Psykologer, psykoterapeuter, kuratorer, jaa.. You name it. Alla skulle försöka att hjälpa mig, eller det skulle vara deras jobb. Första gången jag träffade en psykolog så var jag 14 år, då gick jag på högstadiet för att dem (lärarna) undrade mycket över mina starka känslor och reaktioner. Om jag blev ledsen grinade jag hejdlöst och var jag glad så var jag som ett fyrverkeri. Det är fortfarande så men jag har lärt mig att hantera det på ett annat sätt.



Jag minns inte så mycket om den första jag träffade, vad vi gjorde eller sa. Hon var endast ett stöd för mig. Alla trodde att det hade med puberteten att göra.

16 år och tappat talförmågan?

När jag var 16 så började jag skolka, grina, skrika och fick mina första antidepressiva utskrivna. Dessa skulle jag ta på kvällen så att jag skulle kunna sova. Detta var i samband med att min pappa & hans förra fru separerade och mina känslor var ÖVERALLT.

Den läkaren jag träffade då innan jag fick mina antidepressiva var en helt vanlig familjeläkare, han dumförklarad mig. ”Du har inte ångest” ”du har inte panikångest attacker” ”Säg bara varför du inte vill gå till skolan”. Det var inte att jag inte ville gå till skolan, för det ville jag verkligen, saken var den att jag inte kunde. Jag trivdes så bra på restaurang linjen tillsammans med mina lärare & klasskamrater. Läkaren menade alltså att jag var ”mobbad” i skolan och därför inte ville gå dit. Läkarbesöket slutade med att jag sprang ut därifrån och grinade, han gav mig en panik mångets attack. Än idag när jag ser den läkaren på vårdcentralen så vill jag bryta ihop. Han var så elak mot mig.

Efter det fick jag gå till en specialist som pappa fixade och han sjukskrev mig.

Under den tiden så var det en vecka jag INTE PRATADE på, jag sa INTE ETT ORD. Jag tycker så synd om min familj & min dåvarande pojkvän. Men ändå, stor eloge till alla som stod ut med mig.

Sedan vart det bra ett tag. Mina känslor var fortfarande upp & ned. Lärarna på gymnasiet tyckte detta var märkligt och tog in en ny psykolog som gjorde en utredning på mig. Borderline personlighetsstörning & emotionellt instabil. Jag gör ett inlägg om det längre fram.


Sedan har jag träffat några olika psykoterapeuter på vårdcentralen i samband med min sjukskrivning. Den får ni läsa om på torsdag.

KOM IHÅG ATT SKICKA MEDDELANDE ELLER KOMMENTERA OM NI HAR NÅGOT NI VILL DELA MED ER UTAV. DU FÅR VARA ANONYM❤️

För alltid er, Emmy Andersson

Heeeeej snuttisar, hur är det? Med mig är det bra tack!

Jag ville bara säga ett STORT tack till er ALLA! Jag har öppnat upp mig en del på senaste tiden och delat med mig av mitt förflutna. När jag gick in i väggen. Ni har skickar fina meddelanden här på nouw, Instagram och Facebook. Även om ni inte är många så är ni guuuuld värda!

Jag tänkte prova att starta en bloggserie här på bloggen, två gånger i veckan i 4 veckor så kommer ett inlägg ut om psykisk ohälsa. Det kan vara mina berättelser, hur jag kämpade igenom vissa händelser, tips & trix. Vad sägs om det? Jag känner mig taggad! Så när då? Jo tisdagar & torsdagar kommer denna serie ut och jag hoppas ni är lika taggade som mig.

Om ni vill höra om något speciellt så kommentera eller skicka ett meddelande mer än gärna så skriver jag om det och taggar dig i inlägget.

För alltid er, Emmy Andersson

Jag ska göra något för alla andra. Denna text la jag upp på en tjejsida på Facebook. OCH VILKEN RESPONS JAG FICK! Jag blir så glad för att kunna vara till hjälp💘

För alltid er, Emmy Andersson