2017 har verkligen inte varit ett bra år och inför att det nya året knackade på dörren så stod jag och väntade med öppna armar, fylld av förväntan att förra årets trauman skulle sina mer och mer. Året börjar med vetskapen om att min fyrbenta barndomsvän, taxen Ida, snart 15 år gammal fortfarande lever. Det gör ont i mig att jag inte kommer kunna träffa henne på grund av att hon bor med mamma och pappa. Hon betyder världen för mig men om jag skulle träffa henne skulle det också innebära att träffa mamma och pappa. Det går inte. Eller jo, det går men det kostar mig mer än vad mötet med henne skulle ge. Så, jag är i en sorgeprocess över henne vilket är extremt tungt men det finns liksom ingen som helst lösning på det problemet, tro mig, jag har tänkt och vridit på det mer än en gång.

2018 kom och det gjorde också en fortsatt kontakt med mamma och pappa. Jag har vid upprepade tillfällen sagt att jag inte vill ha kontakt, att de skall sluta höra av sig och jag har blockerat dem på alla sätt möjliga. Trots det skapar de nya instagramprofiler för att kunna stalka mig och i samtalet med pappa sa han att jag inte behöver blockera för att de kommer fortsätta hitta sätt att hålla koll på mig. Där och då blev jag livrädd, inte för vad jag delar men för reaktionen från deras sida på vad jag delar. De vet vart jag bor och har alla mina uppgifter. Tänk så skulle dem komma hit?

Det räckte inte med samtalet, kort där efter kom avin om något de beställt och igår kom det post med ett fotoalbum med en lapp. Vad i konvrsationen om att jag inte vill ha kontakt förstod dem inte? Det slutade inte där. 21.07 för att vara exakt ramlade det också in ett mail med att dem inte alla ID- kapat och att de va beställt i deras namn. Jag kanske har varit otydlig hittills men JAG VILL INTE HA KONTAKT.

Jag vet att de även stalkar mig här på bloggen, för att de tydligen inte kan acceptera att jag har gjort ett aktivt val med ett liv utan dem. Svek efter svek efter svek går inte att sudda ut hur många julkort man än skickar, hur många försök till att knäcka mig genom att trycka på mina ömma knappar över samtal. Över mailkontakt.

2018 började absolut inte som jag önskat, men jag har fortfarande hoppet uppe att det skall vända. Att det här året skall bli mitt år. Det sista som lämnar är väl hoppet, right?

För någon vecka sedan kom det ett mail ifrån en hemsida där jag har ett konto registrerat med en frågan om jag beställt något för att mina uppgifter var ändrade. Jag ringde genast upp kundtjänsten och förklarade läget och att jag visste precis vad som var i görningen. Killen jag pratade med förklarade att han skulle skapa ett ärende av det här och att han skulle stoppa försändelsen. Igår kom ett sms med att jag kunde hämta ut mitt paket i en ett litet samhälle utan för staden där jag bodde innan jag flyttade till skåne.

I samtalet jag hade med min ”pappa” sa han bland annat att jag gjort dem bostadslösa för en lång tid framöver men så undrar jag varför en beställer något på ellos för? Skall dem sätta upp gardiner i bilen eller köpa en soffa till bagageutrymmet? Nej, jag har inte satt er på gatan, det har ni skapat alldeles själva och att ljuga mig rakt upp i ansiktet för att sedan någon dag senare beställa heminredning eller annat från Ellos i mitt namn, gör bara att jag än mindre tar åt mig av den bullshit jah får kastad på mig.

Såklart ringde jag Ellos och berättade att jag blivit ID-kapad och att det här inte är första gången det sker av samma individer. Paketet skickas tillbaka. De var ju dumma att inte ändra aviseringsnummer och personnummer i försändelsen så, jag fick avin. Nu är mitt personnummer spärrad för ID-kapning och händelsen polisanmäld. Att två vuxna människor aldrig lär sig. Det är inte mitt fel att läget är som det är. Jag har varit och är sann emot mig själv och det kan aldrig vändas emot mig. Punkt.

Det har varit tyst här på bloggen extremt långe, i flera månader faktiskt. Som ni kan se så är senaste inlägget extremt gammalt med det har självklart sin förklaring. När jag började blogga så skrev jag mycket om det som hänt mig och väldigt detaljerat om hur jag kände, vad som skett när och var. Min ”mamma” gick och stalkade mig här på bloggen, skickade hot-sms och startade också en blogg där hon kunde kasta skit i ansiktet på mig tillbaka dock utan förankring i sanningen.

Det hela började med ett inlägg i mars 2017 där jag berättar om när och var jag blivit utsatt för olika brottsliga handlingar och då kom hot om att anmäla mig för förtal. Hon skrev också hur hon varit barnlös sedan -93 (och mycket mer och värre därtill såklart.) hur jag borde stannat på psyk för att jag är sjuk i huvudet. Jag ville fortsätta blogga och berätta om min resa genom det här, men det kostade för mycket, mer än vad det gav. Nu tänker jag inte vara tyst mer. Nu är det fasen dax för dem att stå upp för vad dem gjort och jag vet ju till 110% att dem kommer fortsätta snoka (stalka) mig här och på mina andra sociala medier, men vet ni? I dont give a fuck. Låt dem prata. Allt som kommer ur deras munnar är bara lögner. Även om det gör ont att läsa deras hatkommentarer och veta med mig om att det som hänt faktiskt inte är en mardröm jag snart vaknar från, så kommer dem aldrig mer få tysta ner mig. Jag behöver den här ventilationen, stödet av er som lider av liknande händelser / psykisk ohälsa / trauma etc. Vi måste väga stå upp, sätta ner foten och inte vara rädda. Vi måste prata.

Jag kommer inte posta varje dag, det kan jag säga redan nu men jag lovar att informera er när här ligger något nytt. Antingen så prenumererar ni/följer eller så får ni en notis via youtube/instagram att här finns något nytt viktigt att läsa. Deal? Bra. Nu startar vi 2018, orädda och starka - tillsammans.