FOLK HAR BÖRJAT MÄRKA

Från att ha upprepat meningarna i huvudet har hon nu börjat upprepa dem högt. Ett fåtal tydliga upprepningar, ett ton otydliga i form av ett dovt mummel. Allt för att dölja.

Folk har börjat märka hur hon allt oftare, upprepade gånger tar på allt hon ser, hur hon med precision väljer ut hur hon ska gå och hur stressade hon blir när saker inte är som dem brukar. Folk har börjat se hennes märkliga beteende.

Hon har börjat säga förlåt för allt hon gör. I efterhand kan man fråga sig om hon sa förlåt för sin existens. Kanske bad hon om ursäkt för att hon tog andras tid och sedan fyllde den med "onödigt trams". Kanske bad hon om ursäkt för någonting annat.

Hon säger inte förlåt en gång. Förlåten är långa mantran. Klasskompisarna hinner vända ryggen om och gå en bra bit mot matsalen innan hon blir klar. Ensam står hon kvar på sin utvalda plats och upprepar fokuserat sina mantran innan hon slutligen tillåts springa ikapp de andra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


DE EVIGA NÄTTERNA

Det är dags att sova, men den varma massa inom henne gör det svårt att slappna av. Hon går upp, går en vända ut till köket, igenom vardagsrummet och tillbaka till sängen. Lägger sig. Hon funderar. Trampade hon precis på mattkanten? Det fick inte hända, det ger otur.

Hon går ut i köket, trampar PÅ mattan, fortsätter genom vardagsrummet, ÖVER dörrtröskeln och in på rummet. Hon borde ha tagit PÅ dörrkarmen. Den varma massan växer, stöter, strålar. Hon backar tillbaka, ÖVER tröskeln, tar PÅ dörrkarmen, går tillbaka och lägger sig.

Hon har precis borstat bort dammet under fötterna, dragit på sig täcket och pustat ut. Hon sluter sina ögon.

PANG, det hugger till.

Hon borde gå hela rundan en gång till. Hon går ut i köket, trampar PÅ mattan, genom vardagsrummet, tar PÅ dörrkarmen, går tillbaka, lägger sig, drar på täcket, blundar.

HUGG

Hon borde ha trampat PÅ mattan, tagit PÅ dörrkarmen, gått ÖVER tröskeln, backat tillbaka ÖVER tröskeln, tagit PÅ dörrkarmen.

Hon kämpar emot. Det gör ont, det sticker och det strålar. Den varma massan pressar sig från bröstet och upp i huvudet. Massan trycker ut tankarna mot skallbenets insida. Det enda tankarna som får plats är ”Tänk om mamma, pappa, Henke eller Mysan kommer att dö om jag inte går rundan en gång till.”

Meningen upprepas, den upprepas för många gånger, den upprepas fel, den upprepas knaggligt. Tillsist kan orden inte ens tänkas utan att hon fastnar och hakar upp sig på varje bokstav.

Det strålar, det sticker, massan har tagit över. Hon får inte plats, hon får inte plats i sin egen kropp.

Likes

Comments


FÖRVIRRAD

Hon är 9 år och påväg till skolan. Hon har ingen aning om att idag är en speciell dag, om att idag är dagen då något nytt påbörjas, något som för evigt kommer prägla hennes liv.

Hon går med pappa, dem går sida vid sida. Allt är precis som vanligt, tills hon får syn på kotten, den avlånga grankotten som precis lämnat sin gren.

Hon går förbi den, men vägrar släppa blicken. Hon håller kvar blicken så länge hon kan, kämpar så länge att det gör ont, så länge att det känns som om ögonen ska vända sig ut och in.

Hon ser den inte längre. Det går som varma stötar genom hela kroppen, en från tårna, en från fingerspetsarna. Stötarna möts någonstans mellan bröst och mage. En stor varm massa växer fram.

Hon känner sig instängd, instängd i sin egen kropp. Kan inte kontrollera känslan i varken tår eller fingrar. Kan inte kontrollera den varma, växande massan. Hon måste tillbaka, tillbaka till kotten.

Hon springer tillbaka. Det är som att vrida på en kran. Det rinner ut, massan blir flytande och rinner ut, stötarna är borta.

Hon skyndar sig tillbaka till pappa, tappar tillsist blicken från kotten. Istället för att nå pappas hand, slår hon huvudet i en osynlig vägg, hon faller, stötarna genom kroppen går igen. Den växande, varma massan börjar åter att ta plats i hennes kropp.

Likes

Comments


Det finns individer som jag, eller det är åtminstone något jag tar för givet att det gör.

Strukturen i våra liv är beroende av ett kaos.

Utan ett kaos finns inget "Inget" och utan ett "Inget" finns inget "Allt".

Vi låter saker förfalla för att sedan kunna få dem att fungera, och vi tillåter oss att inget göra för att sedan kunna göra allt.

Vi skapar extrema kaos som sedan utplånas genom en våg av kontroll.

Vi lever för kontrollen, kontrollen är vårt allt.

Under "Alltet" då kontrollen infinner sig är vi extremt starka och det är den styrkan som får oss att fortsätta berg- och dalbanans åktur, det är den styrkan som får oss att strunta i att följa en Stabil bana med konstant hastighet.

Under åkturen förekommer en stor skillnad i lägesenergi och det är den som får oss att känna så starka känslor som vi gör.

Dem är omöjliga att dölja.

När berg- och dalbanans vagn befinner sig längs med marken är lägesenergin låg och vi vill antingen vara ifred eller prata ut om hur vi mår, vilket tyvärr kan vara påfrestande för vår omgivning.

Den övervägande faktorn, den som får oss att fortsätta är känslan då vagnen befinner sig på berg- och dalbanans topp, när lägesenergin är som störst. Då känner vi lycka, då känner vi frihet, då får vi kontroll, kontrollen som får oss att fortsätta att vara en "Allt eller Inget människa".

Likes

Comments


Bakom varje handling gömmer sig en historia.

Varje åsikt, varje handling, varje individ har sitt perspektiv.

Genom att omsluta varje situation med en visuell cirkel öppnar du upp för att se saker och ting från andra vinklar än de du är van vid. Några graders förflyttning längs med cirkeln kan medföra en enorm skillnad.

Du får en helhetsbild, du minskar ditt dömande och ökar din respekt för andra.

Perspektiv är nyckeln till framgång.

Utan perspektiv finns ingen kunskap och utan kunskap finns ingen framgång.

I centrum finns en kulle. Du står på ena sidan och din kompis på andra. Du har ditt perspektiv och han har sitt. Din kompis säger att han ser ett träd framför kullen. Du säger att han ljuger, du ser inget träd.

Men genom att omsluta situationen med en visuell cirkel och bemöta den med några graders förflyttning, ser du nya perspektiv och kan förstå varför din kompis sa som han gjorde.

Likes

Comments


Jag dök ner i vattnet fullproppad av intryck, likt en hårddisk fylld med dokument.

Jag klev upp ur vattnet tom som en flaska, redo för påfyllning.

Likes

Comments


Livet är som en korsning.

Man kan veta vart man ska, men man vet inte vilken väg man ska gå.

Man står förvirrad, och GPS:en har lagt av. Man har två val, antingen står man kvar och funderar eller så chansar man.

Väljer man att stå kvar, känns det som att man existerar utan att existera. 

Man bidrar inte med något.

Det är som att ens liv är pausat, medan man ser hur alla andras liv passerar rakt framför ögonen på en.

Hur trycker man på play? Hur startar man sin egen film igen?

Drivkraften i livet är att man ska förtjäna det. Man vill känna sig behövd. När man väl får känna det, trycks livet på play oavsett vart i världen som fjärrkontrollen befinner sig.



Likes

Comments

Foto: Per Wissing

​Det är minus 10, det är minus 20, men han sitter ändå kvar, ihärdigt med sin filt och med sin rumpa mot det kalla underlaget. Pappersmuggen står ekandes tom framför honom, precis som den alltid gör.

Jag klarar inte av att titta på honom, se hans tindrande ögon fyllda av hopp. Jag klarar inte av att se någon av dem. Ja, du läste rätt, "dem", för det är just det dem är för oss. Det är vi mot dem. Vi ser dem som något som skräpar ner våra gator, något som får oss att må dåligt eftersom dem skrapar fram det dåliga samvetet hos oss.

Jag försöker ändå möta deras blick och jag försöker få fram ett pipigt hej.

Även fast det skadar mig att möta deras blick, så går det inte att jämföra med hur mycket jag skadar dem om jag inte tittar på dem, uppmärksammar dem, utan bara går förbi. Genom att jag ser dem får de tillbaka det människovärde som de förlorade så fort de satt sin rumpa mot det kalla underlaget.

Att det ska vara så otroligt svårt för en att göra rätt. Att man inte kan göra något bra för någon annan förrän man själv känner ett likartat behov.

Det var tisdag den 12 december, det var eftermiddag och jag kände mig osynlig och värdelös. Jag kände att världen inte skulle sakna mig om jag gick undan och la mig under en sten.

Jag kom till affären och där satt han, med sin filt och sin rumpa mot det kalla underlaget.

Jag kände någon form av samhörighet denna dag och eftersom jag själv kände behovet av sällskap tog jag mig modet att gå fram till honom. Jag hade velat slå mig ner vid hans sida och jag hade kunnat sitta där i tystnad hela eftermiddagen. Men han förstod knappt svenska, så en mycket underlig stämningen skulle framträtt om jag satt mig där bredvid.

Jag frågade honom hur det var, jag frågade honom om det var kallt. Absurt nog gav jag honom en tia. Det ger honom ingen ny bil, inga nya kläder och ingen mat, men det gav honom bekräftelse. Jag såg honom, han var inte längre osynlig, han var precis som mig, och dig. Han fick tillbaka det människovärde som han förlorat så fort han satt rumpan mot det kalla underlaget.

Det är sorgligt hur blind jag är. Att jag inte kan se saker förrän jag känner av en likartad känsla.

Hur kan vi tillåta en annan människa att förlora sitt människovärde rakt framför våra ögon. Hur kan vi tillåta oss själva att vara den bidragande faktorn?

Hatet mot tiggare gömmer sig i bitterhet hos oss själva eftersom dem skrapar fram det allra fulaste hos oss, det dåliga samvetet.

Hur känner du själv när du inte blir bekräftad? Hur känner du själv när du säger något men ingen lyssnar? Hur känner du själv när ingen noterar att du stannade hemma?

Att tiggarna inte skulle vara fattiga, att det som står på deras skyltar skulle vara lögn och att de bara tar våra pengar, det tvivlar jag starkt på. 

Hade du själv satt dig utanför ICA på din lediga fridag, klockan 9 en kall morgon bara för att njuta av en trevlig morgonaktivitet?

Det handlar inte om pengar.  Det handlar om människor.

Likes

Comments


I teorin tror vi oss vara någon, men i praktiken är vi någon helt annan.

Antingen har vi en på tok för god syn på oss själva som vi inte alls uppfyller, eller raka motsatsen, en alldeles för dålig syn som inte avspeglar det vi är.

Kanske är du i teorin, en medmänniska, en sådan som visar civilkurage när tanten med den mörkröda rullatorn faller. MEn i praktiken en egoistisk jävel som hellre går förbi än vågar ta dig an situationen.

Vi är falska profeter

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Längst in, vet vi alla vilka vi är. MEn vi vet inte vilka vägar vi ska ta för att kunna leva ut.

Det finns så många vägar att ta, att vi inte kan se en enda.

Det är precis som antalet snöflingor. Det finns så många att vi inte kan urskilja en enda då de nått marken.

Problemet är inte att vi har svårt att hitta oss själva, problemet är att hitta rätt väg.

Vi går helt enkelt vilse i terrängen.

Likes

Comments


Jag måste
Jag ska

Genom ett utbyte av ett ord appliceras en positiv aura på din handling.

Du tar makten.

Från att ha haft ett tvång, tar du ett beslut.

Likes

Comments


I ett kortsiktigt perspektiv känns ”valet” som det rätta. Du går till höger eftersom du väljer att gå dit.

Men om valet att gå till höger gör så att du missar att halka på isfläcken till vänster, är det då ett val att du inte halkade? Eller är det en slump eller ett öde?

Är det slumpen som fick dig att gå till höger då en snöflinga träffade ditt öga så att hela kroppen i reaktion automatiskt vände sig i en högerriktning?

Eller är det ödet som tillsist fick dig att hamna där du hamnade?

Likes

Comments

Jag tänker så att det knakar, men jag kommer inte fram till någonting alls.

Mitt huvud är utfyllt av en mjuk massa som pressar ut mina tankar mot skallbenets hårda yta.

Allt känns väldigt primitivt.

Jag har knappt gått ut på flera dagar, jag sitter vid mitt fönster och fascineras över snöflingorna som från en sekund till en annan, så fort kan transporteras till ett nytt ställe.

Jag snörvlar till och musiken från min gröna högtalare tränger igenom barriären mellan mitt ytteröra och mitt förkylda inre.

Jag sitter som en hösäck, med min på tok för stora tjocktröja. Jag känner hur min fot somnar. Jag tänker, några sådana här dagar till kan jag allt unna mig.

Likes

Comments


En plats mitt i ingenstans

En plats långt bort från jämförelse

En plats tillåten att få vara sig själv

En plats i tystnad


Likes

Comments

Jag vet att det finns vetenskapliga förklaringar, men dem är tråkiga och fantasilösa.

Hur är det egentligen möjligt att extrema motsatser upplevs så lika?

Hur och varför blir det samma effekt?

Om du är extremt lycklig eller extremt ledsen kan båda situationerna sluta upp i gråt. Om du är extremt glad eller extremt arg, kan du sluta upp i skratt. Om du tar på något extremt varmt, kan det kännas kallt och tar du på något extremt kallt, kan det upplevas varmt. Tittar du på något svart, ser du tillslut vitt och tittar du på något vitt ser du tillslut svart.

Är allt ett kretslopp, en sluten cirkel, där de extrema ligger på var sin ände av cirkeln och därmed ligger så oerhört nära varandra?

Eller är allt uppbyggt av en balans. Är det för mycket av något, så måste det kompenseras av något annat. Kanske är motsatserna trots allt så långt ifrån varandra att de behöver kompenseras med att upplevas som det motsatta för att förenkla och underlätta för oss.

Likes

Comments


Definitionen av värde variera för varje individ, men normens värde väger för det mesta tyngst.

Om vi gör det enkelt, kan vi fråga oss själva vad en dyr jacka är i jämförelse med en unik en från secondhand?

Ingenting egentligen. Den behöver inte sitta inne på en bättre kvalitet och den saknar garanterat ett värde i form av händelser och historia. Det ända den tillför till denna värld är miljöförstöring, fattigdom och hets i våra samhällen.

Antagligen sitter vi alla inne på ett plagg under definitionen "dyra kläder, billig stil", vilket innebär att vi inte haft någon större eftertanke med vårt köp mer än stimulans och status.

Likes

Comments