"Det bränner i musklerna, bäst jag trappar ner på tempot, jag vill ju inte samla på mig laktat. Det är ju inget en vill ha, bara en värdelös restprodukt"

Känner du igen påståendet? Laktat har ibland fått oförtjänt mycket skit kastat på sig. Att det är något som ingen vill ha. Att det bara är en värdelös restprodukt. Men faktum är att det inte alls stämmer. Även om laktat absolut är en restprodukt så innebär inte det att den är värdelös. Låt mig bryta ned detta lite och förklara.

Laktat. Vad som i folkmun, och felaktigt, kallas för "mjölksyra". Laktat är en biprodukt (i.e. metabolit), alltså en restprodukt, som produceras vid anaerob energiproduktion. Anaerob energiproduktion sker då vi producerar energi utan tillgång på syre. Exempelvis kortare sprinter eller få, väldigt tunga lyft. Generellt är det aktioner i träningen som varar från några sekunder till maximalt ungefär två minuter. Anaerob energiproduktion är alltså snabb, men inte särskilt uthållig.

För den nördiga så produceras laktat alltså på grund av att syre inte finns i tillräcklig utsträckning (anaerob energiproduktion), och därmed inte kan konvertera (göra om) pyruvat till Acetyl-CoA. Acetyl-CoA är en startprodukt i citronsyracykeln som producerar energi vid aerob träning, alltså vid tillgång på syre. Citronsyracykeln är uthållig och ger energi under en längre tid, alltså typ som vid uthållighetsträning.

Men om syre inte är närvarande görs alltså pyruvat om till laktat. Och vad gör laktatet då? Stannar det bara kvar i muskeln och orsakar problem? Nej. Laktat kan faktiskt lämna muskeln där det bildades och färdas med blodet till andra celler i kroppen. Det fina med laktat är också att det kan göras om tillbaka till pyruvat igen. Och som jag skrev innan så kan alltså pyruvat göras om till Acetyl-CoA, om tillräckligt med syre finns, och alltså användas i citronsyracykeln. Det här innebär alltså att om en muskel, ex i benen, arbetar högintensivt (anaerobt) och alltså upplever syrebrist, så kan denna muskel producera mycket laktat (eftersom syrebristen inte tillåter omvandlingen från pyruvat till Acetyl-CoA). En del av laktatet kan sedan lämna denna muskel, färdas med blodet, och tas upp, ex i armarna, där syretillgången är bättre. Här kan då laktatet omvandlas tillbaka till pyruvat, och sedan vidare till Acetyl-CoA. Faktum är att exempelvis hjärtat gärna använder just laktat som bränsle för att producera energi.

Laktat produceras konstant, eftersom vi ständigt producerar energi (annars hade vi varit döda). Men oftast produceras lika mycket laktat som kroppen kan ta upp. Om vi börjar träna kommer kroppen producera mer och mer laktat, eftersom energibehovet stiger (då vi gör av med mer energi). Då kommer även mängden laktat att öka, och vi kommer inte att kunna använda eller forsla bort laktatet i samma utsträckning som det produceras. Speciellt om träningen är kortare och högintensiv, som jag beskrev ovan.

Om vi befinner oss i vila kan laktatet som bildas i musklerna transporteras med blodet till njurar och levern. Dessa organ kan sedan göra om laktatet till glukos via en process som kallas Cori cykeln. Levern och njurarna besitter rätt verktyg (alltså rätt enzymer) för att kunna omvandla laktat tillbaka till pyruvat, och sedan från pyruvat till glukos. Eftersom glukos är viktigt i kroppen (ex, som rätt blodsockernivå och energigivare) är alltså dessa system och processer oerhört viktiga.

Kanske följande är lite överkurs, men det är saker som detta som jag tycker är allra mest intressant, haha.
Laktat lämnar cellen genom speciella transportörer (monocarboxylate transport proteins, MCT) som fungerar lite som dörrar som sitter i cellmembranet. Processen där laktat lämnar eller äntrar cellen kostar ingen energi, och kallas med korrekt namn faciliterad diffusion, vilket alltså innebär förflyttning av något från en sida till den andra sidan av ett membran utan att det krävs energi. Olika vävnader verkar ha lite olika typer av dessa MCTs, och det verkar även som att träning kan öka antalet av dom här speciella transportörerna, vilket alltså gör att laktat kan lämna cellen snabbare (Brooks, 2009).

Så, slutligen. Laktat är alltså en restprodukt, men en värdefull restprodukt. En restprodukt som skapas vid energiproduktion, men som också kan bidra till mer energiproduktion.

Och, en liten side note. Det är inte laktat som gör att det gör ont i musklerna vid träning. Det kan du läsa mer om HÄR.

Frågor på Laktat?

// e

kontakt: facebook * instagram * profile

Källor:

Brooks G. A. (2009). Cell-Cell and Intracellular Lactate Shuttles. The Journal of Physiology, 587(Pt 23), 5591-5600. https://doi.org/10.1113/jphysiol.2003.178350

Kraut, J. A., & Madias, N. E. (2014). Lactic Acidosis. The New England Journal of Medicine, 371(24), 2309-2319. https://doi.org/10.1056/NEJMra1309483

Riske, L., Thomas, R.K., Baker, G.B., & Dursun, S. M. (2017). Lactate in the brain: an update on its relevance to brain energy, neurons, glia and panic disorders. Therapeutic advances in psychopharmacology, 7(2), 85-89. https://doi.org/10.1177/2045125316675579

Varje upptäcktsfärd, varje äventyr vi är med om, sätter sina spår. Vi drar lärdom av det. Växer oss starkare. Utvecklas som personer. Jag tror att det är den delen jag gillar mest. Att ständigt utvecklas. Bli lite bättre. Testa gränser. Se hur långt jag kan komma. Se bortom nästa krök. Alla känslor som väller fram. Lycka. Spänning. Glädje. Mod. Blir mer och mer självsäker. Ett lugn sprider sig. Helt ovetandes om framtiden. Men ändå så vetandes att jag ständigt tar mig framåt, oavsett. Så. Med fjärilar i magen tar jag mig vidare. Bort mot en spännande ny plats. Både mentalt och fysiskt.

Upptäcktsfärder är något speciellt. Jag tänker alltid på Nalle Puh, Nasse och Tigr. I Sjumilaskogen. Jag kommer ihåg hur mycket jag också ville vara där. Vandra omkring med dem. Stöta på Heffaklumpar. Hjälpa Ior bygga ihop sitt omkullfallna hus. Plocka morötter i Kanins grönsaksland (eller bara studsa runt i det tillsammans med Ruu och Tigr). Leta efter skatter i Sorkens underjordiska gångar. Men alltid, och ständigt, på jakt efter att skapa nya minnen.

// e

KONTAKT: Instagram * Facebook * Profil

[ 2022 - 03 - 24 ]

Idag var, by far, den absolut tuffaste dagen i mitt liv.

Det känns som jag har levt i en omedveten förnekelse den senaste månaden. Men idag, den 23e mars, blev allt plötligt på riktigt, och väldigt påtagligt. Känslostormarna som rörts upp orsakar en "massive havoc" inom mig, och jag vet inte hur jag ska handskas med det. Eller hur jag ska ge utlopp för det.

Tears come streaming down your face. When you lose something you can not replace.

You have always been there.
But right now I just wish you were here.

Jag vet helt ärligt inte om det känns bättre eller värre nu efteråt. Den påtagliga smärtan av att inse att du inte längre finns, fysiskt, där bredvid mig. Aldrig mer kommer kunna hålla min hand. Krama om mig, Skratta med mig. Att detta är så utanför min kontroll. Och något jag måste bara acceptera. Fortsätta mitt liv, men utan din fysiska närhet. Nej. Jag gillar det inte.

Farmor. Du kommer för alltid att vara med mig. I luften jag andas. I texterna jag författar. I böckerna jag läser. I vikterna jag lyfter. Du är solens första strålar som hjälper mig upp om morgonen. Du är solens sista strålar som smeker min kind, och tillsammans tar farväl av ännu en dag.

Du är i sången som fåglarna kvittrar. I snöflingorna som faller mot min hud. Värmer mig. Ger mig kärlek. Omfamnar mig när jag behöver det som mest. Det blir inget farväl. För du kommer fortsätta vara med mig. Bara på ett annorlunda sätt. In i framtiden, vi vandrar tillsammans.

Grief. Affliction. Torment. Pain. Jag vet att du vill att jag ska fortsätta mitt liv, farmor. Fortsätta göra dom sakerna jag tycker är kul. Fortsätta sträva efter att nå mina mål. Men det är svårt. Saknaden är så enorm. Varje sak jag gör, gör jag för dig. Jag skriver lite bättre, tack vare dig. Jag springer lite fortare, och lyfter lite tyngre, tack vare dig. Jag ler lite oftare, och lite äktare, tack vare dig.

Tack vare dig, och alla minnen vi har tillsammans, så fortsätter jag vandra vägen framåt. Tillsammans är vi, för du är med mig i sinnet.

Min kära farmor. Kommer du ihåg när jag var liten, och du tog fram nallebjörnen, fyllde kastrullen med gummisnoddar, och låtsades att det var Nalle som vispade? Vi satt där på mattan inne i ditt sovrum. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Först vispades det lugnt och fint, men helt plötsligt fick nalle ett ryck och det var gummisnoddar i PRECIS hela lägenheten.

Eller när vi gick på stan. Fikade wienerbröd och shoppade Danny Saucedos senaste singel.

Jag kan rabbla sånna härna minnen hela veckan. Och jag är övertygad om att ni, ni som kände Sonia, också kan det.

Min kära farmor. Du var så påhittig. Så finurlig. Alltid skämtsam, nära till skatt. "Det löser sig" (sa den som sket i vasken). En riktig Powerwoman. Förebild.

Min kära farmor. Det är därför smärta. Påtaglig. Att vara utan dig. Sån därn som sätter sig i bröstet. Känslan av en klump i halsen.

Så jag tänker tillbaka på alla underbara minnen jag har tillsammans med dig. Med hjälp av dom skapas istället en värme i bröstet. Tårarna kan fortfarande komma. Men istället är fokus på stunderna vi hade tillsammans. Stunder som för alltid kommer finnas hos mig. Hos dig. Och hos oss alla.

Min kära farmor. Du förgyllde vardagen lite extra. Tillsammans skapade vi minnen som jag för alltid kommer uppskatta, och kunna plocka fram.

Min kära farmor. Åren kom ikapp. Nu ska du få vila. Sova tryggt. För du vet, vi vakar över dig.

Min kära farmor. Tack för att du var du.

Vad jag vill säga är... Att jag nog inte riktigt är redo att ta farväl. Ta det steget, vidare i livet.
Och helt ärligt. Just nu känns det som jag aldrig kommer bli redo för det steget. Även om jag vet att du för alltid kommer vara med mig. I precis allt jag tar mig för.

Jag saknar dig farmor.

Tack för att du var du.

// e