det var på tiden att jag fick bli emma igen

i drygt 9 års tid har jag haft en ångest som ständigt har växt och rotat sig djupare och djupare i mig. en ångest som jag ett tag faktiskt trodde jag skulle behöva leva med för resten av mitt liv. jag har gråtit så att mina ögon varit så rödsprängda att jag knappt sett något, jag har haft en ständig klump i min mage för framtiden, jag har tänkt och tänkt och tänkt, försökt rädda min syster utan att egentligen veta hur, varit tvungen att gå hem tidigare från jobbet för att jag har fått panikångestattacker. jag har skrattat och låtsas mått bra bland människor men totalt brutit ihop sekunden jag blivit ensam. jag har funderat på om det är värt det alla dagar, om det är värt att må så dåligt att man bara inte orkar mer. jag har kämpat så fruktansvärt mycket med saker jag har haft inom mig. vissa saker som kommer att följa med mig hela livet, men nu har jag istället fått rätt verktyg för att veta hur jag ska handskas med problemen istället för att det ska ta över mig helt.

det tog mig nästan 9 år att acceptera att jag behövde hjälp och att jag inte klarade det här ensam. i våras och somras nådde jag min värsta botten någonsin. jag kraschade totalt och istället för att stanna upp och försöka trassla ut alla trådar så körde jag på. åkte runt och träffade kompisar i hela landet, fram och tillbaka, stannade aldrig för länge på ett ställe. jag flydde och jag mådde så fruktansvärt dåligt, men det var liksom den enda lösningen för mig. jag valde att lägga mina tonår i en liten låda och ställda den allra längst in i en skrubb där jag aldrig någonsin ens skulle behöva se den igen.

men så blev det den 13 september och jag hade varit iväg med jobbet till Gävle för utbildning. när jag kom tillbaka hem till sälen så la jag mig i sängen och jag förstod inte hur jag skulle kunna ta mig upp till jobbet dagen efter men på något sätt kom jag dit och fick dagen att gå, när jag kom hem på kvällen ringde jag mamma och bara grät. jag var så trasig och så tom på insidan. det enda jag ville var att lägga mig i min säng och aldrig någonsin gå upp. så jag la mig där och bara grät och grät och grät tills jag somnade. dagen efter vaknade jag med en fruktansvärd ångest som åt upp mig inifrån. jag bokade en tid hos läkaren för att jag behövde hjälp. jag pratade med min läkare i en kvart och därifrån gick jag med en depressionsdiagnos och medicin. jag tackar mig själv så jävla mycket för att jag orkade ta mig dit den dagen för att äntligen få hjälp. för jag förstod nog inte själv hur dåligt jag mådde. jag hade varit i det i så många år att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig hur bra jag kunde må om jag bara sänkte min mur och lät människor hjälpa mig.

idag gör jag min sista behandling med min psykolog och jag ska fortsätta att äta medicin ett bra tag till, men vet ni? jag mår bra. jag mår bra på ett sätt som jag faktiskt inte visste att jag kunde. jag har inte ångest varje dag, jag är en glad och sprallig tjej igen som älskar att umgås med människor och som är trygg i mig själv efter på tok för många år som vilsen. jag är SÅ tacksam för att jag gjorde det här för mig själv och för att människor i min närhet pushade och peppade mig till det här. jag kan inte komma ihåg sist jag mådde såhär bra och det var fan på tiden att jag fick bli emma igen.

livet är så jävla härligt och fint och vackert egentligen och det är så jävla synd att man går och slösar bort dyrbar tid bara för att man är för stolt för att be om hjälp.

kram från en lycklig och relativt frisk emma som mår bra!!!!! <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229