on our way

min lilla bebis, sommaren 2018

nu är vi påväg ner till skåne med regnet som håller oss sällskap utanför. har isolerat mig i baksätet med hörlurarna i och tänker inte röra mig tills vi kommer fram. min ångest är brutal, jag gråter varannan minut och jag har haft små mini-panikattacker till och från hela morgonen. jag vågar inte hoppas på för mycket, för tänk om det inte känns som det ska när vi träffar valpen och vi bestämmer oss för att åka hem utan honom? jag vågar inte ens tänka tanken på att han kanske följer med oss hem. för om han gör det så vet jag att jag kommer att ge mitt hjärta till den hunden och det är så jävla läskigt för det betyder att jag är sårbar på ett sätt som jag inte varit sedan linus dog. ni kanske tycker att det låter helt absurt att prata såhär om en liten hund men jag vet inte, för mig är det så mycket mer än en varelse på fyra ben. när linus dog så gjorde det ont i mig på ett sätt som jag aldrig upplevt förut och jag skulle inte klara det smärtan en gång till just nu. ugh

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229