Min Hjördis

Idag är det två år sen min vackra farmor lämnade oss. Lite för tidigt tycker jag, hon var ju så pigg i tankarna ändå, det var bara hennes skal som inte riktigt orkade med längre.
Som ung såg hon lite ut som Malin från Saltkråkan och Marilyn Monroe på samma gång. "Som en filmstjärna!" sa många, och jag höll med. Jag har alltid beundrat henne på så många plan, och inte minst för hur osjälvisk och genomsnäll hon alltid var.
Jag saknar henne, jag saknar henne lika mycket som jag saknar farfar. Men att de två nu är tillsammans igen tröstar mig ändå något, för även fast vi inte får ta del av deras värme längre, så får de ta del av varandras. För jag tror på att det är något magiskt med dem och deras kärlek, till varandra och till oss. 

Någonting är det jag känner, någonting underbart finns för mig att ta del av. Det är någonting som gör att jag kan tänka på henne med ett leende och inte med sorg. Jag tror att vi träffas i natten när jag drömmer.


Gillar