När man är full så får man det självförtroende man förtjänar, man blir sig själv, man är stark och är enligt sig själv den coolaste katten i stan. Man behöver inte vara puttinuttig eller dölja något, även om man till en början kanske ångrar det dagen efteråt. Men varför ska man ångra den man är? När jag är full så går jag ett självförtroende jag inte haft sedan jag var 14år och fick ligga för första gången i mitt liv, då man kände sig både eftertraktad och älskad, även om det visade sig vara en lögn när killen gick bakom ryggen men ens (då) bästa vän. Man anser sig på ett sätt vara bättre, då menar jag inte bättre än alla andra, utan man är en bättre version at sig själv, den man önska att man kunde vara varje sekund av sitt liv.
Jag är dock glad att jag började släppa på den där avskyvärda delen som kallas "fin i kanten", att behöva dölja ens tankar, åsikter och erfarenheter. Varför ska man skämmas? Varför kan jag bara inte få vara den sexuella, dryga och oplanerade Emma jag faktiskt är?
Jag är glad att sen jag började vara mig själv mer offentligt, trots att jag brukar censurera det sexuella så har jag fått en drös med nya läsare på min blogg, trots att jag tidigare skämdes över att jag ens hade en. Dock måste man omväxlande med tävlingar, listor och tips, man kan inte bara vara en offentlig dagbok för att tillfredsställa alla läsares behov. Men vet ni vad, jag är så oerhört glad över alla läsare och alla era kommentarer!
