Glamorösa mammalivet

Vi har alla någon fras som vi hört en gång för mycket och totalt tröttnat på att få höra! Som till exempel att ens kommentera att någon ser trött ut, osminkad eller döma hur rätt eller fel jag tar hand om mitt barn.

Det är alltid så himla mycket snack, fantastiska bilder och vackra videos om hur perfekt och glamoröst mammalivet är och alltid verkar vara. Att ha fått äran till att bli förälder och hur himla fantastiskt det såklart måste vara. För det finns ju liksom inget annat bättre i världen än att få en liten bebis och ha egna barn.
Så som när alla man träffar som kommer för stunden och gulligullar med ens barn och som man ständigt får höra hur fantastiskt det måste vara att ha fått en bebis och ha barn. Så som dom själva drömmer om familj och verkligen önskar sig att dom hade det där glamorösa mammalivet.
Då har jag ett att säga dig om hur himla glamoröst det där mammalivet kan vara. Det som det alltid är så nertystat om.
Det som ni tror alltid är sådär fantastiskt och perfekt.

Då dagen börjar med att man efter en hel natt knappt har fått någon sömn alls. För att ens barn bara ligger och snurrar runt som en jojo i halva sängen. Vaknar av att ha fötter sparkandes rakt i ansiktet eller att ungen tvärvägrar att somna om mitt i natten oavsett vad du gör. Hur morgonen sedan startar med att ungen fortsätter tramsa och vända bort huvudet så fort en sked med mat kommer. Och hur all mat landar överallt på bebis, dessa nya och rentvättade kläderna, golvet...och ja ..gud vet vart resten hamnar.
En unge som man sedan till slut lyckats få i efter en timme, en halv portion gröt. Hur man sedan måste sitta och bajsa med en gnällande unge i knäet eller stirrandes på en från golvet. Hur man därefter under dagen till slut fått på ungen rena kläder, lekt, sovit, bajsat och lyckats få i ordentligt med mat och dryck men som ändå tvärgnäller för det minsta lilla. Och som bara fortsätter och fortsätter oavsett vad du än gör för att få ungen att sluta.

Dom dagar då man känner sig totalt värdelös som mamma, dom dagarna då man ordagrant bara vill kunna strypa ungen för man bara vill bryta ihop och gå därifrån. För ingenting duger. Ingenting gör ens eget barn varken nöjd eller glad.
Dom dagarna man bara vill ge upp och släppa allt. För man känner sig som rena rama idioten, som varken kan eller förstår sig på något, om ens eget barn.
Dom där dagarna när man sedan till slut efter en hel dag, får sitt barn äntligen till att somna för natten.
Då man längtat efter den lilla tystnad och egentiden man äntligen ska få. Men som man vet att man egentligen skulle behövt tagit undan all den där hemska disken och all mat efter ungen på halva köksgolvet samt den där överfyllda tvättkorgen. Som istället slutar med att inget blir gjort för man bara somnar utav utmattning efter både natten och dagen som gått.
Det är det som just är, det där såkallade glamorösa mammalivet.

Men samtidigt när dagar som dessa, då man bara vill ge upp livet emellanåt.
Bara av att veta och känna känslan när ens lilla monsterbebis möter din blick, sträcker sig efter ditt ansikte och den där lilla, lilla handen möter din kind.
Det! Det är Obeskrivligt!

Kram Emma

Gillar

Kommentarer