Hej på er. Var ett tag sedan jag skrev inlägget om min ångest, fick väldigt mycket support mm av de inlägget o de är jag tacksam för! Nu vill jag ge mig på att skriva mer om mitt mående allmänt, hur jag egentligen mår.

Jag vet att det garanterat kommer folk som tror jag gör dessa inlägg för jag vill ha uppmärksamhet eller liknande.. Men det känns skönare för mig om jag får en chans till att förklara för alla mina vänner varför jag beter mig som jag gör oså och skönt att slippa skriva till en och en liksom. Och samtidigt kan jag nå ut till andra som också mår dåligt, man ska veta att man aldrig är ensam om något.

Kan iaf börja med att säga att min ångest är ju då mycket bättre, det blir ju bättre hela tiden, visst jag kan ha dagar de är sämre o går sämre men det har alla! Jag har inte lika mycket 'oro' över den ångesten längre eller vad man ska säga.

Men hur mår jag förutom den ångesten då? Inte så bra alls egentligen. Är så svårt o sätta ord på allt o ens förstå sig på allt själv men ska försöka få ihop något, känns som jag behöver de.
Jag har inget självförtroende eller självkänsla, jag tycker jag är ful, äcklig, alldeles för smal osv. Jag tycker i princip allt dåligt man kan komma på om mig själv. Det är liksom, jag ser fel i allt med mig själv, jag ser fel i varenda del, både utseendemässigt och allt jag gör,säger osv. Jag VET att jag är smal, så många som alltid ska påpeka de, kan räcka med att någon håller med när jag själv säger att jag är smal. Jag vet att jag är de och hatar när andra ska påpeka de, för TRO MIG, det är inget jag mår bra av, tycker jag är helt ärligt skitful och att min kropp ba äcklar mig själv och alla andra. För liksom vem vill ha ett benrangel, vem tycker ett benrangel e fin? Och då plus den runda saken på toppen av kroppen, ser bara fel där med såklart. Ett ojämnt fult ansikte med för stor näsa o för stor panna, eller hårfästet e för långt upp. Nåt de de. Fula små fake 'smilegropar' på endast en sida typ runt läpparna. Vem bygger ens en människa såhär?
Ja som ni förstår ser jag inget bra hos mig själv, har noll självförtroende^^
Det gör en stor del i resten av mitt mående, för tex kan jag inte ta emot komplimanger eller liknande då. Säger någon till mig att jag är fin tror jag att personen ljuger för mig, för kan verkligen inte tro att någon tycker nåt bra om mig..
O de med tilliten där, vågar inte lita på någon. Vad de än gäller så vågar jag bara inte, har haft för många personer i mitt liv som ljugit, sårat, svikit mm. så har tappat tilliten för folk helt enkelt.
Jag känner att jag aldrig duger eller räcker till, tror att jag alltid ska bli sårad eller sviken.
På grund av detta drar jag mig tillbaka ofta, håller mig undan är tyst av mig vill inte riskera o förstöra något, såra nån eller typ vara jobbig. Ibland går det istället åt andra hållet dock, jag fästs för mycket vid en person och är för på, får personen o tröttna och där har jag förstört allt ändå. Vet inte hur de kan bli så, försöker alltid så mycket att göra det rätta men aldrig duger de, hur mycket jag än försöker blir allt fel.
Innerst inne är jag en snäll och bra person, bryr mig om alla i min omgivning och vill aldrig nån ska må dåligt, vill finnas där för vänner o familj och känna att dom kan lita på mig. När jag har fäst mig vid mina personer, när jag gillar dessa, jag skulle kunna göra i princip vad som helst för dom. No joke.
Så jag är ingen dålig person egentligen, antar jag!
Men det känns som mitt mående förstör mig, förstör mina vänskaper, förstör mitt liv, förstör allt.
De som är nya i mitt liv är de det är extra jobbigt med, de förstår nog inte hur mycket jag egentligen försöker och visa min bra sida, försöka göra allt rätt, försöker inte förstöra något osv.. Så tappar de extra fort, eller känts så på senaste tiden iaf..
Jag säger inte jag aldrig gjort misstag, jag har gjort många misstag genom åren, som alla har, men det är något jag numera står för och jag kan säga att jag gjort dessa misstag! Försöker på insidan, undan från mitt mående, bli en bättre person, bättre vän, bättre dotter/syster.
Detta jag skrivit nu förklarar ju inte allt jag känner o tänker men går nog inte o göra så mycket bättre än såhär, annars exploderar nog mitt huvud hehe. Ville bara få en del sagt, så mycket jag kunde sätta i ord liksom.

Och vill tacka alla mina underbart fina vänner som stannar vid min sida även fast jag ibland kan vara en rent ut sagt bitterfitta, jag vill alltid alla i min närhets bästa och försöker bli bättre, bättre på att visa, 'förklara' o känna de.
Lägger till några bilder också som förklarar bra det man ej hittar ord för själv!

Godnatt på er, kram<3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag heter Emma och är 16 år, går första året på gymnasiet, umgås med vänner och har fritidsaktiviteter. En vanlig tonårstjej tänker man, men så är det inte, jag känner inte mig som en vanlig tonårstjej.

Det där första året på gymnasiet jag går nu är inte som det vanliga första året, för jag går IM, linjen där man pluggar upp sina betyg för man inte kommer in på en vanlig linje. Hur kan det komma sig att jag hamnade på den linjen?

Om vi går tillbaka lite i tiden, typ till när jag gick i 5an. Då under ett sommarlov började jag må sämre, började få ångest när jag skulle göra saker såsom åka iväg, men jag förstod själv inte att det var ångest utan jag trodde bara jag mådde dåligt och typ var sjuk. Så sen när skolan började låste det sig, jag ville verkligen inte till skolan. Det var ångest på hög nivå. Jag klarade inte av att gå in i matsalen eller något. Så jag tog kontakt med BUP och där började jag gå på samtal som hjälpte mig, jag kommer inte ihåg jättemycket från den här perioden men mina föräldrar har sagt att jag kom ut ur den ångesten väldigt fort. Så jag blev 'frisk' eller vad man ska säga och var en normal människa igen.

Ända fram tills jullovet 2016-2017. Då började samma ångest smyga fram och inte då heller märkte jag att det var ångest som kom, första skoldagen efter lovet var det samma extrema ångest men jag trodde bara jag var sjuk så jag gick hem från skolan och där sket ju sig allt. Jag insåg dock rätt snabbt här att det var samma ångest så vi tog ju tag i det och först började jag prata med kuratorn men jag valde att ta kontakt med BUP igen, för det var ändå längesen jag hade samma ångest och ville bara komma ut ur de. Jag missade i princip hela sista terminen i 9an så alla mina betyg åkte ju ner så in i helvete. Och därför hamnade jag på IM.

Vad innebär denna ångesten för mig? Ni kanske inte riktigt förstår de så ska berätta allt.

Jag kunde inte gå till skolan då obviously. Kunde inte äta i matsalen, inte på restaurang, inte hos kompisar eller ens med kompisar hemma hos mig. Jag kunde helt enkelt inte äta bland folk eller med folk, en period när det var som värst kunde jag knappt äta hemma och självklart tappade jag i vikt då. Jag kunde inte heller gå in i affärer, kunde inte träffa kompisar, kunde inte göra nånting i princip. Allt var jävligt jobbigt och jag mådde piss.

Men det är mycket bättre nu också, jag kan gå till skolan och umgås med mina vänner, det finns självklart fortfarande saker som är jobbiga, jag är liksom inte 100 procent 'frisk' än, inte helt normal. Men allt går framåt. Och jag mår bättre i detta stadiet, jag försöker gå upp i vikt och bli helt fri från denna ångesten.

Jag har förlorat vänner under dessa jobbiga perioder för mig, jag vet att folk har snackat bakom min rygg och säkert fortfarande gör, jag vet att vissa som sägs gilla mig osv inte alls gör det egentligen, jag har blivit sviken. Jag vet att mycket beror på mitt mående, och jag har förändrats och vissa personer kan inte tillåta förändringar helt enkelt. Jag har blivit kallad anorexia barn, platt, pinne och massa sånt som visar med ord att jag är smal. Och jag vet mycket väl att jag är väldigt smal och jag mår dåligt över min kropp, så det är så satans jobbigt när folk alltid ska påpeka det. Och jag vet att jag gjort många fel genom åren men alla gör fel, man måste göra fel för att lära sig av de, jag vet att jag inte alltid varit den bästa vännen och liknande. Men folk försöker alltid se de värsta och leta fel, tyvärr. Jag är medveten om allt, men jag är också mer medveten om att jag gör mitt bästa än vad alla andra är, jag försöker bli helt normal igen, jag försöker gå upp i vikt när jag har orken, jag försöker må bättre, jag försöker bli en bättre vän, helt enkelt försöker jag med allt.

Varför skrev jag detta inlägget? För jag orkar inte hålla de undan längre, jag vet att de är många i min närhet som märkt jag mått dåligt och inte förstått nånting, det finns folk som nyligen kommit in i mitt liv som inte vet nånting alls o då känns det bättre för mig om de vet att jag går och har nyligen gått igenom nånting som varit jävligt jobbigt för mig.

Det var bara det jag ville få sagt liksom. Kram till er alla som läst detta och inte dömer mig<3

Hoppas ni får en fortsatt bra dag.

Likes

Comments