"Nu är det kört"

Som dom flesta kanske vet så gick jag ett fjärde år på gymnasiet. Det skulle ha varit tre år bara. Men mitt mående och mina sömnproblem påverkade  min skolgång väldigt mycket. Vilket ledda till att jag inte hade någon ork till att kliva upp ur sägen. Inte för att jag var lat. Utan för att min kropp var så utsliten,mitt psyke fuckas upp av allt runt om och det förflutna, mina ärr i själen som ingen såg. 
Jag ansökte om att få gå ett fjärde år. För jag tänkte om jag kunde få vila upp mig under sommaren. Så skulle jag vara redo att ta tag i skolan! Jag var peppad till fixa alla ämnen som jag hade F i (icke godkänt) Men den sommaren tog socialen min lillebror... Men jag drog till skolan iaf när hösten kom. Jag hade fått en lapp hem till mig där det stod vilket datum jag skulle få mina uppgifter. Jag tyckte kändes bra. Att få ha något att syssla med och inte bara stirra in i väggen. Men när jag kom till skolan så... Inte faan fick jag några uppgifter. Och ni ska veta att jag var på lärarna jävligt mycket! För jag ville verkligen fixa skolan. Men det dröjde 3 VECKOR innan jag dom sa "jaaa... Hur ha du tänkt att fixa detta då" -.-  Under dessa 3 veckor försvann min lust. Det kändes som att lärarna inte alls ville hjälpa mig så att jag kunde bli klar. Så jag kom in i det gamla spåret igen. Skolkade från skolan. För det kändes bara värdelöst att dra dit då lärarna inte hjälpte mig fast jag BAD om HJÄLP! Men sen tänkte jag att jag kanske kan vara med på danslektionerna för att glömma allt det dåliga. Att få röra på kroppen och vara social med människor. Men... Det slutade alltid med att jag bara satt i danssalen och kollade när dom andra dansa ist. Det var sällan jag också deltog. Anledningen till att jag bara satt och kolla på var för att jag tyckte dom andra var så duktiga! Så jag kände mig bara dåliga när jag inte kunde lyfta upp benet lika högt som dom andra o.s.v. 

Tillslut fick jag lov att prata med yrkesvägledaren. Hon skickade mig in till rektorn. Så min enda tanke var "Nu är det skört" Jag minns att rektorn öppnade dörren och kollade på mig. Jag kollad lite på golvet. Vill inte möta rektorns blick. För jag tyckte han var läskig!  Vi skakade hand och han bad mig att sätta mig ner. Jag kunde nästan inte andas! För det kändes som att han skulle säga att jag skulle dö eller något liknade! Men vi pratande ett tag. Och till min förvåning var rektorn ganska förstående gällande mitt mående. Han sa typ " Ja.. vi ser ju att du inte är så motiverad. Jag tror att du behöver göra något annat. Jobba kanske och sen plugga! Din framtid är inte borta" 
Det kändes skönt när rektorn sa det. Att jag kan jobba och sen plugga. Jag kan söka folkhögskola och plugga upp det jag inte pallade på gymnasiet.  Det var en stor lättnad! 
Så vad händer nu då? Jo,just nu försöker jag att vila upp mig. Sen ska jag söka jobb och skaffa körkort. Det är planen nu iaf. Men man vet aldrig vad som kan hända...

  

Gillar

Kommentarer

Prenumerera