Smärtan mitt ibland oss

Hej på er

Här sitter jag vid köksbordet, småtittar på TV och dricker juice. Det blir ännu ett ganska allvarligt inlägg idag. Då och då när jag är sådär sprudlande lycklig, kär och upprymd minns jag en tid då jag inte alls var det. Då jag låg på mattan i badrummet och inte ville finnas mer. Ibland blir jag lite för ivrig över hur mycket bättre jag mår och glömmer bort att jag kan falla tillbaka då och då, och när jag gör det kan det göra ont igen. Då blir jag påmind om hur det kändes inom mig för ett par år sedan.

Jag var länge rädd för offerkoftan, och vad andra skulle tycka. Någonstans på vägen lärde jag mig att det var oerhört fult att tycka synd om sig själv, så det var precis det jag ville undvika. Nu kan jag vara mer öppen och känna att det känns okej att prata om sånt här, kanske för att det har gått en tid nu sedan jag var där.
Hur psykisk ohälsa blir bemött idag gör mig väldigt ledsen, och det är en av anledningarna varför jag inte alltid har varit öppen med sånt här. Det tas inte på allvar helt enkelt. Det blir bortviftat med att "Alla är vi ledsna" eller "Ryck upp dig", och vikten av utvalda sjukdomar försvinner på grund av att det inte finns någon kunskap eller förståelse.

Själv började mitt dåliga mående märkas av mer på högstadiet och blev sedan sämre och sämre tills jag började gymnasiet och allt kraschade helt. Då sökte jag tillslut efter riktig hjälp, efter tillsägning av kurator och skolsyster. Innan dess försökte jag halvdant med vitaminer och motion men förstod rätt tidigt att det krävdes mer än så. Jag minns att jag grät varje dag. På väg till skolan, i skolan och på väg hem från skolan. Jag tog varma bad och promenerade, sov bort alla timmar jag hade till övers och vankade runt helt tom. Jag frös också, klädde mig varmare men frös ändå, jag var som kall ända in till benet. Det fick mig att på något vis tappa min identitet, jag var bara sorg och sveda tillslut.

Min vardag var bara till för att ta en dag i taget, om det var för jobbigt så tog jag en timme i taget and so on. Jag gick ner en del i vikt också, var blek och genomskinlig och eländig, mitt psykiska tillstånd hade tillslut påverkat mitt fysiska också. Jag antar att det är kroppens sätt att säga att någonting är på tok, och det är jätteviktigt att vara uppmärksam när din kropp försöker berätta någonting för dig.

Som sagt fick jag tillslut hjälp, utan att hoppas på för mycket tog mig till läkaren och trots någon sorts ångestattack i väntrummet så klev jag in ändå, även fast varken ben eller röst bar. Att till sist bli tagen på allvar av en läkare som såg mig som en människa och inte bara ett barn gav mig hopp om en varmare framtid. I efterhand är jag besviken och arg på de i min omgivning som jag kom till för hjälp först, och som helt enkelt ansåg att jag inte behövde den.

För dig som också handskas med ångest eller depression så vill jag att du ska veta att du förtjänar att vara lycklig. Livet är till för oss alla! Jag vill inte dra klyschan att "Det blir bättre" för den har man hört tillräckligt, men saken är den att det är sant. Det blir bättre, om man tar den hjälp som man erbjuds.
När jag ser sorgsna eller ångestfulla människor brister mitt hjärta och jag vill bara lyfta av dem allt de inte orkar bära själva. Jag vill hålla om dem och ta med dem bort bort bort från allt det mörka.

När det var som värst sökte jag mig till några fina människor som följt mig sen dess och som jag aldrig kan tacka nog. Jag vet ärligt inte var jag hade hamnat utan dem. När jag var vilsen och ensam höll de mig flytande, och fick mig att fokusera på vad som var viktigt. Jag hoppas att de förstår min tacksamhet och att deras hjälp har varit så viktig för mig. Jag har så mycket kärlek för er!

Jag vet nu att det här inte definierar mig som person och att det var otur och inte mitt fel. Detta bör inte vara skamligt eller fult, detta bör bli accepterat och taget på allvar. Det är det vi ska sträva mot mina vänner.

Med kärlek

Becka



Gillar