Det största av allt: kärleken

Min själ är ganska omskakad just nu, jag ska inte ljuga. Trots att jag hamnade här ändå, som jag så länge oroade mig för, så känner jag strimmor av hopp i mellan åt. För jag kan vinna, och jag kommer att vinna. Sorg och sveda är aldrig vackert och hur många metaforer man än klär det i så kommer det aldrig vara något annat än förfärligt. Förfärligt mörkt och hårt och kallt, för många fler än mig. På något sätt hittar jag mig själv på badrumsmattan igen, och i en sinnesstämning som är otäck. Men i år är det trots allt inte lika läskigt. Kanske är det för att jag har någon som håller min hand, och som påminner mig om att allt faktiskt kommer bli bra en dag. Är det inte fint ändå? Hur det största av allt: kärleken, lindrar allt det onda. Livet är till för oss alla.

Bex

Gillar