D��den som stör vår vardag


Jag vaknar till bilder på döda barn en skolmorgon i September. Det låter förfärligt och hemskt och brutalt, vilket det är. För en gångs skull kunde ingen bara låta det passera. Som vilken morgon som helst så vänder jag mig om i sängen och tar upp telefonen, scrollar igenom Twitter och alla andra sociala medier. Förväntar mig ännu ett flöde fyllt med smaskiga nyheter om kändisar och deras familjer, kanske lite mer respektlöst fotande av paparazzis eller någon rolig video på katter eller barn som blivit viral. Istället sätter jag mig upp i sängen med handen mot pannan, tänker att nu får det väl ändå vara nog? Jag har sett bilder på flyktingkrisen innan, jag vet ju att detta pågått länge. Ändå blir jag så chockad. Det är någonting med bilden på 3årige Aylans livlösa kropp på stranden som får hela världen att stanna upp. ”Han ser ut som min son” säger medelålders småbarnsföräldrar med försiktig röst. Det gör han, han ser ut som våra barn, och någonting blir för påtagligt med den här bilden. Någonting får oss att plötsligt bli lite ledsna och bry oss om något annat än vad kvällspressen har att erbjuda. Plötsligt tycker jag att alla skvallertidningar och prioriteringen hos dem kan fara åt helvete.

Att Aylan bara hann få se krig och misär och att hans liv, som många andras, tog slut på medelhavet på väg till Europa, är för många för jobbigt att ta in. Att det händer just nu, medan vi dricker kvällskaffe och ser på Paradise Hotel. Det är väl lättare att blunda för allt det där. ”Alltid finns det någon som har det värre”, säger de. Som en ursäkt att inte bry sig och kanske ta lite ansvar. Men ibland, så som nu, så krävs de här bilderna för att vi i västvärlden ska reagera. När man vaknar till en explosion av bilder på död och sorg så stannar hela världen upp, om så bara för en sekund. Där lämnas en lucka för eftertanke, ibland lite initiativ.

Jag minns för två veckor sedan, då jag nattbadade i medelhavet. Min första solsemester någonsin, och Grekland var ett paradis. Jag tänker tillbaka på en bild jag lagt upp på Instagram den där natten, under den skrev jag: ”Medelhavet är rätt härligt ändå”. En våg av skam sköljde över mig. Hur jag solsemestrade i samma vatten som barn och vuxna dör i. Hur min livs resa till Grekland var någon annans mardröm. Tänker att balansen är svår, hur mycket hjärta och själ man ska lägga ned, hur bedrövad man får bli och hur mycket man får prata om I-landsproblem. ”Det är ju trots allt så att vår vardag måste fortsätta”, säger de och kryper ner i sina varma sängar. Jag kliver upp, klär på mig och går till skolan, fylld med skam.


En krönika skriven för ca ett år sedan, då flyktingkrisen var som mest omtalad. Tyckte att det kan krävas en påminnelse även nu, ett år senare.

Gillar