I onsdags lämnade jag in en hemtenta och åkte sedan för att jobba kväll. Hem och sova och vakna nästa dag sådär trött man blir när lugnet kommer efter några hektiska dagar. En och en halv podd på buss och tåg senare så var jag framme i skogen. Inledde det avkopplade dygnet med att gå på loppis. Köade med pensionärer innan de öppnade, ingen trängsel utan allt gick lugnt och fint. Hittade fina fynd bland annat en julljusstjärna och en husmorskokbok från 1957. Åt en lunch på ett pensionat inne i höör. En gryta som inte smakade så mycket men det gjorde inget för det kändes mycket att bara få hänga med familjen.

Men sen ut i skogen. Allt är blött, allt är i alla färger, allt är tyst. Bara grenar som knakar under våra fötter. Vi letar svampar men inte för att hitta några som kan ätas. Vi ska hitta den med sötast hatt, finast färg. Hem in i stugan. Sippa på ett litet glas med portvin när jag bryner smör till kakan. Lösa korsord framför brasan fast det är för mörkt i rummet för att kunna se något. Mamma kokar soppa i köket. Den blev lite stark säger hon, men då blir vi varma. Varm blir jag men kall snart igen, så kryper ner i sängen direkt efter middagen. Läser i boken men redan trött för sömn klockan nio.

Jag har varit så glad över min nya lägenhet, så taggad på att flytta in i den, hur allt kommer att se ut och hur det kommer vara att bo där, att jag samtidigt glömt bort att jag ska flytta hemifrån och flytta ifrån mitt rum. Och ja det är väl bara fyra väggar ett golv och ett tak, allt som det är fyllt med kommer såklart att tas med mig, men det känns ändå att behöva lämna det. Det har varit mitt rum i sju år. Jag har inte växt upp i det här rummet men jag har definitivt blivit den jag är i dag i det. Jag älskar det här rummet. Vad jag gjort med det och vad jag känt i det. Fina rum nu tittar vi på dig:

Mysets mecka. Hösten och vintern gör sig så bra här. Med regnet som landar på fönsterblecket, det stora trädet utanför som brinner orange, ljusen, att det knakar lite i väggarna när vinden är stark.

Så kommer ljuset med våren. Fönster mot väst så hela eftermiddagen och kvällen lägger solen mönster över väggarna. Solnedgång precis utanför. Växterna sträcker på sig och växer nästan märkbart var dag.

Balkongen! Som blir ett extra rum från maj till september. För frukostar, eftermiddagsfika, sitta och läsa, en liten whisky och pratstund sent in på kvällen.

Tack rum så bra vi har haft det!

Hösten är på sin spets nu. Staden brinner och slocknar på samma gång. Jag försöker svälja så mycket av den som möjligt. Insupa varje sekund, frenetiskt fånga upp den fast det känns som att allt rinner ur mina händer som sand. Hösten är egentligen insikten att den redan är förbi.

I skåne stiger smittan nu. Vi ska undvika buss, undvika affärer, undvika kontakt. Helst bara träffa närmsta familjen, men min familj är ute i stugan så jag träffar ingen alls. Går en promenad för att komma ut. Lägger in en tvätt för att känna att något blir rent. Äter middag vid bordet och inte i sängen för att det ska kännas normalt. Hösten under corona är insikten att man inte pratat med någon på två dygn.

Jag packar ner det jag äger i lådor. Slår tidningspapper om tallrikar, varvar romaner med tshirts. Bakom bokryggar och i byrålådor kommer gamla spår av ett liv fram. Ett tonårsliv. Ett jag som blivit en annan. För där på mitt golv bland flyttkartonger och överfulla papperspåsar är plötsligt insikten att ett hem kommer bytas mot ett annat.