Hej alla underbara.
Som ni vet har jag ett långt liv med ångest och depression bakom mig. ☝️
Jag har jobbat väldigt aktivt, det senaste året, med att må bättre och har även börjat med antidepressiva.
Man får telefonsamtal varannan vecka från en psykolog som följer upp hur man mår osv och hon ringde mig i onsdags.
Jag mådde som vanligt nuförtiden, glad och avslappnad, men efter samtalet med psykologen blev jag deppig.🙄
Det höll i sig resten av kvällen och satte igång en tankeverksamhet hos mig, utan dess like. 🤔
Jag pratade med psykologen om vad det är som triggar min separationsångest och hur man vågar lita på folk efter att ha blivit bränd tidigare.
Då blev jag påmind om dåliga tider och kunde inte, hur hårt jag än försökte, få mig på bättre tankar.
Efter 4-5 timmars prat med Robban, sa jag att jag inte orkar med detta längre.
Att ständigt jobba med sig själv, ta reda på allt som triggar ångesten, jobba med det, skriva ner känslor, undra hur man ska undvika samma situation nästa gång osv.
🤯
Nu får det vara bra med prat och tänk kring psykisk ohälsa osv.
Sen jag började med antidepressiva för snart 5 veckor sen, har jag haft ångest typ 3 gånger.
Är det nåt att hänga upp sig på?
Måste man ha långa diskussioner kring det, vad hände, vad gör vi nästa gång osv?
Jag orkar inte prata om det här mer.
Till exempel:
När jag och Robban blir osams blir han arg och jag får ångest.
Men vi sitter inte i timmar och går igenom varför han blev arg, så varför ska vi diskutera varför jag fick ångest? 🤔
Det är så sällan nuförtiden så vi kom överens om att när jag får ångest, rider vi ut det, accepterar det och sen går vi vidare.
Inte hänga upp oss på detaljer och lösningar.
Det kanske helt enkelt är så att vissa blir ledsna ibland, vissa blir arga och vissa får ångest. 🙂
Jag är inget problem vi måste lösa.
Jag säger Hej då till min ångest och personliga utveckling nu.
Jag är mitt bästa jag.
Jag älskar mitt jag. ❤
Låter det knäppt?
Over and out.
