Kvällens sista strålar

Så försvann solen bakom molntöcknet. Vassen viggade sina sista strån och kylan slog emot vårvärmen som varit på väg att komma. Jag är ledsen och har ont i bröstet. Snälla hjälp mig, håller jag på att få en hjärtattack? Ring någon, snälla ring ambulansen jag ör på väg att ofrivilligt dö. Nu stannar hjärtat jag kommer dö.

Sedan rider jag igenom ännu en ångestattack. Nej, hjärtat höll inte på att stanna, det var bara den brutala smärtan av ångest som skapade samma symptom. Rädslan som kryper innanför skinnet och eskalerar med knivhugg. Det är inte lätt, men vem sa att det skulle vara enkelt? Sorg är oerhört tungt att bära. Sorg i ångest i rädsla, allt i ett. Det går ihop i varandra, det är svårt att skilja det åt. Vad är vad.

Kvällssolens strimmor kastar ljus på husfasaden. Tänk om hon hade varit här nu. Det är hon inte och jag är ensam, Varför lämnade hon mig med allt det här. Jag är arg. I sorgen är jag också arg. För jag är ensam kvar och det är oerhört tungt att bläddra igenom kollegiblock med texter, sortera i smycken du bar kring din hals och lampor som ska skruvas ned ifrån taket i ditt vardagsrum. Jag sitter med din pappa, han har tårar i ögonen, säger nu då. Ja nu då. Vad händer nu? Hur ska man orka gå vidare efter det här. Ja, jo jag ska ju börja jobba med hur ska man orka. Elin, hur ska man orka?

Ja, kära du. Jag sitter mitt emot din pappa. Lägger en hand på hans axel. Ögonen spegelblanka likaså mina. Jag kämpar för att hålla ihop mig. Det finns inga enkla svar för hur man ska ta sig igenom det här. Jag säger till din pappa att jag finns här. Jag finns och jag finns till om det behövs. Allt samtidigt som jag själv håller på att gå i bitar.

Träden är orangea. Isen har smält bort. Svanarna på sjön krigar om vem som ska paras ihop med vem. Jag sitter i mitt rum på psykiatriska avdelningen Ytterö och gör allt för att inte gå sönder. Hjälp, är det hjärtattack igen? Nej, det är ångesten och där plötsligt går överfallsalarmet och lyckligtvis är det inte jag som har satt igång det, men som alltid ökar de tjutande ljudet min ångest och jag kastas in i traumatiska händelser. Men nu handlade det inte om mig och jag andas ut.

Imorgon är det en ny vecka jag inleder den med ett besök på Södersjukhuset 8.20 för att göra en utredning av mitt hjärta. Det är ingen hjärtattack och vi vet inte varför mitt tryck och puls krånglar. Det är bara att fortsätta trampa vidare på stigen.

Gillar

Kommentarer