Min förlossningsberättelse, Kejsarsnitt

Min Förlossningsberättelse del 1


Idag har jag varit mamma till min älskade dotter Kerstin i 4 månader och 1 dag, för att vara exakt. Tänk att det blev just hon. Min älskade lilla tjej.

Nu tar jag äntligen tag i det här med min förlossningsberättelse. Hade tänkt skriva den tidigare men har haft fullt upp och tiden räcker inte alltid till. Det kan vara stressigt att vara mammaledig också! Men jag hoppas jag inte har glömt alltför mycket från förlossningen!

Kvällen innan kejsarsnittet var jag så himla nervös, lycklig och verkligen livrädd. Allt på en gång. Jag skulle snart äntligen bli mamma, så länge jag hade längtat efter min alldeless egna lilla bebis. Vägen dit hade inte varit spikrak, det var mycket upp och ner innan vi såg det där lilla extra strecket på graviditetstestet. Men det tänker jag skriva om någon annan gång.

Kejsarsnitt

Jag duschade kvällen innan och den stora dagen med Descutan som man köper på apoteket för att sterilisera magpatriet inför operation. Allt för att minska risken för infektion. Vi hade ringt in till BB någon vecka innan för att få en tid då vi skulle komma in och vi var välkomna att komma tll förlossningen kl.07.00 den 17 December. Jag tyckte det var så skönt att det blev en tidig tid eftersom jag skulle fasta från 00.00 kvällen innan och kände inte för att ligga och spy samtidigt som de gräver fram en unge ur min mage.

Efter en lång natt hade jag knappt sovit någonting. Jag gick in andra gången i duschen för att tvätta av mig. Medans jag fixade mig fick Ludde packa ner det sista och sen bära upp allt som skulle med till bilen. Vi packade en stor resväska som vi bara kunde rulla med oss, så smidigt istället för en massa småväskor man måste bära på!!

När vi kom dit skrev vi in oss och sen fick vi ett eget rum på en gång. Och eftersom allt gick så fort fick jag samma känsla som när man ska upp tidigt för att åka utomlands, alltså sååån resfeber! Var även lite trött och väldigt förväntansfull.

Jag fick byta om till en sjukhusklänning och långa strumpor. Vi behövde inte vänta lång tid innan en sjuksköterska kom in till oss och berättade lite hur allt skulle gå till. Hon rakade min "fiffi" och sen satte hon in en karteter... AJ! Jag kan säga att detta var det värsta av allt. Det var så obehagligt och kände som man kissade på sig, heela tiden. Som tur var dröjde det inte länge innan de kom in och sa att det var dags. Jag fick ligga i sängen medans de rullade mig till rätt avdelning där kejsarsnittet skulle göras. Vi fick dock vänta där ett tag också eftersom det var någon innan mig som låg inne på operation.

Slutligen rullade de in mig i operationssalen. Det var ganska många därinne redan, säkert 8 pers. Vi frågade om det var lugnt att ta bilder, och det var det. En barnmoska som var där erbjöd sig att ta bilderna, vilket jag är så sjukt glad för idag, för hon var riktigt duktig och det kunde inte bli bättre bilder. Personalen var jättetrevlig och alla kom fram och tog i hand och berättade deras uppgift under kejsarsnittet och att de skulle göra allt för att jag skulle få en så bra upplevelse som möjligt. Rena lyxen kändes det som!

De la en lokalbedövning på ryggen och efter det satte de in ryggmärgsbedövningen. Detta var jag lite rädd för eftersom jag både hört och läst att detta gjorde svinont. Men jag kände ingenting och känslan i kroppen efter denna bedövningen var underbar, haha! Det började pirra och bli varmt i benen och tillslut kände jag ingenting under brösten och neråt. Jag blev väldigt dåsig av detta men lustgasen gjorde nog sitt också!

Jag fick en kanyl i handen och satte droppet, på grund av detta var det väldigt viktigt att någon satt och kollade mitt blodtryck eftersom det kunde gå ner mycket och jag skulle säga till om jag blev yr. Det blev jag. Kommer inte ihåg värderna exakt men jag blev så illamående så en barnmoska fick hålla en plastpåse vid min mun medans jag försökte spy. Och detta var samtidigt som de grävde i magen och försökte få upp vår lilla bebis, så det var väldigt obehagligt och eftersom jag inte ätit så kan det inte upp något.

När de testat med is och nypt mig i magen så de var säkra på att jag inte skulle känna någon så satte de igång. De pratade med mig hela tiden och frågade om allt gick bra. De fick mig verkligen att bli lugn! Jag log nästan och somnade. Ludde satt också och viskade i mitt öra under hela operationen. Det drog mycket i magen och jag gungade fram och tillbaka när de drog i huden och försökte få ut vår bebis. Jag ska tillägga att jag kände verkligen ingenting och det gjorde absolut inte ont. Helt plötsligt var det något som gnydde till. Ludde och jag frös till och kollade skräckslaget på varandra och ludde gömde sig bakom skynket, haha! Då var vår älskade tjej äntligen ute. De sprang iväg med Kerstin på en gång för att kolla så hon mådde bra och sen fick Ludde klippa navelsträngen. Det var lite jobbigt att ligga kvar där och inte veta hur ens bebis mådde. Men känslan när de kom tillbaka med henne går inte beskriva.

De lyfte fram henne till mig för att visa och redan då sög hon på tummen. Hon var det finaste jag någonsin sätt. En väldigt konstig och varm känsla spred sig i kroppen. De frågade om jag ville ha henne på bröstet med medans de sydde igen mig ville jag att ludde skulle hålla henne. Hon var så kletig av blod och blöt. Hon skrek nästan ingenting och de gjorde mig så orolig. Men de sa att vissa bebisar skriker inte så mycket när de fötts, så det var normalt. Hela operationen tog ca 45 minuter från alla förberedelser tills det att hon var ute. Jag var så lycklig, att allt hade gått så bra. Min bebis mådde bra, och det var det viktigaste! Vi tackade personalen (som då i slutet var 12 pers) sen rullade de tillbaka oss till vårt rum. Där var vi i 10 minuter ungefär sen fick vi vårt egna rum med tv och toalett.

Jag var vid denna tidpunkten så himla trött och ville helst bara sova. En barnmoska kom och kollade till mig och Kerstin regelbundet så vi mådde bra. Jag fick också börja amma på en gång eftersom man ska göra det så fort som möjligt så att mjölken rinner till. Det tog lite tid innan det gjorde det men det är helt normalt när man föder med kejsarsnitt, då kroppen inte riktigt hinner förbereda sig.

Kerstin var så fin. Hon var lite gul men det var inget vi behövde göra något åt, det försvann efter några dagar. Hon vägde 4085 g och var 50 cm lång. Så det blev en stor tjej som vi hade trott. De kom in med en födelseflagga och fikat som man får när allt lugnat ner sig. Men just då fick jag inte i mig något eftersom jag var så trött.

Jag är så nöjd över hela denna upplevelse och att jag valde att förlösa mitt barn med ett kejsarsnitt. Det kommer jag aldrig ångra!


Här kommer lite bilder från flrlossningen

Hoppas ni tyckte det var kul att läsa min förlossningsberättelse, Tänkte skriva lite mer någon dag om hur det var dagarna efteråt, både på BB och hemma, Nu ska jag gå och natta den lilla tjejen som var så nykläckt på dessa bilder! Kram

Gillar

Kommentarer

Beatrice
,
Du skriver så otroligt fint om det mest fantastiska man kan få uppleva. Och jag förstår att ni är glada över de fina bilderna. Minnen för livet. Ni är helt underbara💕