Onsdag. Alla hjärtans dag. Får en bukett och en bit vit choklad; Pappan erkänner att radiopratarna påminde honom på väg hem i bilen. Det är en dag i kärlekens tecken. Men vi lever ju familjelivet. Så vi går inte på dejt idag. Vi åker till soptippen istället. De har nämligen kvällsöppet på onsdagar...

Lillasyster gråter i bilen. Ögonen som brukar tindra är tårfyllda. Efter fyra minuter är vi framme. Lillasyster är hungrig. Så alltmedan Pappa går och slänger diverse skräp öppnar jag dunjackan och hivar fram tutten. När allt skräp är slängt är Lillasyster mätt. Vi gör oss redo att åka hemåt. Lillasyster bältas fast igen. Pappa vrider runt nyckeln. Men inget händer. Förutom att musiken spelas. Storebror har ju lyssnat på julmusik, ackompanjerad av diverse blåsinstrument. Därför vill inte motorn starta. Inte alls, faktiskt. Därför går jag och frågar återvinningsarbetarna om de kan hjälpa oss.

Medan vi väntar in hjälpen pratar vi gamla minnen, kärleken och jag. Konstaterar att dagen hade en annan agenda för tio år sedan. På vår första Valentin: nykära, nyduschade och finklädda. Pappa hade plattat luggen. Snyggt, tyckte jag. Redo för dejt och middag på restaurang. Vi gick nog på bio också, om jag inte missminner mig. Idag har kärleken bytt jeansen mot sina fritidsbyxor. Själv är jag osminkad. Oduschad med, för den delen. Nummer ett skiljer sig därmed från den tionde i ordningen.

Snart kommer hjälpen. Med sig har han en hjälpstart. Eller en starthjälpare, om man så vill. Mannen berättar att de haft så många urladdade batterier att de införskaffat en. Och bilen startar! Vi tackar så mycket för hjälpen. Åker hem. Klockan är halv sju. Vi hinner med en vända till innan stängning. Men den här gången stänger vi inte av motorn. Och vi lyssnar inte på julmusik heller.

När vi kommer hem är det kväll. Istället för att umgås med min stora kärlek tillbringar jag natten med John Blund.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tisdag. Dagisdag. Tanken är att Storebrorsan ska till tandläkaren efter dagis. För idag är det hans tur att gå dit. Eller otur, kanske man ska säga. Storebrorsan vill nämligen inte lämna dagis. Vill inte gå hem. Vill absolut inte gå till tandläkaren! På den punkten är han bestämd. Försöker lirka. Men Storebrorsan vet vad han vill. Och han har en stark vilja. Det spelar ingen roll vilka ord jag säger. Inte heller hur orden uttalas. Till slut får jag bära ut honom till hallen. Försöker få på honom ytterkläderna. Storebror protesterar högljutt. Skippar mössan och skorna, efter flerfaldiga försök. Bär med mig Storebrorsan ut till vagnen, där Lillasyster sover. Men Storebror vill inte åka vagn. Ålar sig ur. Så jag får bära honom istället. Det är inte helt enkelt. Han vill tillbaka till dagis. Inte hem. Inte till tandläkaren. Försöker få på skorna igen. Det är omöjligt. Likaså mössan; den åker av lika fort som den åker på. Förklarar att jag inte orkar bära honom när han slingrar sig. Att han måste sitta i vagnen. Eller sätta på sig skorna. Men han vill inte.

Uppförsbacken är inte brant men idag är den tung. Försöker dra vagnen genom snön med en arg son på armen. Måste sätta ned honom. Där står han i snön. I bara strumporna. Arg och ledsen. Tårarna sprutar. Rösten skär i mammahjärtat: "Mamma! Lämna mig inte!". Stannar vagnen som kommit en bit hemåt. Vänder om. Lyfter upp min stora älskling. Försöker bära honom igen men då är vi tillbaka på ruta ett.

Tänker på det här med barn. På deras rättigheter. På barnuppfostran. Jag är ju en stolt curling-mamma. Ger gärna mina barn alla möjligheter i världen. All den tid de behöver. Vill gärna låta dem bestämma så mycket som de kan. Men de kan ju inte bestämma allt, de facto. Oftast räcker det med tid och resonemang för att få med Storebror på noterna. Men idag fick jag bära hem honom. Alltmedan han skrek att jag skulle släppa honom. Att han inte ville. Hade det varit en vuxen människa hade detta tillvägagångssätt aldrig infallit mig. Det är just det som bekymrar mig.

Väl hemma fungerar det att byta fokus. Att torka tårarna. Sätta på mössa och skor. Säga förlåt. Nu vill Storebror gå till tandläkaren. Så vi gör det. Trots att vi definitivt missar vår inbokade tid. När vi sent omsider kommer fram frågar jag om vi kan få säga hej till tandläkaren, trots att vi är sena. Det går att ordna. Världens snällaste tandläkare kommer fram. Hälsar. Pratar med Storebrorsan. Ger honom till och med ett paket! Säger att de syns snart igen. Vi bokar in en ny tid. Och går glada därifrån.

Bestämmer oss för att fika på stan. På vårt ställe. Med chokladboll och Festis. Det är så gott att Storebrorsan går och köper en till godbit. Alldeles själv. Han är stolt. Det är jag med. Vi har det mysigt tillsammans. Grädden på moset är när Storebrorsan öppnar paketet från tandläkaren: Bamse-tidningar! Hurra!

Frågar Storebrorsan om han förstod varför jag blev arg tidigare. "Nej, det förstår jag inte", svarar han. Han är klok. Och ärlig. Därför tar åt mig innebörden av vad han säger. Treårstrots är att bagatellisera hans känslor. Nästa gång ska jag vara tydligare. För jag är vuxen och han är ett barn. Mitt barn.

Syntolkning: Storebrorsan blickar ut genom fönstret. Utanför åker olika fordon förbi: ett tåg, en traktor och en brandbil. Fika när det är som bäst; när man som bäst behöver det!

Likes

Comments

Syntolkning: Som en sol. Ögonen lyser. Munnen ler. Lillasyster i vagnen man ser.


Måndag. Vaknar. Barnen sover. Somnar om. Telefonen ringer och väcker oss. Det är Mini-mostern som undrar om vi har läst tidningen. Där kan man idag läsa om hennes guld-bragder: fem av fem guld i Malmö Open. Sporten är simning. Det är hennes grej. Både simningen och medaljer. Det där med ära - det är inget för henne, har hon sagt. Ära är för abstrakt. En medalj väger tyngre för henne, helt enkelt. Så därför är hon extra glad idag. Själv är jag extra trött. Lovar att läsa. Senare. Lägger på och ligger kvar i sängen. Snart skäller Vovven. Ytterdörren öppnas. Byggkillen ska fortsätta med badrummet.

Ger oss ut med dubbelvagn, Vovve och bob med pulkan i släptåg. Det ser nog rätt kul ut. I alla fall om man ska tyda ansiktsuttrycket hos mamman, med enkelvagn, som vi morsar på i allén.

Vi går in. Äter en tidig lunch. Piffar till mig och borstar tänderna igen. Tandläkaren nästa! Eller nästnästa, om man ska vara noga. Först ska vi gå till min Mormor. Mormor Till, som Storebrorsan säger efter att ha kommit på att hon var en annan mormor. En mormor till. Tandläkaren ligger ett stenkast från henne. Därför passar det bra att riktiga Mormor också kommer dit och är barnvakt.

Eftermiddagen går fort. Snart är både vi och Pappa hemma. Äter snabbmakaroner och korvstroganoff. Pratar om allt och inget. En helt vanlig vardag. Det speciella är att Lillasyster är fem månader. Fem fantastiska månader.

Likes

Comments

För etthundrafemtio dagar sedan föddes du, min vän. Vår älskade dotter. Storebrors fina Lillasyster. Det här inlägget handlar om dig. Om den dagen du föddes. När det största äventyret av dem alla började.

Tisdag. 12 september 2017. Vaknar vid tvåtiden. Sammandragningar igen. Det i sig är inget nytt; jag har haft ganska mycket sammandragningar sedan två veckor tillbaka. Går och lägger mig igen. Somnar om. Vaknar igen vid fyratiden av sammandragningarna; de är annorlunda. Det känns att det närmar sig. Känner redan nu en viss rytm i dem, även om de inte gör särskilt ont. När Pappan vaknar av sin frukostklocka meddelar jag att bebisen är på G. Att det inte är någon idé att åka till jobbet idag, för förr eller senare under dagen så kommer vi att åka till förlossningen. Eftersom jag under två veckors tid har sagt till Pappa var natt att kanske, kanske blir det inatt som du kommer, så litar han inte riktigt på mina ord. Vill gärna åka iväg och jobba. Tycker att jag kan ringa och meddela när det närmar sig istället, vilket jag ju precis tyckt att jag gjort!

När Storebrorsan skulle födas gick det snabbt. Då vaknade jag av graviditetens första sammandragningar, vattnet gick, jag kräktes av smärtan, åkte rullstol in till förlossningen och fick reda på att jag var tio centimeter öppen. Sen föddes han. Den här graviditeten hade som sagt sammandragningarna spökat en längre tid och jag hade inte alls ont. Bara regelbundna känningar som hade ökat i kraft under natten och morgonen. Så Pappa ville åka. Till jobbet, alltså. Fick faktiskt svära lite åt honom och kompromissa med att han fick jobba hemifrån en stund innan han gav med sig.

Förmiddagen var rätt så lugn. Värkarna kom och gick, men jag hade inte alls samma känsla som när Storebrorsan gjorde entré. Nu molade det mest. Jag gick och väntade på att vattnet skulle gå. Och passade på att dammsuga lite mellan värkarna. Och Pappa? Ja, han jobbade hemifrån fram till lunch. Vid lunchtid hade jag nämligen en sedan tidigare inbokad tid hos mödravårdscentralen här i staden. Barnmorskan som jag skulle ha har tidigare arbetat på förlossningen, så vi bestämde oss för att se vad hon hade att säga. Om hon kunde kolla hur öppen jag var. Hade ingen lust att åka till förlossningen och bli hemskickad igen. Det är ju trots allt en timmes bilresa härifrån. Mormor kom för att vara med Storebrorsan. Vi åkte iväg.

Gungade in i rummet och berättade att det närmade sig. Mycket riktigt. Var öppen fyra centimeter och fick rådet att åka in till förlossningen inom några timmar. Men först ska vi ha hamburgare, tyckte jag. Väl i bilkön i driven var jag inte alls lika sugen på att äta något alls. Värkarna kom tätare. Vi åkte hem. Jag ringde till förlossningen. Det var bara att känna av hur jag mådde och sedan ringa igen. Det fanns plats. Jag fick välja när vi skulle åka in. Pappa åt sin hamburgare medan jag funderade på om jag skulle lägga mig eller om vi skulle åka. Bestämde mig för det sistnämnda. Kramade om Storebrorsan. Åkte till förlossningen.

En timme senare var vi båda glada att vi hade åkt. Den initiala undersökningen visade att jag var åtta centimeter öppen. Kände mig pigg och glad. Rock it, baby! Vi blev lämnade medan värkarna mättes. Tjugo minuter senare ringde vi på klockan. Jag hade ingen lust att föda i det första rummet och kroppen påvisade att det nu var nära.

Gick in till nästa rum med två snälla barnmorskor. De piffade till rummet. Skrev våra namn med ett hjärta emellan på en tavla. I rätt ordning, till och med. Mamma hjärta Pappa. Fick lustgas, men kände inte alls samma effekt som förra gången. Då tyckte jag att det smakade lakrits. Att det var magiskt. Nu tyckte jag mest att det var något att fokusera på. Stod och gungade. Först med Pappan som stöd. Sedan med ett gåbord. En kanyl skulle sättas på handryggen. Det var visst rutin. Tyvärr var inte praktikanten så rutinerad på att sätta nål. I jämförelse med en förlossning kan en nål tyckas vara fjuttig. Men sanningen är att det är det smärtsammaste som jag har varit med om. Praktikanten frågade om jag fick en värk igen när jag flämtade till. Jag vill tro att hon då träffade ett ben. Det gjorde i vilket fall ont i flera dagar efteråt.

Kroppen vill krysta. Ta i för allt den är värd. Men vattnet hade ju inte gått. Barnmorskorna bestämde sig för att ta vattenavgången i egna händer. Därför ligger jag startklar i gynställning. Vattnet går. Det är så skönt och gör så fruktansvärt ont på samma gång. Det värsta är att samtidigt som kroppen spänner sig i båge och vill krysta vill jag bara spy. Typ direkt. Hinner säga att jag kommer att kräkas men ingen hinner få fram påsen. Tyvärr. Får kräks i näsan som någon torkar bort. Känner mig som ett snörvligt barn. Att spy är det värsta jag vet. Jag har självdiagnostiserad emetofobi...

Tre minuter senare syns huvudet. Vänta tills nästa värk, uppmanar barnmorskan. Nej, jag vill bara krysta! meddelar jag. Och där och då föds du, min älskling. Klockan 15.23. Vi som väntat hela året. Sedan nyårsaftonen när vi fick reda på att du fanns. Äntligen möts vi. Du får komma upp på mitt bröst. Jag känner din värme. Du känner min. Jag och Pappa tittar på varandra. Vi bara njuter. Och ler.

Efter en stund frågar jag om det var någon som såg om det är en tjej eller kille. Men det gick så snabbt att ingen hann se om det är en dotter eller son som vi fått. En kille, tror praktikanten. Men hon är inte säker. Jag tittar på dig. Du får vara vem du än vill, hjärtat. Emellertid har känslan under nästan hela graviditeten varit att du är en Lillasyster. Så efter en stund till vill jag gärna veta. Känslan var rätt. Det är en Lillasyster. Ditt namn blir självklart. Vi bestämmer oss direkt. Tar en puss på det.

Den här gången får vi ligga och mysa länge. Vikt och längd kan vi ta senare, tycker barnmorskorna. Det är jag otroligt tacksam för. När Storebrorsan föddes kändes det nästan som att jag inte fick hålla i honom innan vikten skulle säkras; som om lite bröstmjölk skulle göra en för stor skillnad på vågen. Nu hann vi till och med förlossningsfika innan dina 3492 gram och 50 centimeter antecknades. Sedan fick vi rulla upp till BB.

Den första vi ringde var Mormor. Sa bara att vi ville prata med Storebrorsan först. Han fick reda på att han fått en Lillasyster. Men Storebrorsan hade just ramlat och slagit sig så han var mest ledsen. Väl hemma, nästa dag, var det dags för första mötet mellan syskonen. Storebrorsan berättade stolt för Morfar: "Titta Morfar! Vilken söt Lillasyster jag har fått!". Sannerligen. Du är en riktig liten sockerbit! Tack för att du finns!

Syntolkning: Lillasyster. Älskade Lillasyster. Förevigad på sin första dag. En underbar dag. Lillasysters födelsedag.

Likes

Comments

Vaknar. Storebror kryper ned i sängen igen. Han har varit uppe och kissat. Själv. Fast han inte ens fyllt tre år än. Det är imponerande! Själv kan jag inte ens avgöra om det är morgon eller ännu natt. Funderar på om byggkillarna kommer snart. Renovering av badrummet pågår, nämligen. Har varken klocka eller telefon i sovrummet. Detektivarbetet börjar: 1. Pappan är inte i sängen. 2. Jag är hyfsat pigg. Går upp och söker sanningen: klockan är halv 12. Pappan har somnat på soffan. Gåtan är löst.


Veckan inleddes med besök av Faster. Hon skulle komma efter frukosten. En perfekt start på veckan, alltså. Vi längtade, allihopa. En härlig vinterdag med klarblå himmel och tvåsiffriga minusgrader väntade. Storebror åkte bob. Faster åkte pulka. Därefter lekte de i tågparken. Och på baksidan. De hade roligt tillsammans; det syntes. Inomhus fortsatte leken. Bus och brottningsmatch följde. På eftermiddagen kom Mormor och Mini-Mostern förbi med en specialleverans: en ny matta till Lillasysters (blivande) rum. Alla fina namngivningspresenter påskyndar projektet att renovera och inreda barnens rum. Mattan blir som pricken över i:et.

Syntolkning: Faster är på bus-besök. Verklighetens filter visar att Storebror busar så mycket att han blir suddig på bild.


I tisdags var Morfar med Storebrorsan medan Lillasyster och Mormor följde med mig till sjukhuset för hörselprov. Bokade en tid för att kolla upp öronen. Det är länge sedan jag var där. Ljudet som spelas i huvudet har under årens lopp blivit min vän. Tinnitus, heter hon. Så det är egentligen inte därför jag är på sjukhuset denna gång. Nu vill jag veta om jag kan höra bättre i stökiga miljöer. För det är ett problem jag upplever. Hörselprovet börjar. Sus och brus varvas med diverse pipljud. På andra sidan glasväggen sitter sjuksköterskan som håller i provet. Trots att rummet ska vara ljudisolerat hör jag vartenda knappslag hon gör på det uråldriga tangentbordet. Det signalerar ju att nästa ljud kommer. Känns nästan som att jag fuskar på provet, berättar jag sedan för öronläkaren. Dessvärre är öronläkaren mer av en hobbypsykolog. Som vill att jag ska sänka kraven på att höra bra. Som påstår att jag har det stressigt. Och som vill lägga orden i mun på mig. Jag håller inte med henne. Tänker att om jag hade velat haft en hobbypsykolog hade jag gjort bättre i att lägga fyrahundra kronor hos frisören. Då hade jag ju i alla fall fått en fin frisyr på köpet...


När vi kom hem var vår badrumsrenovering i full gång. Vi har valt att inte göra något själva. För allt ska bort. Våtrumsmattan som är lika gammal som både huset och mig ska bytas ut mot kakel och klinker. Frågan var om det döljde sig något under den. Tursamt nog såg allt bra ut. Inga fuktskador. Inget mögel.


Storebrorsan busar med Lillasyster. Syskonen skrattar. Livet leker. Kärleken är allt.

Syntolkning: Storebror får Lillasyster att le. Skratten vittnar om glädjen de delar.


Kvällen kom och barnen och jag somnade gott. Pappan likaså. Nu är det dags för sovstund nummer två. Nästa gång jag vaknar är det förhoppningsvis morgon. Natti natti.

Likes

Comments

Syntolkning: I förgrunden syns en familj i finkläder. I bakgrunden hänger rosa pompoms; lika fluffiga som Lillasysters prinsessklänning, dagen till ära.


Lördag. Den första i februari. En speciell dag: Lillasysters namngivningsdag. Gör oss iordning. Packar in oss i bilen. Åker iväg. Tillsammans med våra närmaste fixar vi färdigt allt det sista. Farmor, Farfar och Fastern väntar på oss. Hemma lagar och bakar Mormor det sista: soppan och tårtorna som vi ska bjuda på. Pappan och jag pratar ihop oss om ceremonin. Dessvärre är vi en kort till talet. Gudmor saknas. Hon är sjuk i influensa, febrig och sängliggande. Sånt händer. Men som Siv Andersson så vackert skrev om fadderskapet: Man länkas till varandra med ett gudomligt band. Så själsligt är man nära fast man bara ses ibland.

Lillasyster har sin nya klänning. Vacker som en dag. Storebror har skjorta. Och mössa, för det är kallt i kapellet. Värmen har lagt av och fläktarna hjälper föga. Klockan blir ett. Det är dags för ceremonin. Kylan till trots är gästerna varmt välkomna! Eftersom underbart är kort blir inte ceremonin lång. Storebrors låtval får gästerna att ta i från tårna. Vilken låt det blev? Det finns ju bara en: Karusellen! När sista låten spelas bjuder Storebrorsan på några moves, se nedan.



Syntolkning: När den sista låten "Vi är en familj" från Lejonkungen 2 spelas dansar Storebrorsan. Det riktigt spritter i benen!



Vi skålar för alla sinnen. De som vågar och vill tar en lyckokaka (av papper). Följer uppmaningen, eller tar en ny kaka med ett nytt budskap. Sedan går vi vidare mot en värmande lokal och till en lika varm soppa. Barnen leker. Springer runt och busar. Precis som det ska vara. Det är en härlig dag! Lillasyster får många paket; alla lika fina. Alla lika passande till det nya rummet som ska inredas. Vill börja direkt!

Somnar gott. Lyckliga. Tusen tack att ni ville dela denna minnesrika dag med oss. Vi är så tacksamma för all hjälp, all kärlek och alla presenter som Lillasyster fått. All kärlek!

Likes

Comments

Syntolkning: En dag på landet med frukost på trappen. På bilden syns två glada gubbar; en av dem i snö.


Onsdag. Försover oss. Vaknar 07.25. Taxin kommer och hämtar Mini-mostern 07.45. Slänger in pizzan från dagen innan till frukost åt den överförtjusta gymnasieeleven. Hjälper henne med hår och smink i hallen. Precis som på tv, förklarar jag. Taxin rullar in. Vi är färdiga. Precis i tid. Min slogan.

Storebror är pigg. Vill följa med och släppa ut tuppen. Och hönorna, så klart. Men först frukost. På trappen i slutet av januari. Det är mysigt, även om jag personligen föredrar frukost på trappen i juli.

Vi är ute länge. V gör en snögubbe. Fast Storebror tycker att det är roligast att gå i de gröna gångarna som slingrar sig fram efter att var snöboll rullats.

Det blir eftermiddag. Hundarna skäller. Pappan kommer med bilen. Med blommor. Och vit choklad. Han har fattat - utan att ha läst det senaste blogginlägget. Säger förlåt. Han är är inte så dum ändå...

Till kvällen hämtar Morbrodern hem Morfar och Mormor från flyget. Hundarna tjorvar. Katten vill ut. En hund likaså. Så där håller de på. Det blir tröttsamt för jag kan inte sova. Till slut somnar jag. Längtar hem till våran säng.

Torsdag. Förberedelse inför namngivningen fortlöper hela dagen. Det närmar sig med stormsteg.

Fredag: Vaknar hemma. Borta bra men hemma bäst. Har glömt tandborsten på landet. Eftersom sambos delar på allt, lånar jag hans. Tar sedan med barnen och handlar det sista. Runt i fyra butiker. Två timmar senare är vi på väg till Mormor igen. Hon fixar maten till namngivningen. En riktig supermormor! Kvällen fortsätter. Fixar det sista; i skrivande stund torkar nagellacket.

Likes

Comments

Syntolkning: Storebror gör spår i nysnön och klättar på stenar. Bakom kameran står en Mamma som steg upp som en sol och föll ned som en pannkaka. Dagen har nämligen satt sina spår, i dubbel bemärkelse.


Jaha. Vad ska man säga? Mormor och Morfar är till England och vi är barnvakt. Efter mycket om och men kom vi till slut iväg igår. Resväskan packad för tre dagar borta. Morbror skulle vara hus-, hund- och hönsvakt. När vi kom in möttes jag dock av hundbajs på mattan i vardagsrummet. Och en till hög nere i källaren. Det var ingen bra start...

Tröttare än vanligt somnade jag samtidigt som barnen. Imorse väcktes samtliga i huset tidigt. Jag och barnen av Mini-mostern, som i sin tur vaknade av någon av hundarna, Pappan av frukostklockan och Morbrodern av Storebror. Kvart över sex. Tidigare än tuppen.

En fantastisk fin dag ute: nysnö och sol. Lagom kallt. Jag och Storebror gjorde spår, städade hos hönsen, plockade in alla ägg, skottade snö och åkte kälke till brevlådan. Allt medan Lillasyster sov. Morbrodern med, för den delen. Han mådde inget bra. Sedan blev det lunchdags. En stund inne. Därefter gick vi ut igen. På landet finns det alltid något att göra ute. Taxin kom. Mini-mostern likaså. Vi gick in. En panna behövde tändas. Ved behövde hämtas. Pust. Stånk.

Vi pysslar. Viker pompoms. Pappan ringer. Han skulle köpa mjölk men ringer och säger att han ska hem och springa först. Lägger på. Lagar mat. Morbrodern kliver upp. Öppnar kylen och vill ha något snällt för magen. Snällare än Lillasysters ekologiska smakportioner får man nog leta efter. De funkar från fyra månader. Så han som snart fyller trettio tar en. Sen tar han ett varmt bad.

I lite samma veva smsar Pappan att klockan har sprungit iväg och att han behöver jobba mer ikväll, så att han helst stannar hemma och jobbar. Känner mig lämnad av hela manssläktet.

Nu sover barnen gott. En ny dag väntar imorgon. Den kan bara bli bättre. För som jag skrev till Pappan: Det enda som glädjer mig med att du sover hemma är att din tandborste är här.

Likes

Comments

Syntolkning: Lillasyster ler. Med ögonen, munnen och hela kroppen. Det är otroligt smittsamt, men helt ofarligt.


Morgon. Familjefrukost och en lugn förmiddag. Morbror kommer förbi. Hämtar upp mig. Ska låna bilen. Vi pratar drömmar. Min verklighet är som en dröm, den allra vackraste av dem alla: min familj. Mitt allt. Tack för att ni finns! Alla jag älskar lever. Det är jag tacksam för.

Träffade gamla Farmor. Den äldsta i vår släkt. Hon som fött fyra barn. Och som förlorat en av dem för tjugotvå år sedan idag. Sin förstfödda dotter. Farmor har berättat att hennes enda önskan nu är att det är hon som dör först av oss. Att inga barn, barnbarn eller barnbarnsbarn hinner före. Det skulle hon inte klara av, säger hon. Så idag är det en svår dag för Farmor. Och för mina kusiner, så klart. Säkerligen en lika svår dag för deras barn. För dem som saknar ett minne av sin mormor. Mina tankar går till er.

Senare kommer Grannpojken förbi. Tioåringen som kom in i vårt liv för snart fem år sedan; när han ville leka med Vovven. Då hade vi just hade flyttat till radhuset. Nu kommer han och plingar på titt som tätt. Leker med både hund och barn. Han är Storebrors förebild: en stor kille. Idag kom han in. Lekte och åt middag med oss.

Till kvällen somnar Storbrorsan tidigt. Slut efter all lek. Då passar undertecknad på att baka. Tänkte testa ett nytt recept: Lyckokakor. Men det blev inte alls lyckat. Till att börja med så behöver man smörja plåtarna. Bakplåtspapper är ett "big no no". Då fastnar det. Det gick inte alls som på smorda bakplåtar, så att säga. Nästa projekt blir att göra lyckokakor av papper istället. Till namngivningen. Det blir nog bra, det med. Fortsättning följer!

Kvällen fortsätter med EM-final i handboll. Men för den som vill så går det även att se på Parasportgalan, via Facebook. Sedan, efter att europamästarna har korats, ska jag förhoppningsvis fortsätta se Beauty and the Beast. Igår somnade jag nämligen innan sagan fått ett lyckligt slut.

Likes

Comments

Sovmorgon. Räddaren i nöden stavas Barnkanalen. Tack SVT!

Efter frukosten hann klockan närapå bli lunch innan bilen rullade. Mot lokalen och kapellet där Lillasyster ska ha sin namngivning. Om prick en vecka. Barnen somnade i bilen och sov vidare i dubbelvagnen medan borden dukades. Lillasyster sov faktiskt hela tiden. Vaknade först när vi åkte hem. Färdigfixade inför nästa helgs tillställning.

Nu sover Storebrorsan. Lillasyster håller oss vuxna sällskap. Ska slå på "På Spåret". Frågade Mormor vart vi är på väg. Nyköping är svaret. Tiopoängaren är min! Får se om Pappsen förstår att jag har facit i hand...


Likes

Comments