...Jag gick in i det här året utan några som helst förväntningar om hur det skulle bli. Det är nu december och jag kan med handen på hjärtat säga att 2018 inte var som något annat år. A lot of shit happened this year..

Det har varit ett av de bästa men också svåraste året i mitt liv, jag lärde mig att allt är tillfälligt, stunder, känslor, människor.. Jag lärde mig att kärlek handlar om att ge, ge allting. Och låta det skada. Jag lärde mig att allting kommer i två, liv och död, smärta och glädje, jag och du.

Det har varit året jag kände smärta så djupt men också levde så bra, året där jag gjorde vänner ur främlingar och främlingar av vänner. Året där jag lärde mig att mint-choklad glass läker i princip allting, och för smärtorna de inte läker, så kommer de alltid finnas min mammas armar...

Jag firade många födelsedagar detta året. Jag började studera på högskola och flyttade hemifrån, till min alldeles egna lägenhet…Jag träffade många nya underbara vänner, som idag står mig så varmt om hjärtat.

Jag hade en helt underbar sommar. Jag festade sent in på natten, jag skrattade tills magen vek sig, jag badade, tog långa promenader och hade the time of my life. Jag spenderade några fantastiska dagar på Gotland med min familj, som förövrigt är det viktigaste jag har i mitt liv, och jag fick se Ed Sheeran live på Ullevi på en av sommarens varmaste kvällar.

Jag fyllde 20 år och tog ytterligare ett kliv in i vuxenlivet. Firade min födelsedag med alla jag älskar.

Jag skrattade och jag grät, så mycket.

2018 var året som jag förlorade en person som stått vid min sida i 4 år och året som jag fick mitt hjärta krossat för första gången.. detta resulterade i veckor av sorg och sömnlösa nätter och jag befann mig i en situation där jag inte kunde hantera mig själv. En situation där jag inte riktigt visste vem jag var. Men detta gjorde att jag också insåg att bättre tider kommer, man måste bara låta sig själv vara ledsen och känna alla känslor som man känner. Och jag antar att jag insåg att jag var tvungen att komma över det faktum att vissa personers resa i ditt liv så småningom kommer till ett slut.

Jag spenderade väldigt mycket tid med Elisa och vi kom varandra såå nära detta år... Hon får mig att skratta mer än någon annan. Hon är en av de enda som jag känner verkligen förstår mig. Hon vet alltid rätt ord att säga och hon får mig må så himla bra. Och om du läser det här, så vill jag bara säga att jag vet att du kommer att lämna ett fantastiskt fotavtryck på den här jorden, för att du är en fantastisk person och jag är så lycklig att kalla dig min bästa vän. Jag säger inte det här nog, men älskling ... du är min själsfrände och du hjälpte mig igenom så så mycket i år ... Du hörde mig prata och gråta om samma kille i VECKOR, och du gav aldrig upp på mig, jag är så tacksam för dig.

Jag har lärt mig mycket i år. Jag lärde mig att saker inte alltid utspelar sig så som du planerade, eller hur du trodde att de skulle. Jag har lärt mig att några trasiga saker stannar trasiga och jag har lärt mig att du kan komma igenom dåliga tider och fortsätta leta efter bättre, så länge du har människor som älskar dig.

Detta var året som kom med en mild beröring på axeln, påminde mig om vem jag var och vad jag kunde vara. 2019 kommer vara mitt år, jag känner det på mig, jag ska fokusera mer på mig själv, göra mer saker som gör mig lycklig och fokusera mer på de positiva sakerna i livet.
Så.... Thank you 2018 for a hell of a ride!

Weheartit @emmapasschiier

Ännu en icke händelserik dag i mitt numera allt för tråkiga och gråa liv. Klockan ringde halv 8 och jag kände mig mer död än levande när jag ålade mig ur sängen. Efter en veckas influensa med feber, hosta och halsont from hell så var jag allt annat än pigg. Tog mig sedan till skolan för att traska runt på framtidsmässan och försöka spela intresserad av alla människor som viftade med broshyrer om högskolor till höger och vänster men kände mig mest stressad och ångesten kröp sig närmre inpå. 1 timma senare var jag hemma igen och satt med näsan i matteboken, gav dock upp mitt tappra försök till att förstå någonting alls rätt snabbt, typiskt mig!

Just nu snurrar mina tankar bort och mina framtidsplaner och drömmar känns fan längre bort än någonsin. Skolan går trögt och jag vet egentligen inte riktigt vad jag gör, försöker plugga men det slutar alltid med att jag gör något annat istället och sedan får ångest för att jag inte pluggade istället. Varför är det alltid så?

Det känns som att jag bara sitter och kollar på hur de flesta i min närhet bara lyckas så himla bra, med skola och annat och att dem redan vet vad dem vill och vad dem vill åstadkomma, medan jag är här och inte har en aning, medan de känns som om jag är här och bara vinkar hejdå till alla mina drömmar. Tankarna och ångesten bubblar över och jag får en klump i magen. Jag vet att de krävs så himla mycket av mig nu resterande månaderna innan studenten och jag vet inte hur jag ska finna kraften till att orka ge mitt bästa. Jag är såååå rädd för att bli äldre, så rädd för att ta ett kliv in i vuxenlivet och så rädd för vad framtiden har att erbjuda. Jag lever på hoppet om att, allt löser sig i slutändan. Det är så viktigt att ta vara på livet och leva de till fullo när man har chansen. Jag bara hoppas att jag på något sätt hittar kraften, som jag vet att jag har, till att orka ge allt nu sista tiden, för det är såå lite tid kvar och jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte gör de. Livet är för kort och tiden går så himla snabbt och det ger mig sån ångest.