Jag satt igår och läste igenom min gamla blogg och hittade flera inlägg från månaderna innan pappa dog. Där skriver jag att jag är hos pappa, äter hos pappa, sover hos pappa, kollar på tv med pappa och min bror, att vi är ute och handlar och allt detta gör mig så rädd. Att jag var så ovetande då över vad som skulle ske. Att han en vecka efter skulle försvinna för alltid.
Jag förstår ju att man inte kan förespå något så när man ej vet hur det ligger till, men tänk att jag bara liksom som ingenting satt på balkongen med pappa i solen och åt mat. Idag ser jag det som något jag skulle kunna offra mitt liv för och något som aldrig kommer ske mer. Att man tog det för givet då gör mig så arg.
Men jag hade inte en tanke alls på att pappa skulle gå bort när jag var 17 år. Jag trodde han skulle vara med när jag flyttade hemifrån, när jag fick mitt första riktiga jobb, när jag fick barn och allt detta som man går igenom.
Men nej, jag tog det för givet, jag tog honom för givet.
Förlåt om det är någon av mina närstående som blir irriterade nu eller liknande för att jag säger att jag tog pappa för givet, men det gjorde jag. Och jag gör aldrig om det igen. Jag ska aldrig ta någon för givet, alla måste ta vara på den tiden som man får med dem man älskar för man vet inte alls när den tiden tar slut.
Jag och min bror var hos min pappa dagen innan han dog, han ville att vi skulle vara där från morgon till kväll och det var vi! Han hade gjort sin specialmat och efterrätt som vi bara år hos honom när det var något speciellt, men just denna dagen var allt framme utan anledning, han vill bara vara med oss hela dagen. OCH att man då var så ovetande om att han sedan, mindre än 24 timmar efter skulle vara borta för alltid gör mig så arg, rädd och ledsen. Att man inte såg tecknen eller något och frågade honom hur han egentligen mådde.. fan för allt just nu.
