![[object Object]](https://nouwcdn.com/v107/u/712/1452712/295/201804241223261452712wx2048hy782.jpg?width=375)
Missunnsamhet och avundsjuka
Det här är ett inlägg jag tänkt väldigt mycket och länge på.. Tankarna har också gått runt om jag ska publicera det eller inte, och vad kommer jag få för reaktion?
Jag håller ju på med mina sociala medier väldigt mycket som ni vet. Jag är inte direkt stor men jag har ändå närmare 6500 följare på instagram, mitt inlägg om prestationsångest har över 45.000 människor läst och på enstaka videos har jag 5000 visningar på youtube.
Jag bor i en väldigt liten stad, så även om mina siffror inte är stora, så är de större än man är van vid i vår lilla by. Åtminstone så vitt jag vet.
Jag jobbar otroligt hårt och ingenting kommer gratis. För mina sponsorer och de mindre samarbetena jag gör ligger hårt jobb bakom. Det ska fotas snygga bilder, bra inlägg ska skrivas ihop på instagram, jag ska använda allas produkter och alla ska hinna bli promotade och få synas.
På min instagram har jag en del giveaways. Detta för att ge tillbaka för allt stöd, pepp och kärlek som jag får av folk på instagram. Men också för att jag vet hur gärna man vill ha de här eftertraktade märkessakerna, man kanske behöver en ny hjälm eller nya ridbyxor men inte har möjligheten. Jag har då privilegiet att linne ge folk chansen att vinna de här grejerna. Jag själv har allt jag behöver och lite till. Men jag vet att många inte har det, och det känns fint och bra att kunna ge folk möjligheten.
Det här verkar folk inte (vilja) förstå. Det heter att jag tigger till mig saker, jag kan ju lika gärna köpa exempelvis den där kavajen själv och inte tigga till mig den istället för att ”köpa följare” och lägga mina pengar på giveaways.
Men det är ju inte riktigt så det går till bakom kulisserna. Ja, jag får saker. Men det är också mitt jobb att se till att dem används och marknadsförs. Jag fotograferas i sakerna, skriver om dem och visar upp vilket skapar nyfikenhet - folk frågar vart man kan köpa och jag hänvisar till butiken jag fått den ifrån som på så vis får en ny kund.
Butiken/företaget får publicitet i utbyte mot att jag får saker som jag visar upp.
Jag går i skolan. Jag rider min egen ponny varje dag och tränar 1-2ggr i veckan. Jag har en häst jag hjälper till och rider, som bor 3 mil bort dit jag åker ett par gånger i veckan och tränar. Jag fotograferas. Jag spelar in videos. Jag klipper filmer, drar ihop giveaways och ser till att mina sociala medier är uppdaterade. Jag mailar dagligen med olika företag om eventuella samarbeten och utöver detta gör jag också mina läxor, leker med mina småsyskon och hjälper till hemma.
Det är HÅRT JOBB som ligger bakom min framgång, men det vill folk inte se.
Vuxna pratar illa bakom min rygg att det är mina föräldrar som pushar på mig och påstår att jag inte vill det här. Folk i skolan zoomar in ansiktet på mina ridbilder och skrattar åt, de gnäggar när jag går förbi i korridoren och de skrattar åt mina youtube-videos.
Folk snackar bakom ryggen om att jag minsann glider på en räkmacka och får allt gratis och serverat på silverfat.
För det första har jag 120% fullt stöd från min familj. Jag är otroligt tacksam för allt de gör för mig och allt jag får, utan dem hade jag gett upp och inte varit den jag är och framförallt hade jag inte varit så STARK i mig själv som jag är.
För det andra - jag vill det här SÅ mycket. Jag jobbar stenhårt varje dag. Det här är på mina initiativ och det här är min dröm, ingen annans.
Jag har haft min ponny två år. Två fruktansvärt tuffa år där jag flera gånger varit påväg att ge upp. Det har bokstavligen talat varit blod, svett och tårar. Jag köpte från början en för svår och stor häst, men fasen vad jag lärt mig mycket. Det är mindre än ett år sen som vi fick en uppåtkurva och vi har utvecklats SÅ mycket. Men det har verkligen inte kommit gratis som folk verkar tro. Loca är en svår häst och till och med vuxna människor har svårt att rida henne, men jag har fått lära mig det den hårda vägen och det har bara gjort att min vilja att lyckas växt sig starkare och större.
Jag får stå ut med mycket skit, jag får höra fula saker om att jag skulle vara oförtjänt av min ”framgång” och att jag har det såå enkelt och får allt serverat.
Det är vuxna som är elaka, som slutar hälsa, som skrattar, pekar och pratar bakom min rygg. Det är jämnåriga som säger dråpliga saker och mobbar. Det är människor i hästvärlden som inte ser mig som något annat än en person som tigger till sig gratissaker och glider räkmacka på tävling.
Jag vet att många inte hade klarat att ta emot den skiten jag gör, samtidigt som man börjat högstadiet och det händer mycket annat i kropp och knopp. Och många gånger vill jag lägga mig ner, skrika in i kudden och tjuta tills jag somnar.
Men istället får det mig att kämpa hårdare. Jag vill motbevisa det folk har emot mig. Kärleken jag får av folk är STARKARE än hatet. Jag lyfts av alla fina DM jag får och av de fina människorna jag har runt mig.
Jag är alltid snäll mot folk. Jag snackar helst inte bakom folks rygg och jag vet att alla har sin egen skit, så varför lägga på mer?
Jag önskar alltid personen som ska in på banan efter mig lycka till, och ger alltid en komplimang till personen som varit på banan innan mig.
Är någon ledsen har jag alltid en kram till övers, vill någon - som jag känner eller inte känner - prata, så svarar jag alltid på alla meddelanden för att alla ska känna sig sedda.
Lyckas folk runt omkring mig att vinna en tävling, hoppa den där höjden de varit så rädd för, äntligen får den där ponnyn de alltid drömt om eller om det helt enkelt går bra, så är jag ALLTID glad över andras framgångar och är inte sen med att gratta och lyckönska. Oavsett hur mycket narr, skitsnack och mobbing jag kommer bli utsatt för, så kommer det aldrig att få mig sluta jaga min dröm. Men jag vet också att alla människor inte har turen att vara lika starka i sig själva, inte har samma stöttning hemma som jag har och att folk blir utsatta för mer och värre saker än vad jag blir.
Varför har vi i lilla landet lagom SÅ SVÅRT att vara glada för andra? Jag tror ingen mår bättre av att kasta skit på någon och jag tror heller ingen mår bra av att vara bitter för att det går bra för någon annan.
Kan vi istället inte hjälpa varandra, peppa, heja och vara snälla och glada för andras skull? För andras framgång?
Tänk vilket bra klimat vi skulle få, både på nätet och i verkliga livet om vi istället blev glada för andras lycka, än att bli bittra och smutskasta.
Jag kommer hädanefter ge en komplimang till minst en person varje dag, för den lilla komplimangen kan göra någons hela dag.
Det är dags att vi gräver ner vår missunnsamhet och avundsjuka, och istället gläds åt våra medmänniskors lycka.
Ingen ska behöva bli mobbad, illa behandlad eller ifrågasatt, oavsett livssituation. Vi ska alla få göra det som gör oss lyckliga och framför allt ska vi uppmuntra hårt arbete.
Nu har jag äntligen fått spy ur mig lite, tack om du orkat läsa såhär långt!
