Förlamad

Det är som att tröttheten förlamar min kropp. Den fyller varje del av mig, från mina tår ut till varje hårstrå.

Sömnen har blivit en belöning och samtidigt en ofrivillig tillflyktsort. När jag somnar varje eftermiddag vaknar jag inte förrän min kropp är nöjd. Det kan vara efter en timme, två, tre eller fyra. Jag är fast i en oändlig cirkel av trötthet och sömn. Jag vaknar upp en skolmorgon och vill så gärna kliva upp, men det är som om tröttheten förlamar min kropp. Motivationen att gå hemifrån är på minus när jag nästan inte kan hålla mig vaken om dagarna, och jag hoppas att det är förståeligt. Jag tänder lampan och gör ett tappert försök att starta dagen, men mina ögon ser dimmigt, simmigt. Som om världen är för ljus för mig.

Jag stoppar om min förlamade kropp och önskar att den ville hjälpa mig mer, och sen försvinner jag bort igen.

Gillar