Alltså. Det är i vissa stunder i livet man mår för gott. Jag vaknar upp i stugan på tomten, solen skiner som alla andra dar. Mamma har köpt nybakt bröd och jag ställer mig direkt och noppar av det gröna på jordgubbarna. Nu sitter jag ute på trappan och reflekterar över den senaste månaden. Jag har inte åstadkommit särskilt mycket. Jag har haft sovmorgon och långa dagar på havet med min familj. Legat och pratat med min syster. Umgåtts med vänner, med släkt och med mig själv. Enda sen jag var liten har jag tillbringat mina somrar här på kusten. Och jag har en tendens att dela upp livet i två. Ett liv hemma, ett liv här. Jag fokuserar på andra saker här, jag glömmer vänner hemma, jag tror jag kan hitta kärleken här, jag struntar i min vanliga vardag helt och hållet. Friidrotten är något som också stannar hemma, likaså all kurslitteratur. Livet stannar liksom upp och man bara är. Åh vad härligt tänker vissa. Men sen kommer en dag, oftast nu i slutet av juli, där ångesten väller över än. Vart är vardagen? Vart är träningen? Vart är mina rutiner? Vad g��r jag med mitt liv? Pratade med en familjevän igårkväll om att det är så oacceptabelt att inte ha ångest. ”Du har ju det så bra”. Ja det har jag verkligen! Men jag får ångest ändå. Det är en typ av stress som sätter sig i bröstet och trycker. Trycket kan hålla i i flera dagar och jag har alltid väldigt lätt till tårar. Så ska man ju inte må? Varför mår jag så? Jag är säkerligen inte ensam....

Nu är det iallafall 25:e juli, klockan 10:58. Mina två bästa vänner ska jag snart promenera ner och väcka. Vi ska säkerligen bada och äta lunch vid vattnet. Vi hade en sån där pangkväll i måndags, åt middag på Bryggan, hoppade i en båt och åkte över till Hunnebo. Dansade till 03 och hoppade sen ner i en ny båt och åkte hem. Somnade vid 06 och dagen efter ägnades åt överlevnad på Alice båtdäck med bad och kaffe om vartannat. Hur härligt? Att känna att varje steg är konsekvensfritt och att morgondagen verkligen löser sig. Inga måsten, bara känna att man kan göra precis vad man vill.

Då tänker man ju självklart hur i hela friden hon tänker som är vaken till 06 och dricker vin, och samtidigt tror att man ska ha en chans att prestera i sporten. Det tänker iallafall jag väldigt mycket på. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker. Jag vet att många har åsikter. Alla typer av människor, både utanför och inom friidrotten. Jag har alltid delat med mig både här och på Instagram vad jag gör. Försöker alltid sprida glädje och inte påminna allt för mycket om utseende och ideal. Mest delar jag med mig av de bästa stunderna i livet och det kommer jag fortsätta göra. Men likväl jag har press och komplex. Jag tar omedvetet tag i ett glas när jag ska fotas, jag står länge och sminkar mig, jämför mig med andra och jag väljer noggrant outfit och är sådär fåfäng som det flesta tjejer i min ålder. Människor har åsikter och jag försöker anpassa mig. Så det blir ju en slags orealistisk bild av verkligheten, men det är ju sociala medier väldigt bra på. Jag försöker alltid vara genuin mot min omgivning, även om det är jättesvårt. Men när det kommer stunder jag känner att någon har åsikt om vad jag gör eller hur jag ser ut, då blir jag istället ledsen att jag inte anpassat mig tillräckligt.

Så efter flera, ja inte ens dagar, flera veckor här på landet, mycket middagar, kvällar, baddagar och avslappning, så får jag frågan om vad som ”hänt med sporten”? Ständigt påmind att jag inte beter mig som den idrottaren jag är, eller blir ifrågasatt för att jag inte är hemma och matar träning. Först och främst, jag tränar. Det är så mycket jag inte delar på sociala medier. Och för det andra, så är det mellan mig och min coach. Så det spelar liksom ingen roll hur mycket man tror, eller vill tro, hur min form är, eller hur nästa tävling kommer sluta. Jag kommer fortsätta balansera livet och träningen och trivs så bra med det. Den här sommaren har jag varit så ledsen för att jag varit skadad. Därför känns det bra att ha stannat här på landet och inte forcerat fram fler skador i ivern att börja träna igen. Nu är junior-SM och drygt en vecka och jag kommer lägga varje vaken timma på att lösa att starta. Vi får helt enkelt se!

Nu ska jag återgå till rekordvärmen och mina bästa vänner. Snart tillbaka! <3

... med mina fina vänner. Att laga lite mat, dricka lite vin, och sitta i flera timmar med dessa tre är det bästa jag vet. Lite sånna stunder som får en att hålla sig över ytan ibland. Nu har vi snart semester alla fyra och ska försöka få till flera guldkvällar! Några dagars jobb och sen tillbaka till landet!

Hej på er!

Nu mår jag tillräckligt bra för att dela med mig av det senaste. Det är skönt att kunna ventilera om det mesta på bloggen. Det är ju fortfarande några tappa följare och all kärlek till er <3

Midsommar firades väldigt intensivt och stort. Jag, Alice, Anna och Fanny hade mimosafrukost på verandan och pressade ihop lite fina björklövskransar. Begav oss till en mycket trevlig och uppstyrd midsommarfest på andra sidan gatan och dansade till solen gick ner. Så glad att jag får spendera dessa dagar med världens finaste vänner. Dagen därpå jobbade jag några timmar i receptionen och sedan hämtade Klara upp oss för en middag på Marstrand. Kvällen var magisk enda fram till småtimmarna då jag föll baklänges i vattnet och spenderade resten av natten och söndagen på akuten. Fysiskt klarade jag mig ganska bra, men psykiskt var det ett rent jävla trauma. Jag som knappt befunnit mig på ett sjukhus innan. Nu i efterhand känns det okej, men utan mina vänner och alla ordningsvakter som hjälpte till vet jag inte hur…

Eftersom jag knappt kunnat röra mig i någon vecka har jag legat hemma på altanen och väntat in lite styrka. Så fort jag kunde stå på benen igen så åkte jag till Bovallstrand, spenderade dagen med Lukas och sen ner till Bohus-Malmön. Där fick jag äta pizza och popcorn med älskade Ellen och mysa med hennes familj. Åkte sedan vidare till Grundsund och spenderade några dygn med min absoluta favorit person just nu och åt och drack gott.

Nu har jag varit hemma två nätter för lite jobb och ompackning. Var hos läkaren igen och såg till så allt var bra med ryggen, och nu är jag återigen påväg till bästkusten och farmor. Det gör så ont att inte kunna fortsätta friidrottssäsongen som planerat men man får bara andas, acceptera och ha tålamod. Det känns alltid som att när jag mår som bäst, känner lycka och har tur i livet, som jag allt dippar igen. Det kan aldrig bara vara "bra". Antingen så är man överlycklig eller så är man superledsen. Är jag ensam om det? Det handlar väl om någon typ av trygghet och balans.

Nu ska jag stänga av. Puss!