Hemlängtan?

Låt oss börja från dag ett. Mina föräldrar följde mig hela vägen till säkerhetskontrollen på flygplatsen morgonen när jag skulle flyga till Paris för att sedan därifrån ta mig vidare till Miami. Vi kramades ganska snabbt och sa hejdå för att jag inte ville börja gråta där och då. Nu ångrar jag att jag inte höll om dem liiite längre och verkligen njöt av sista kramarna på väldigt länge. Hur som helst så tänkte jag inte så mycket mer på det just då eller under hela resans gång. Inte ens de två första dagarna på skolan kände jag något speciellt direkt för allting gick så snabbt och skolan hade schemalagt de dagarna med aktiviteter varje timme. Efter de dagarna slog det mig dock hur länge jag ska vara här helt ensam, jag är en väldigt familjär och hemmatjej egentligen så detta borde vara extra jobbigt för någon som mig. Den första veckan här kan jag nog utan att överdriva beskriva som den värsta i mitt liv. Jag var ledsen hela tiden och tårarna var nära konstant, även under lektionstid. Jag ringde ofta till mamma och pappa på Skype och bara grät och sa att jag ville hem och inte förstod varför jag ens hade åkt.

Första veckan tog jag mig igenom med nöd och näppe för att ge mig in på andra veckan. Andra veckan hade absolut sina motgångar men tårarna blev färre och jag började vänja mig vid att vara ensam. Aktiviteter började planeras in vilket hjälpte för att kunna blicka framåt mot roliga saker. Idag är det exakt tre veckor sedan jag anlände på campus och jag måste vara ärlig med att säga att hemlängtan inte har försvunnit helt men det är inte i närheten av hur hemskt det var första veckan. Det blir alltså bättre med tiden som alla säger även fast jag vet att man inte tror det i de svåraste stunderna.

Utsikt från balkongen i mitt hus i Helsingborg <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229