Att bli sambo och flytta hemifrån

Som titeln lyder så tänkte jag typ reflektera över den senaste månaden, hur det är att ha gått ifrån att flytta hemifrån till att bo på en gård och att fått en sambo.

Det har verkligen varit uppochner, mycket att komma in i, mycket att lära sig men främst skulle jag säga att allt detta verkligen har fått mig att rannsaka mig själv - i och med att jag nu är och har en sambo. För mig har denna flytt varit enorm, på det viset att jag aldrig bott själv förut. Som skilsmässobarn har jag kastats mellan olika hus så det har liksom inte funnits en trygg punkt. Har haft trygghet i familj och vänner men aldrig i att mina grejer är samlade på ett ställe, aldrig i att jag har en frizon där jag kan vara utan att känna mig i vägen. Så när flyttdagen kom och vi faktiskt skulle sova här så kändes det som en sådan lättnad (och sorg). Det kändes som att jag har hållit andan i flera år och äntligen kunde andas ut.





Jag tror ändå att man fattar att detta tar på krafterna - jag bor nu i ett hus, med 5 stora uthus. Det känns svårsmält på många vis. Det är mycket att tänka på, och inte minst med pengar. Hela min "livsbild" förändrades ju helt. Och det är absolut inte i negativ mening. Men den förändrades till lite mer allvar. Har alltid tänkt och sett mig själv på landet - där är jag uppväxt och känner mig som mest hemma i. Men det kanske jag har sett mig själv på som 25åring. Inte än liksom.

Även om det för mig har varit ganska känslofyllt och mycket att ta in så har L varit så stöttande. Han har varit så full av förståelse för att jag kanske inte är där i livet än, men att han ger mig all tid i världen för att hitta den. För honom är det här klockrent, han har verkligen hittat sin plats. Jag tror att jag är en av dom som alltid är vilsen dock. Jag har alltid känt mig lite vilsen och förvirrad - vet inte vem jag är eller vad jag vill med livet. Har alltid känt mig stressad över det, men fått börja inse att jag alltid kommer vara så - på språng mot något nytt.

Blommor jag fick av L en dag mitt i veckan för ett tag sedan (<3)

Att bli sambo har ju också varit lite påfrestande, främst mysigt och tacksamt. Men också svårt och irritersamt, haha. Nästan alla kompisar jag pratat med som har sambo har enigt sagt att det absolut inte är en dans på rosor, som många får det att verka som genom att det aldrig uppstår irritation, tjafs eller bråk.Utan att gå in på vårat liv tillsammans allt för detaljerat så har det absolut inte varit enkelt, men heller inte jobbigt. Det har bara varit svårt att få ihop en vardag tillsammans (inte alls konstigt?). Ingen av oss har bott hemifrån förut och heller aldrig haft en sambo = det blir svårt när man inte har all koll i världen på vad som behövs göras. Vill vi ha det lika rent och städat (lika ofta)? Vill båda att det ska komma massa kompisar ikväll? Det är mycket som lätt kan missförstås. Vi bråkar absolut inte, men tycker olika ibland vilket är helt okej. Men utan att ropa hej än så tycker jag att vi börjar komma in i en vardag ihop. Iallafall lite smått, det är svårt när Linus jobbar skift då ingen vecka är den andra lik. Men vi börjar få häng på detta.


För att ingen ska få fel bild av något - vi är jättekära och trivs i huset och med varandra, det är det ingen tvekan om.



Sambolivet kommer alltid medföra uppförsbackar, tuffa dagar, och en person att älska, respektera och behandla rätt. Och det tror jag att vi sakta men säkert redan kommer i balans med.

Gillar

Kommentarer

skansjos
skansjos,

Känner igen mig så mycket i det du skriver! Hoppas att du snart kan känna att gården är din trygga punkt 💛

nouw.com/skansjos
emmasundeskog
emmasundeskog,

Åh, ändå skönt att man inte är ensam i känslorna! Tack och hoppas du funnit din 💛

nouw.com/emmasundeskog