2017 har verkligen inte varit ett bra år och inför att det nya året knackade på dörren så stod jag och väntade med öppna armar, fylld av förväntan att förra årets trauman skulle sina mer och mer. Året börjar med vetskapen om att min fyrbenta barndomsvän, taxen Ida, snart 15 år gammal fortfarande lever. Det gör ont i mig att jag inte kommer kunna träffa henne på grund av att hon bor med mamma och pappa. Hon betyder världen för mig men om jag skulle träffa henne skulle det också innebära att träffa mamma och pappa. Det går inte. Eller jo, det går men det kostar mig mer än vad mötet med henne skulle ge. Så, jag är i en sorgeprocess över henne vilket är extremt tungt men det finns liksom ingen som helst lösning på det problemet, tro mig, jag har tänkt och vridit på det mer än en gång.
2018 kom och det gjorde också en fortsatt kontakt med mamma och pappa. Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill ha kontakt, att de skall sluta höra av sig och jag har blockerat dem på alla sätt möjliga. Trots det skapar de nya instagramprofiler för att kunna stalka mig och i samtalet med pappa sa han att jag inte behöver blockera för att de kommer fortsätta hitta sätt att hålla koll på mig. Där och då blev jag livrädd, inte för vad jag delar men för reaktionen från deras sida på vad jag delar. De vet vart jag bor och har alla mina uppgifter. Tänk så skulle dem komma hit?
Det räckte inte med samtalet, kort där efter kom avin om något de beställt och igår kom det post med ett fotoalbum med en lapp. Vad i konvrsationen om att jag inte vill ha kontakt förstod dem inte? Det slutade inte där. 21.07 för att vara exakt ramlade det också in ett mail med att dem inte alla ID- kapat och att de va beställt i deras namn. Jag kanske har varit otydlig hittills men JAG VILL INTE HA KONTAKT.
Jag vet att de även stalkar mig här på bloggen, för att de tydligen inte kan acceptera att jag har gjort ett aktivt val med ett liv utan dem. Svek efter svek efter svek går inte att sudda ut hur många julkort man än skickar, hur många försök till att knäcka mig genom att trycka på mina ömma knappar över samtal. Över mailkontakt.
2018 började absolut inte som jag önskat, men jag har fortfarande hoppet uppe att det skall vända. Att det här året skall bli mitt år. Det sista som lämnar är väl hoppet, right?
