Header

2017 har verkligen inte varit ett bra år och inför att det nya året knackade på dörren så stod jag och väntade med öppna armar, fylld av förväntan att förra årets trauman skulle sina mer och mer. Året börjar med vetskapen om att min fyrbenta barndomsvän, taxen Ida, snart 15 år gammal fortfarande lever. Det gör ont i mig att jag inte kommer kunna träffa henne på grund av att hon bor med mamma och pappa. Hon betyder världen för mig men om jag skulle träffa henne skulle det också innebära att träffa mamma och pappa. Det går inte. Eller jo, det går men det kostar mig mer än vad mötet med henne skulle ge. Så, jag är i en sorgeprocess över henne vilket är extremt tungt men det finns liksom ingen som helst lösning på det problemet, tro mig, jag har tänkt och vridit på det mer än en gång.

2018 kom och det gjorde också en fortsatt kontakt med mamma och pappa. Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill ha kontakt, att de skall sluta höra av sig och jag har blockerat dem på alla sätt möjliga. Trots det skapar de nya instagramprofiler för att kunna stalka mig och i samtalet med pappa sa han att jag inte behöver blockera för att de kommer fortsätta hitta sätt att hålla koll på mig. Där och då blev jag livrädd, inte för vad jag delar men för reaktionen från deras sida på vad jag delar. De vet vart jag bor och har alla mina uppgifter. Tänk så skulle dem komma hit?

Det räckte inte med samtalet, kort där efter kom avin om något de beställt och igår kom det post med ett fotoalbum med en lapp. Vad i konvrsationen om att jag inte vill ha kontakt förstod dem inte? Det slutade inte där. 21.07 för att vara exakt ramlade det också in ett mail med att dem inte alla ID- kapat och att de va beställt i deras namn. Jag kanske har varit otydlig hittills men JAG VILL INTE HA KONTAKT.

Jag vet att de även stalkar mig här på bloggen, för att de tydligen inte kan acceptera att jag har gjort ett aktivt val med ett liv utan dem. Svek efter svek efter svek går inte att sudda ut hur många julkort man än skickar, hur många försök till att knäcka mig genom att trycka på mina ömma knappar över samtal. Över mailkontakt.

2018 började absolut inte som jag önskat, men jag har fortfarande hoppet uppe att det skall vända. Att det här året skall bli mitt år. Det sista som lämnar är väl hoppet, right?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För någon vecka sedan kom det ett mail ifrån en hemsida där jag har ett konto registrerat med en frågan om jag beställt något för att mina uppgifter var ändrade. Jag ringde genast upp kundtjänsten och förklarade läget och att jag visste precis vad som var i görningen. Killen jag pratade med förklarade att han skulle skapa ett ärende av det här och att han skulle stoppa försändelsen. Igår kom ett sms med att jag kunde hämta ut mitt paket i en ett litet samhälle utan för staden där jag bodde innan jag flyttade till skåne.

I samtalet jag hade med min ”pappa” sa han bland annat att jag gjort dem bostadslösa för en lång tid framöver men så undrar jag varför en beställer något på ellos för? Skall dem sätta upp gardiner i bilen eller köpa en soffa till bagageutrymmet? Nej, jag har inte satt er på gatan, det har ni skapat alldeles själva och att ljuga mig rakt upp i ansiktet för att sedan någon dag senare beställa heminredning eller annat från Ellos i mitt namn, gör bara att jag än mindre tar åt mig av den bullshit jah får kastad på mig.

Såklart ringde jag Ellos och berättade att jag blivit ID-kapad och att det här inte är första gången det sker av samma individer. Paketet skickas tillbaka. De var ju dumma att inte ändra aviseringsnummer och personnummer i försändelsen så, jag fick avin. Nu är mitt personnummer spärrad för ID-kapning och händelsen polisanmäld. Att två vuxna människor aldrig lär sig. Det är inte mitt fel att läget är som det är. Jag har varit och är sann emot mig själv och det kan aldrig vändas emot mig. Punkt.

Likes

Comments

Det har varit tyst här på bloggen extremt långe, i flera månader faktiskt. Som ni kan se så är senaste inlägget extremt gammalt med det har självklart sin förklaring. När jag började blogga så skrev jag mycket om det som hänt mig och väldigt detaljerat om hur jag kände, vad som skett när och var. Min ”mamma” gick och stalkade mig här på bloggen, skickade hot-sms och startade också en blogg där hon kunde kasta skit i ansiktet på mig tillbaka dock utan förankring i sanningen.

Det hela började med ett inlägg i mars 2017 där jag berättar om när och var jag blivit utsatt för olika brottsliga handlingar och då kom hot om att anmäla mig för förtal. Hon skrev också hur hon varit barnlös sedan -93 (och mycket mer och värre därtill såklart.) hur jag borde stannat på psyk för att jag är sjuk i huvudet. Jag ville fortsätta blogga och berätta om min resa genom det här, men det kostade för mycket, mer än vad det gav. Nu tänker jag inte vara tyst mer. Nu är det fasen dax för dem att stå upp för vad dem gjort och jag vet ju till 110% att dem kommer fortsätta snoka (stalka) mig här och på mina andra sociala medier, men vet ni? I dont give a fuck. Låt dem prata. Allt som kommer ur deras munnar är bara lögner. Även om det gör ont att läsa deras hatkommentarer och veta med mig om att det som hänt faktiskt inte är en mardröm jag snart vaknar från, så kommer dem aldrig mer få tysta ner mig. Jag behöver den här ventilationen, stödet av er som lider av liknande händelser / psykisk ohälsa / trauma etc. Vi måste väga stå upp, sätta ner foten och inte vara rädda. Vi måste prata.

Jag kommer inte posta varje dag, det kan jag säga redan nu men jag lovar att informera er när här ligger något nytt. Antingen så prenumererar ni/följer eller så får ni en notis via youtube/instagram att här finns något nytt viktigt att läsa. Deal? Bra. Nu startar vi 2018, orädda och starka - tillsammans.

Likes

Comments

Ja, du kommer åt mig med dina elaka ord och dina elaka kommentarer. Ja, du får mig att bli ledsen. Ja, du får mig att allt oftare tänka på om det kanske vore lättare att inte leva mer. Är det det du vill uppnå, mamma? Är verkligen så du vill att ditt enda barn, din enda dotter skall känna och tänka så fort ordet mamma dyker upp på skärmen? Så fort ordet mamma surrar i huvudet? Om det är det så grattis, poäng till dig.

Det sitter på sin plats med ett högt och rungande Fuck you, Mamma. Du har haft ditt roliga med att försöka förgöra mig och få mig att inte finnas mer men det är slut med det nu. Jag lade in mig själv på psyket på grund av att jag inte trodde du kunde göra mig mer illa, men ack vad jag hade fel. Tänk om jag vetat redan då vad jag hade att vänta. Illamående blir jag. Jag tar inte mer och jag kommer inte vara tyst mer. Det är mina känslor, mina upplevelser och dem äger jag och ENDAST JAG rättigheterna till. Jag skall inte vara långrandig, så ett högt och rungande fuck you och håll dig långt bort från mig. Du har sagt och skrivit tillräckligt med elaka saker nu. Behåll din skit för dig själv! Enfriskarekropp men ett sjukare huvud? Ja, möjligt men såfort jag har rett ut allt trassel du skapar så kommer jag gå starkare än någonsin ur det här. Lycklig för att jag kan välja min familj, lycklig att jag valt att kasta bort det som förstör mig, lycklig för att jag vet att jag är älskad för den jag är. Något jag aldrig fått av dig, det var bara teater eller hur? Visst var det så mamma? Fuck you är vad du får av mig. Nu räcker det! Här med plockar jag bort din titel "mamma" du förtjänar inte den längre.

Blir du lycklig om du kollar mig djupt i ögonen på den här bilden? Känner du genuin glädje nu? Är du nöjd nu? Du förstörde min maskara, inte okej.

Likes

Comments

Ja, visst är det väl så som inlägget är döpt till? Både där inne och där utanför? Jag tror verkligen det.

Den här tanken växte fram ifrån en otroligt känsloladdad mailkontakt med ett härligt företag, MADLADY. Jag skrev och presenterade mig och berättade om vad jag sysslar med, att jag har ett livstidskontrakt med mig själv att jag skall bryta tabun om psykisk ohälsa nu och för alltid, en gång för alla skall det ta stopp med stigmat. Det första svaret var att jag hade för lite följare för att ingå i ett samarbete och det visste jag nästan redan innan men om en inte satsar så kan en inte vinna heller. Jag vann inte det materiella samarbetet men jag fann något så mycket viktigare och djupare än underbart snygga kläder. Jag fann en otrolig kraft och massor av inspiration. Jag fick bland annat en stark intuition om att jag aldrig fårs luta med det jag gör, att jag alltid skall kämpa med mig själv och för samhället liksom. Det är ju helt sjukt att en får en sne blick om en säger vissa saker, har en brutit något så skall alla skriva hälsningar på gipset? Vem skriver en hälsning på mina antidepressiva? Ingen. Vem skriver "[random name] was here!!!!" På mina sömntabletter? Ingen. Varför skriver vi onödig skit på synliga skador o dess hjälpmedel men inte på de inre skadornas hjälpmedel? Inte lika coolt, nej jag vet att du tycker det o att det kanske är konstigt. Men varför undrar jag? Jag hade jättegärna velat ha ett "sov gott bästa Matilda mvh [random name]" på min pillerburk.

Back to topic, den här mailkontakten är guld värd för att jag växer som person. Med hänsyn till vad vederbörande berättade så lägger jag inte in snapshots på den, men tänk er det finaste mail ni fått som ni dessutom aldrig trodde att ni skulle få, exakt så. I feta bokstäver skrev denne "så som i det yttre, så ock i det inre" wow. Golvad.

Likes

Comments

Folk tycker jag är jobbig för att jag hörs och syns, de tycker jag är störande när jag är den jag är. Folk vill inte höra om mitt psykiskt dåliga mående. Folk vill inte veta det. Said no one ever.

Det är så sällan jag får elaka kommentarer, som tur är är procenten extremt låg 0,01% alltså typ en på 1000 nya följare. Tack för att jag får vara den jag är till 100% med er, det är så fint. Mitt innersta är naket och blottat varje dag och wow vad det känns coolt på något sätt. Jag önskar att alla ni som inte vågar, skulle våga bara göra och liksom öppna upp. Våga berätta rätt utan att bry sig om vem som lyssnar. Våga vara spirituellt- och emetionellt naken. Testa! Det är så befriande. Du kommer att möta motstånd, det kommer du garanterar att göra för ja, det sticker i folks ögon.

Vem är bättre än du på att vara just du? Ingen. Våga bara!

Likes

Comments

jag vet inte vart jag skall börja idag, jag vet ingenting. Borttappad. Sårad. Ledsen. Sönder. Allt för att mitt huvud är sprängfyllt med massa oro, massa tankar, massor av ångest, massor av tvivel. Jag hade kunnat skriva om det ikväll men jag vet inte vart jag skall börja, det är för mycket för att kunna ta från början, men det blir samtidigt otroligt rörigt om jag inte gör det.

Jag vet inte ett dugg idag, ingenting om ingenting känns det som. Det här är på riktigt den 18 gången jag skriver detta inlägget för att jag kopierat allt och bara raderat, för att sedan börja om igen. Det är inte bra, det är inte tillräckligt. Vem fan vill läsa om att just jag mår dåligt? Vem vill veta mer om min historia? Vem fan tror jag att jag hjälper? Ingen. Jag är ingenting.

Fram tills igår hade jag verkligen ett skönt flyt, jag ville gå och träna, jag ville fortsätta äta nyttigare, jag ville inte tröstäta etc. Sedan vid lunchtid upptäcker jag att jag fått ett sms ifrån en person jag inte vill ha kontakt med just nu. Jag läser och jag börjar gråta. Jag kunde inte hålla tårarna inne och jag gick sönder. Jag läste igen och ville bara kasta iväg telefonen för att det gjorde så ont att läsa det jag såg. Samtidigt som att jag hade ett sockerfall så fick jag också en panikångestattack, sådär mitt i lunchen och då på arbetet. Jag har aldrig varit med om det innan, inte på detta sättet. Jag klarar såklart av mitt arbete men jag klarar inte av att hantera det maktspel som sker runt mig. Det finns individer som försöker spela spel med min hjärna, som försöker få mig att känna vissa känslor och jag hatar verkligen att de kommer åt mig, det är riktigt riktigt tungt att jag blir berörd av just dessa, men om någon annan skulle ha gjort lika dant så skulle jag inte bry mig. Varför är det sådan skillnad mellan personer och personer?

Inte nog med att känner mig som jordens vidrigaste person, så vaknade jag med feber och förkylning idag. Ingen höjdarkombination direkt och jag önskar bara att jag kunde fått behålla det otroligt flow jag hade här om dagen, jag vill bara ha massor av motivation att må bättre både fysiskt och psykiskt. Nu när jag väl fick en försmak på det, så kommer dessa personer och förstör, igen. Jag orkar inte med det. Jag orkar inte med att jag slits mellan "är det mitt fel?" och "fy för helsike vad jag är arg och förbannad" till att tillslut känna båda två som jag gör idag, det resulterar i att jag lägger allt på mig själv. Det kan jag inte hantera och då blir jag tveksam till hela min existens. Till enfriskarekropp. Till min instagram och det budskapet. Jag vill bara må bra? Kan du sluta hindra mig i det? Kan du sluta kontakta mig? Jag orkar inte och jag förtjänar inte det här. Sluta försöka manipulera mig. Jag vill vara fri, men jag hindras om och om igen. Det räcker nu. Jag sätter ner foten en gång till och hoppas att det räcker den här gången. Förstå allvaret. Jag vet att jag är ingenting.

Likes

Comments

Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Ärftlighet anses vara den viktigaste förklaringen bakom ADD, men även upplevelser och erfarenheter under uppväxten påverkar hjärnans utveckling. Hur man som vuxen upplever sin funktionsnedsättning beror mycket på om symtomen uppmärksammades när man var barn. Om man som barn med ADHD inte får rätt uppmärksamhet så löper man stor risk att misslyckas i skolan, och som vuxen riskerar man att drabbas av depressioner, relationsproblem samt svårigheter att klara arbetsliv och vardagssysslor.

Typiska symtom vid ADD kan vara:

  • Svårt att uppfatta instruktioner
  • Inre rastlöshet
  • Man blir lätt uttråkad
  • Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång
  • Lätt för att agera snabbt utan att tänka sig för
  • Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor
  • Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
  • Svårt att bibehålla uppmärksamhet
  • Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
  • Tendens att tappa bort nödvändiga saker
  • Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
  • Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
  • Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter.

Personer med ADD behöver en strukturerad vardag med tydliga förväntningar, gränser och konsekvenser. Vissa tekniska hjälpmedel (som tex en handdator) kan hjälpa, men det passar såklart inte på alla. På mig fungerar det inte med kalendrar för jag skriver inte i dem efter någon månad, jag slutar liksom bara.

Det går inte att bota ADD men det går att underlätta livet för den som har diagnosen. Information och rådgivning till närstående och arbetskamrater, anpassning av arbetsplatsen och hjälp i hemmet kan vara insatser som hjälper.
För vissa kan kognitiv beteendeterapi (KBT) vara till hjälp för att förstå och hantera dålig självkänsla och problem i relationer till andra. Medicinering kan göra det lättare att ta till sig till exempel KBT. Centralstimulerande läkemedel ges i låga doser för att öka koncentrationsförmågan, och det minskar även impulsivitet och eventuell överaktivitet. Jag äter Concerta varje dag och jag anser att den medicinen har givit mig massor av hjälp. Jag känner att allt det som är jag, har uppgraderats med att jag fått medicinen.

Likes

Comments

Godmorgon tisdag! Idag är det en ny dag, och äntligen säger jag bara. Min måndag var minst sagt turbulent men idag ges jag och ni med såklart, ytterligare en chans att liksom starta om och skaka av sig gammalt damm. Nej, med gammalt damm menar jag inte att jag och Maja valt att dela på oss och att jag fortsätter driva #enfriskarekropp själv, jag menar andra saker så som gamla hjärnspöken kring tankar om vad jag klarar av etc. Jag bara bad dem att fara åt fanders, and they kind of did. Nu såhär på morgonen så känner jag mig ganska laddad trots en riktigt helveteshelg att ta mig ann veckan. Jag tänkte att jag skulle berätta vad det var som skedde, i stora drag. Elaka och dömande kommentarer undanbedes verkligen för det här är nog det läskigaste hittills jag kommer att dela med mig av. Det här är sårbart som attan för mig, och jag vill verkligen inte ha något dum. Snälla kan vi bestämma det?

I torsdagskväll skrev en person som är viktig för mig i mitt liv, saker jag aldrig trodde att jag skulle få läsa, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna sjunka så långt ner i skorna att jag kände mig bottenlös, känslolös och så vidrig som människa, men det var precis det som skedde denna torsdagskvällen förra veckan. För att göra saken lite enklare att förstå så har det skett massor av saker kring mig under en lång tid, som jag inte riktigt har förstått eller velat förstå allvaret i - förens nu. Precis innan jul fick jag det mest chockartade besked jag någonsin fått, vilket är alldeles för privat för att berätta faktiskt, men i alla fall - det bröt mig i bitar och det är verkligen det allra värsta jag varit med om. Jag kunde inte riktigt låta det här sjunka in, så jag projicerade det omedvetet och trodde att allt var som vanligt. Ack, vad en kan ha fel! De dagar som ramlar på sedan dess har gjort att jag mått mer och mer psykiskt dåligt och när jag kände mig så nere redan förra veckan för att jag tvärt slutat med en av mina mediciner bland annat, samt för att jag bara hade riktigt pissiga dagar helt enkelt så kommer den där jäkla skiten uppe på. Dessutom tjafsade jag och Maja ordentligt vilket bara blev droppen. Jag kände mig värdelös, jag kände mig otillräcklig, jag kände mig så vidrig verkligen. Hur kan jag ens finnas för mig själv när jag inte kan finnas för någon annan? Hur kan jag tro att jag skall bli bra? Nästan allt som spelade roll i mitt liv just där och då - raserades och det gick och går inte att rädda, känns det som. Jag vet, det här är så svårt för dej och er att förstå när ni inte vet vad det handlar om men jag KAN INTE BERÄTTA vilket gör det svårt.. Förlåt verkligen men, here comes the rest of the story. Jag fick den största och värsta panikångestattacken i detta livet hittills och jag fick superjobbiga känslor och impulser att jag här och nu ska ta mitt liv för att det här funkar inte och kommer aldrig att göra heller. Så, jag bad min älskade ängel till sambo att där och då köra mig raka vägen till psykakuten - sagt och gjort så satt vi där i väntrummet.

Det tog inte alls lång tid att få hjälp då det här var en fredag förmiddag och det var tomt på psykakuten. Vi möttes av en väldigt vänlig sjuksköterska som bad mig berätta allt, vilket jag gjorde. Vi satt sedan och väntade på en läkare som också hon var superhärlig. Dock kändes det lite jobbigt att vi arbetat tillsammans inne på den avdelningen på sjukhuset som jag varit anställd på, men nu då fick hjälpa mig att reda i min extremt dåliga psykiska ohälsa. Hon var helt underbar verkligen, jag kände mig verkligen hörd och lyssnad på. För att vara psykakuten gick hela processen snabbt ändå, jag var på avdelningen "redan vid" 16.00 ungefär. De valde att behålla mig då jag berättat om mina planer på exakt hur jag skulle avsluta mitt liv, så mörkt vart det för mig i fredags och under helgen.

Jag installerade mig och sedan kom all ångest över mig igen. Martin var HELT SLUT så han åkte hem och vilade, vilket jag absolut förstod och verkligen tyckte att han gjorde rätt i, för att sedan komma tillbaka med gottefredagsmys i form av cola zero ( LOVE LOVE LOVE ) och lite lösgodis, så snällt av honom. Vi satt och pratade om livet och hur det kände s att jag skulle spendera natten på en låst, psykavdelning på sjukhusets övre våning, ja vad svarar en? Jag tyckte där och då att det skulle bli skönt att vara på "neutral mark" där jag inte kunde genomföra en eventuell hemsk impuls om att avsluta allt, vilket jag egentligen inte vill alls. Lördagen gick och usch, usch och usch vad det var hatkärlek över den dagen. jag kände mig trygg men ändå ensam och utsatt, där var fullt med andra "interner" men ändå var jag helt själv. Jag åt mat tillsammans med de andra i en matsal, men ändå satt jag själv vid bordet. Vi liksom satt där och hade ångest för oss själva, medans vi pillade i maten och undrade vad vi skulle se fram emot härnäst. Natten kom till sist och jag fick hjälp rent medicinsk med min oro, ångest och med mina sömnsvårigheter och somnade verkligen som en stock.

Lördagsmorgonen spenderades i den lilla matsalen och med ett väldigt snurrigt huvud ifrån alla tankar, alla funderingar och om samt när jag skulle få träffa en läkare igen. Jag ville ju mer än gärna ha pratat med en innan fredagen var slut, men då skulle det ju inte finnas en till hands förrns dagen där på. Eller jo, det finns ju alltid läkare men inte för att ha ett samtal, nej. RUnt 09.30 kommer en sjuksköterska och berättar att jag skall få träffa bak jouren, vilket jag sedan fattade var en läkare. Trots att jag jobbat på samma sjukhus själv, så fattade jag inte det. Well, egentligen inte viktigt. Vid samtalet med den läkaren så får jag veta att jag inte kommer att få den hjälpen jag behöver, då de kommer att flytta mig till Halmstad på måndagen. Jaha, tänker du nu. Du bor ju i Helsingborg ju? Ja, det gör jag men jag har varit skriven i Halmstad tills i helgen. Jag kände bara att allt hopp rann ur, det lilla hopp jag lyckats skapa inlåst på sjukhuset, totalt bara försvann. Skall jag flyttas till Halmstad när hela mitt liv är här? Jag som har kämpat så hårt för att få den vård jag behöver, så droppar dem den bomben. Även här blir det svårt för dej att förstå varför det här blev så jobbigt för mig, eftersom att ni inte vet bakgrunden helt mer ön det jag ovan skrivit pyttelitet om.Jag blev apatisk och gick raka vägen tillbaka till min säng där jag la mig för att slökolla Youtube och gå djupare ner i mitt ledsna mående.

Jag bad om att få samtala med en annan sjuksköterska, den ansvariga för just det skiftet, och det fick jag. Jag ville berätta om hur väntan på att förflyttas skulle göra mig sämre och att jag verkligen fick panik av den vetskapen och att jag bara ville hem och ta tag i all skit som gjort att jag hamnat där från första början.Jag fortsatte att vänta, må sämre, få mer ångest, känna mig så mycket sämre som individ, jag kan ju för fan inte ens klara av mig själv tänkte jag om oh om igen. Till sist fick jag prata med den där bakjouren och vedebörande förstod varför jag ville skrivas ut och jag blev utskriven. Jag mår fortfarande dåligt även idag, när du läser detta, riktigt jäkla dåligt, men jag ser en ljus liten liten fläck där längst bort i tunneln, som ändå på något sätt säger mig att det är värt att må såhär äckligt dåligt. Det är värt att dra detta i hasorna dag ut och dag in, tills det är löst, tills jag kan få den hjälp jag behöver och förtjänar - Jag tänker fan inte sluta här. Innebär det fler besök hos psykakuten för inläggning, pauser av instagramkontot och den lille blogg, så får det bli så för vet du? Jag skall aldrig låta mig besegras av dessa demonerna, nu jäklar räcker det med skit. Är du med mig? jag behöver alla cyberhugz jag kan få. Nu vet ni lite (även om en aning flummigt...) mer och jag hoppas att det kan lir klarare för er med tiden. Puss och tack för att du läst allt, guld värt för lille mig.



Likes

Comments

Är julen verkligen härlig för stora och små? För varje år som går så infinner sig julkänslan lite senare än föregående år och nu i år inföll den inte förens kvällen 23e december för mig. Med en tung sjukskrivning, en hel del som verkligen gått åt helvete och knappt ingen ork för något annat än att träna så har jag liksom inte förberett på samma sätt som tidigare - för jag har inte orkar rent psykiskt. Jag blir matt så himlars fort. I år la jag all krut på att få till maten. Så att det kalla och det varma kom fram till den lilla buffé samtidigt. Det är klurigare än vad ni tror! Har du aldrig gjort det själv, underskatta inte den personen som står för matlagningen under julen. Vilka jävla genier. Först och främst måste en ju tetrispacka allt i ugnen som skall värmas. Jag menar, HUR är det möjligt att få plats? Det tog ett tag innan jag räknade ut det, men jag ska säga dig att det gick. Med nöd och näppe fick allt som skulle värmas plats. Eller ja, rödkålen fick micras. Tetrispackningen fortsätter även i kylen. Där står allt enligt min ritning, uppradat och sådär snyggt kontrollerat.

När maten väl var intagen runt 14.00 så vart jag helt pösmunk. Jag bytte om till myskläder och sjönk ner i soffan och tittade ifatt mig på julkalendern. Du vet, sen rasslar det bara på i jultvtablån, kalle, kan du vissla johanna etc. Efter lite julklappsöppnande gav jag upp. Jag orkar inte mer. Nu ligger jag raklång i sängen. Det är jag, min sambo och hans bästa vän som firar tillsammans iår. Jag orkar inte ens med familjen. Det är inget gott tecken, om en skall se ur tillfriskningsperspektiv. Jag orkar inte med det här. Allt surrar i öronen, allt godispapper prasslar värre än någonsin, katternas mjauande låter likt lejon. Det är för mycket bara. Jag stänger av.

Jag som älskar julen, varför blev det så här? Vill ju inget annat än att vara pigg och kunna jobba. Kunna fungera som människa bättre och bättre.

Likes

Comments