sticka åt mig varannan vecka. Tack och lov för att det finns mediciner! Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte stundvis mått ”piss” efter påbörjad medicinering men det har blivit bättre nu som tur och jag hoppas verkligen att de här medicinerna skall passa mig. Tänk så fantastiskt att nu kunna få rätt medicin för att en dag få må riktigt, riktigt bra.

Gällande vardagen överlag så har det gått så fint på mitt nya jobb! Jag stortrivs och är så glad över att få jobba inom den här branschen jag redan länge drömt om att få göra. För övrigt har jag satsat mycket på vila och återhämtning samt träning enligt ork. Högst på prioritetslistan är hälsan och det nya jobbet!

-M

"Var är vikterna?" Ja, det var en kommentar jag fick på ett av mina inlägg på Instagram för ungefär tre år sedan när jag nyligen börjat intressera mig allt mer för träning. Även om jag vet att kommentaren antagligen var avsedd som ett skämt eftersom den skrevs av en bekant, så satte sig den ändå någonstans i huvudet. Inte så att det påverkat mig desto mer, men ni vet, vissa saker fastnar i minnet.

I början av 2017 kände jag mig riktigt motiverad att börja dela med mig av min träningsresa och också vardag via en blogg, så vi startade en tillsammans med Ronja, vilket var både roligt och spännande. Jag fick utlopp för min kreativitet på samma gång som vi engagerade åt oss något som vi båda verkligen hade ett ett starkt intresse för. Efter att ha bloggat en tid tillsammans blev det till sist så att jag nu bloggar på egen hand. Det skedde egentligen helt naturligt och det fanns faktiskt ingen direkt orsak till det och ja, hon är fortfaranen av mina bästa vänner så det hade alltså inte med något sådant att göra. Det bara blev så helt enkelt.

Intresset för träning och kost ökade allt mer och jag fortsatte sträva framåt i enlighet med mina mål och drömmar. Jag studerade till kostrådgivare, startade ett eget företag och fortsatte vara aktiv på sociala medier. Dessutom sade jag upp mig från min tjänst som sjukskötare. Ett jobb jag faktiskt trodde var det jag brann för och ville göra. Även detta har jag hört att andra kommenterat. T.ex. har man tyckt det var märkligt att jag hade studerat till sjukskötare och ändå inte jobbade med det. Som om de visste vad jag gått igenom och vad mina målsättningar i livet var? Nu med facit i hand har valet att "fly" vården ett fantastiskt beslut. Åren då jag studerade till sjukskötare var definitivt inte bortkastad tid och har bidragit till att forma mig till den jag är just idag Jag lärde mig massor och har en yrkeshögskoleexamen jag är oerhört stolt över. Jag vet bara att jag brinner för något annat.

Idag kan jag med stor glädje och tacksamhet berätta för er att jag blivit anställd på heltid inom träningsbranschen. Jag får jobba med något jag verkligen brinner för och har drömt om. Det ni, är inte illa! Så från att ha varit en nybörjare i träningsvärlden som fick frågan "Var är vikterna?" har jag idag nått milstolpen att få jobba inom träningsbranchen. Skit i vad folk tycker och tänker! Kör hårt, tro på dig själv och det du känner att du är avsedd att göra.

Detta har alltså varit orsaken till att jag har haft ett speciellt tight schema senaste veckan och det kommer att vara så fram till den 2.2. Men det är verkligen så värt det. Stundvis har jag faktiskt lite svårt att förstå att et verkligen är sant. Jag bara bubblar av lycka!

-M

Hejsan!

2019 börjar lida mot sitt slut och jag måste säga att jag är ganska lättad över det. Året har varit extremt turbulent på så många plan. Utöver det så kallade "vanliga livet" så har det gått riktigt rysligt bra, eller så har vi upplevt riktigt djup sorg. Bloggtorkan slog dessutom också till riktigt rejält mot slutet av året, så nu tänkte jag faktiskt göra ett inlägg med en kort sammanfattning över det gångna året för att sedan ta itu med 2020 med nya krafter.

Året var verkligen händelserikt och förde med sig en hel massa nya minnen. Under 2019 hände bl.a. följande:

- jag fyllde 30 år

- jag fick uppleva en riktigt rejäl handbollsfest i Kiel

- jag startade mitt alldeles egna företag

- vi reste till Stockholm där vi bl.a. besökte Skansen och såg två fotbollsmatcher

- vi besökte Lomamäen lemmikkipuisto med Malin och barnen

- vi reste till Grekland och njöt av solen och värmen

- vi fick äran att vara med och fira Idas och Jasus bröllop

- jag tränade förstås en hel del

- jag började med "Bullet Journaling"

- vi fick njuta av såväl snö på våren/vintern, som riktigt härlig värme på sommaren. För att inte tala om höstens fina färger och Påsken samt Julen tillsammans med släkt och vänner.

- jag experimenterade i köket och hittade på en massa nya recept

- jag "upptäckte" idén med ljudböcker

- de efterlängtade "danskarna" flyttade hem till Finland igen

- jag gick en hel massa fina långa promenader och sprang med vår älskade Blanco

- två kvinnor som var väldigt nära för både mig och min familj lämnade livet här på jorden, varav en av dem var min kära farmor

Det sistnämnda förde med sig såväl saknad som sorg och påverkade mig och mitt liv väldigt mycket. Jag vet inte ens vad och hur jag skall skriva om det. Kanske jag inte behöver berätta desto mer? Mitt sorgearbete är ju något som angår enbart mig.

Oavsett det tråkiga som livet fört med sig under slutet av 2019, så kan jag ändå känna stor tacksamhet. Och nåd är nog ett ord som jag tycker att beskriver året bra. Året har både givit och tagit. Precis så som det skall vara här i livet.

Det är väl så vi också växer som människor?

Här följer lite bilder från mitt 2019:

Tack 2019!

Välkommen 2020!

-M