Att inte räcka till..

Hej på er, hoppas er dag har vari fin. Själv har min formats av tunga tankar och reflektioner. Har brottats mycket på sistone med känslan av att inte räcka till, på jobbet, i hemmet, i relationen, ja till och med i min egna hjärna. Jag vågar ändå påstå att mycket av de jobbiga tankarna och känslorna beror på att det är höst; mörkt och kallt, men även den stora omställningen i mitt liv; flytten. Trots att jag vet om de logiska skälen bakom så kan jag inte hjälpa att grubbla och oroa mig, för allt.


Visst kan vi alla känna oss lite ur gängorna på jobbet ibland, dagarna flyter inte riktigt på så smooth som dom brukar, timmarna känns ovanligt långa men det brukar oftast vara okej då allt släpper när man kommer hem igen. Men när vi lämnar jobbet och den gnagande känslan av otillräcklighet fortsätter med en hem, bör man nog stanna upp.

Idag när jag låg och fick ansiktsbehandling tog jag mig tid att bara stanna upp och tänka. Måste bara inflika med hur häftigt det är att vi människor ens har den förmågan; kunna reflektera över sina egna tankar! Jag insåg väl ganska snabbt att min känsla att inte räcka till inte grundar sig i någon sanning utan snarare är en produkt av för många förväntningar på mig själv. Förväntningar som exempelvis känna sig helt lycklig i en ny stad utan ens familj och vänner, kunna prestera exakt lika bra i träningen som hemma trots byte av miljö, vara stöd för sina närmaste och alltid kunna komma med givande råd, skaffa nya vänner, trivas på jobbet, äta nyttigt och varierat, fokusera på karriär då man nu befinner sig i landets mest karriär styrda stad, känna att man utvecklas, ja ni hör ju listan kan göras hur lång som helst..

Jag tror många av er som läser också vid något tillfälle brottats med någon eller några av dessa förväntningar, att man typ ska känna att man har livet på plats och är på väg någonstans. Det är förresten bullshit, ingen vet egentligen vart dom är på väg eller är menade att göra, man hoppar bara på tåget någonstans i livet och ser vart man hamnar. Lite som jag gjorde när jag packade ihop mitt rum och flyttade till Stockholm utan något riktigt mål.

Kom väl helt enkelt fram till vid mitt avstannade idag att mina känslor av att ej räcka till är helt normala, vem skulle inte känna så med alla dessa förväntningar? Har dock inte något snyggt svar till hur man råder bot på dessa tankar om sig själv, har ni några tips och råd? Eller går man bara genom livet och kämpar mot dom, typ en ständig kamp? Eller som jag har gjort, skitit totalt i dom och varje dag försökt göra mitt bästa med de förutsättningar jag har. .

Förlåt för ett extremt flummigt inlägg men det är väl det fina med att ha en blogg, den är min och jag bestämmer helt och hållet vad som får och inte får flummas iväg på ;)


Dela mer än gärna med dig om du har någon spännande tanke /reflektion kring detta, eller något helt annat! Är lika intresserad av att höra vad du ska äta till middag liksom <3

Kram.

Gillar

Kommentarer

isabelkensson
isabelkensson,
Så fint inlägg Emma! ❤️ Alltid nånstans skönt att påminnas om att man inte är ensam med tankarna. Kram på dig <3
nouw.com/isabelkensson